Jag läste rara ungdomsboken Felix ever after av Kacen Callender.
Transkillen Felix är sjutton år och en väldigt trulig tonåring med konstintresse. Han drar runt i sommarhettan i New York med sin bäste vän Ezra. Han letar efter kärleken men det är så många parametrar i hans identitet som skaver: han måste finna sitt pronomen, han måste lista ut om det är tjejer eller killar han gillar mest, och så är det den extra komplikationen att vara icke-vit och handskas med BÅDE transfobi och rasism på samma gång. Det blir ännu jobbigare när någon attackerar Felix anonymt, via sociala media och genom att sätta upp kränkande bilder på skolan. Felix flippar ur och börjar en motkampanj mot personen han tror är skyldig, vilket såklart urartar…
Det är gulligt och fint, en typisk tonårsfeelgood. Men också väldigt ärligt och ibland ganska provocerande: precis ALLA i boken beter sig ofta som skitstövlar. Framför allt Felix själv. Han skolkar, röker på och gnäller över att hans familj inte alltid kommer ihåg att använda hans nya namn. Han ser alla felsägningar som aktiva kränkningar – det tror jag inte är en särskilt hjälpsam attityd. Folk klåpar sig ju. Det är inte alltid transfobi, det kan helt enkelt vara ärliga misstag. Men Felix håller på nolltolerans.
Intressant ändå med ganska mycket som jag lärde mig om queerbegrepp. Könsidentitet är ju inte binärt utan kan vara en gråskala. Och Felix är mestadels rar trots att han är så trulig och stökig.
Litterärt ofog 