Tiden dödar långsamt

Michel Bussi verkar ha hittat sin nisch: beskriv ett scenario som ser ut att bara kunna ha en enda förklaring – vänd sedan på steken och få läsaren att undra om inte det alldeles omöjliga också skulle kunna vara möjligt på något märkligt sätt.

I Tiden dödar långsamt är utgångspunkten en bilkrasch. Clothilde 15 år är med om en förfärlig bilolycka under en sommarsemester på Korsika. Bilen flyger tjugo meter utför ett brant stup och slår i massor av vassa klippor. Hon ser sin mamma, pappa och bror vara totalmosade och uppenbart döda. Ändå: nästan trettio år senare börjar hon undra om kanske någon i familjen trots allt skulle kunna vara vid liv.

Det är en spännande och klurig bok, även om det kanske hade räckt med bara Clothildes historia utan den extra mördarjakten som kommer i andra halvan. Clothildes förfärliga familjesituation med en egotrippad tonåring och egotrippad fårskalle till man gör mig minst lika mörkrädd som bilkraschkatastrofen. Stackars Clothilde, se till att få skilsmässa någon gång då!

Boken hade varit ännu bättre om den hade varit kortare. Den är alldeles för lång. Och jag gillar inte slutet som är en epilog av typen ”vem tar vem” där läsaren får veta hur det gick i livet för precis alla karaktärerna. Spoiler alert: de bor tillsammans allihop i ett enda lyckligt och orealistiskt jättekollektiv, de som till slut överlever.

Men fram tills dess är det intressant och en vill ju väldigt gärna få reda på hur det egentligen var med den där bilolyckan…

…

Hundskadeindex: en labrador harpuneras.

Annons

Fransk thriller på Réunion

Michel Bussis thriller Se dig aldrig om är skickligt ihopsatt enligt typisk bladvändarmodell.

Ett snyggt, rikt ungt par med en liten dotter bor på lyxhotell på franska tropiska ön Réunion. En dag försvinner hon in på hotellrummet, han går dit strax efter, nästa gång någon öppnar dörren till rummet är det fullt av blod men frun är borta. Eftersom det verkar så självklart att mannen har slagit ihjäl henne måste läsaren sedan klura ut: finns det ett sätt han kan vara oskyldig på? Eller är det en dubbelbluff?

Intrigen tätnar. Det blir ett flertal vändningar, en cool kvinnlig polis som börjar nysta i alltihop och förstås en mycket actionladdad slutscen.

Det är underhållande! Men även Bussi hör till kategorin författare som inte borde få skriva under bältet. Han får alla män att framstå som sexgalningar och han skriver om kvinnors upplevelse av sex på ett sätt som gör att en tycker otroligt synd om hans eventuella flickvänner.

Och ett par andra små men irriterande detaljer: Bussi verkar t.ex. glömma att han nyss skrev att en karaktär har svåra brännsår över hela kroppen och låter samma person traska omkring obekymrat en halvtimme senare. En redaktör kanske hade kunnat trassla ut en del av de missarna.

Men visst, väldigt spännande och fängslande. Klurig intrig, alla ljuger och polischefen är en väldigt härlig karaktär! Hon måste inte bara överlista bovarna utan även sina vita manliga kollegor och den närmaste underhuggaren som envisas med att röka på och sova i hängmatta på arbetstid. Dessutom gillar jag miljön på Réunion och beskrivningen av en av de sista franska kolonierna – jo just det, Frankrike har ju inte lämnat tillbaka allting ännu…

Jag kan definitivt tänka mig att testa något mer av Bussi.