Geoffrey Chaucer skrev i slutet av 1300-talet en samling verser: Canterburysägnerna. Ramberättelsen är att en grupp människor: en riddare, en abedissa, en sjöman, en mjölnare, och så vidare, hamnar på en gemensam pilgrimsfärd till Canterbury. För att fördriva tiden på vägen kommer de överens om att var och en ska berätta någonting, och den som berättar bäst ska bli bjuden på middag av de andra vid återkomsten. Därefter följer pilgrimmernas olika berättelser en efter en.
Nu till det skojiga: CANTERBURYSÄGNERNA ÄR SKRIVNA PÅ 1300-TALS-ENGELSKA!
Det här har jag haft väldigt roligt med. Först var det lite lurigt att begripa men när en väl har hittat rytmen (jambisk pentameter) och listat ut de huvudsakliga stavningsreglerna så flyter det på. En får liksom gå i trans och bara läsa med, gärna tänka sig det hela på skotska, så ger sig det mesta av innehållet längs vägen.
Så här kan det låta:
\”Hir yelow heer was broyded in a tresse,
Bihynde hir bak, a yerde long, I gesse,
And in the gardyn, at the sonne upriste,
She walketh up and doun, and as hir liste,
She gadereth floures, party white and rede,
To make a subtil gerland for hir hede\”
Alltså ungefär så här: hennes gula hår var flätat i en fläta bakom hennes rygg, en yard långt gissar jag. Och i trädgården medan solen steg, gick hon upp och ner och som henne lyste (=hade lust till) plockade hon blommor, samlade vita och röda, för att göra en skön girlang för sitt huvud.
Å, det är så mycket för en språknörd här! Titta på språkrötterna, till exempel. Det är tydligt mer skandinaviskt inflytande än i dagens engelska: liste är som en liten vinkning från gammal svenska. Eller som här:
\”A lovyere and a lusty bacheler,
with lokkes crulle, as they were leyd in presse
[…]
Al ful of fresshe floures whyte and reede,
Syngynge he was, or floytynge, al the day,
He was as fressh as is the monthe of May\”
Både krullet och flöjten (orden alltså) importerades sannolikt med vikingarna.
Några verb verkar ha vandrat från svenskan/danskan till medeltidsengelskan och vidare till nederländskan – i vilket fall är verbet visste tydligen gemensamt för alla tre språken (stavningen här är densamma som i dagens nederländska, även om ordet under tiden trillat ur modern engelska):
\”For wel he wiste, whan that song was songe,
He moste preche and well affile his tonge\”
Alltså: för väl han visste, när den sången var sjungen måste han predika och väl \”fila sin tunga\”, alltså vara smidig i käften.
I det här sista citatet får en också en ledtråd till uttalet genom rytmen: hela verseposet går i accentuerade jamber (ta-TA ta-TA ta-TA), alltså ska wiste och moste uttalas tvåstavigt precis som svenskans måste, inte som dagens engelska must, annars går inte jamberna ihop.
He MOSte PRECH and WELL afFIL his TONge
Men det är inte bara skandinaviska och nederländska som hörs i texten, det är många starka franska influenser också.
\”A not-heed hadde he, with a broun visage
Of woodecraft wel koude he al the usage\”
Ett nöthuvud hade han (alltså: han var snaggad, tack appendixet med ordlista och förklaringar), med ett brunt ansikte. Av trähantverk kände han väl all användning.
Negationerna kommer också från franskan (ne… pas), fast bara första ledet används:
\”Ne dooth unto an oold man non harm now,
Namoore than that ye wolde men did to yow\”
På svenska: gör inte mot en gammal man någon skada nu, inte mer än vad du skulle vilja att män gjorde mot dig. N.b att now verkar rimma med you, så uttalet på endera av de orden har ändrats över tid.
Men innehållet då?
Nja. Jag tror ibland att det är lite humoristiskt, men det är svårt att veta säkert. Personerna beskrivs som fula och ganska giriga, ofta lite hycklande. Det tyder på ett visst mått av humor.
Men intrigbygget och upplägget är hopplöst. Till och med Fredrik Backmans romaner är kortfattade, sansade och rakt på sak i jämförelse med Chaucers babbliga trams.
För att inte tala om den MYCKET grova och otäcka antisemitismen, de religiösa övertonerna som drar åt Atwoods Gilead och den oförställda misogynin. Det var inget drömsamhälle att leva i, trettonhundratalet. Det var en tid av strikta normer, liten individuell frihet och nolltolerans mot allt främmande eller avvikande. Judehat är inte importerat från Mellanöstern, det är en lång ful tradition som har grott i Europas hjärta sedan tidernas begynnelse ungefär. Vore det inte dags att göra sig av med den skiten nu en gång för alla?
Canterbury tales läser du inte för det spännande eller läsvärda innehållet, den saken är klar. Du läser den för att det är ett intressant och lite skrämmande tidsdokument. Och du läser den för att det är på jätterolig trettonhundratalsengelska, en språkfröjd som gör nörden i dig glad för flera veckor framåt.
Litterärt ofog 