Tematrio: deckare

Lyran frågar efter deckare såhär inför påsk (obegriplig tradition!) så jag nämner tre av helt olika slag:

G. K. Chesterton skrev riktiga gamla klassiker av Sherlock Holmes-typ. Den godmodige Fader Brown löser kluriga pussel genom skarp iakttagelseförmåga. Läs till exempel novellsamlingen The innocence of Father Brown från 1911.

Betydligt nyare och mer fartfyllda är de absurda, totalknasiga och mycket underhållande barnboksdeckarna av Jasper Fforde. Deckargåtorna utspelar sig alltså i en fiktiv barnboksvärld. I första delen i serien får detektiven Jack Spratt i uppdrag att lösa fallet med Humpty Dumpty. Föll han verkligen från muren – eller blev han kanske knuffad? Boken heter The big over easy och bör läsas.

Av de modernare polisdeckarna följde jag ett tag Elizabeth George och serien om Thomas Lynley och Barbara Havers, men de är knappt läsbara längre. De har förfallit till en slags human-drama-såpopera i all evighet, med poliseriet som tunn kuliss. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: både politiker och författare bör sluta i rätt tid.

Den oskuldsfulle Fader Brown

Jag har stiftat bekantskap med en klassisk deckarfigur jag inte kände till tidigare: Fader Brown. Mysiga mysterier av Sherlock Holmes-karaktär. Boken består av tolv fristående små mysterier: mord och stölder som kan lösas med hjälp av mycket luriga ledtrådar. Boken kom ut 1911 och håller rätt bra än tycker jag.

Författaren heter G. K. Chesterton och The innocence of Father Brown finns faktiskt fortfarande att få tag i, i alla fall på engelska, via bokhandeln (nyutgåvor trycktes 2011 vid hundraårsjubileet) och via Gutenbergprojektet.