Sista Christie! (typ)

Lystring! Lystring!

Jag har läst alla 66 romaner av Agatha Christie*! Alla!

Nu senast: Destination unknown. Det är en av hennes spionthrillers och den är förvånansvärt bra.

En vetenskapsman försvinner, säkerhetstjänsten misstänker att han antingen har deserterat eller blivit kidnappad till andra sidan järnridån. En självmordsbenägen kvinna med ingenting att förlora rekryteras för att hjälpa till att spåra upp honom. Spännande jakt med James-Bond-vibbar följer.

Men det finns faktiskt en hel del kvar att beta av på Christielistan… hon skrev ju en kopiös mängd deckarnoveller också.

…

*Med ”alla” menar jag alla som getts ut under namnet Agatha Christie. Lilla tanten skrev ju dessutom sex stycken romantiska chicklitts under pseudonymen Mary Westmacott, men där får vi väl ändå dra en gräns, med tanke på hur dåliga kärleksscenerna i hennes detektivromaner är.

Annons

Mord på golfbanan

Jag läste den näst sista av de kvarvarande Christieromanerna! The murder on the links var inte lätt att få tag i men jag hittade ett gammalt antikvariatexemplar till slut.

Poirot kallas till en fransk by där en rik man vill ha hjälp eftersom han känner sig hotad. När Poirot väl kommer fram är det redan försent – mannen ligger mördad mitt på en golfbana. Frun pekar ut en sydamerikansk liga, men något verkar inte riktigt stämma. Det finns förstås både en älskarinna, en slipprig sekreterare och en bångstyrig odåga till son med i bilden. För att inte nämna testamenten, knivar som blir stulna och mycket svaga alibin.

På plussidan: det här var ett riktigt klurigt mord och en rolig berättelse! Även om den inte riktigt håller ända till slutet. Kul och knepig idé.

På minussidan: sällan har vi väl sett Arthur Hastings så gubbsjuk och jobbig. Han har mycket märkliga affärer för sig med en ALLDELES för ung flicka. Yäk.

Herkules storverk

Sakta men säkert prickar jag av alla titlarna på Christielistan. Attans, vad tanten var produktiv! Nu står jag sedan ett par månader i bibliotekets kö till de två sista fullängdsromanerna (ärligt talat: jag tror de har tappat bort dem) och plockar under tiden med novellsamlingarna.

Herkules storverk innehåller tolv väldigt typiska Poirotnoveller. De gör sig bra i det korta formatet! Det är stulna hundar, utpressare och folk som planerar att ta livet av sin fru, men Poirot kliver förstås alltid in och löser problemet, ofta på det allra fiffigaste vis. Och emellanåt med ganska drastiska, för att inte säga omoraliska metoder.

Trivsam deckarläsning. Den kriminellt lagda medelålders sällskapsdamen är en riktig pärla.

The big four

Agatha Christie skrev pusseldeckare och spionthrillers, och så skrev hon en som är lite mittemellan: The big four.

Hercule Poirot kallas in för att sig an en internationell liga med kriminella genier. Fyra superskurkar som tillsammans planerar att ta över hela världen. Bara Poirot kan stoppa dem.

Lite märkligt – ganska rolig – mycket knasig.

Oändlig natt

Jag vet vad du tror, med den rubriken blir det ytterligare ett inlägg om högerextremister i regeringen. Men faktiskt inte. Oändlig natt är en av Agatha Christies bästa titlar, men av någon anledning har jag inte lyckats läsa den förrän nu!

Det här är inte en vanlig pussel-Poirot eller mordmysterie-Marple – det är en psykologisk thriller som kryper under skinnet på en.

Ett ungt par köper en tomt på landet för att bygga sitt drömhus. De verkar ha precis allt emot sig: hennes familj är överbeskyddande till den grad att de fått gifta sig i hemlighet, tomten de köper har enligt ryktet en förbannelse över sig, och en mystisk blondin smyger i bakgrunden och verkar ha dåligt inflytande. Eller? Och därifrån går det bara utför.

Jag gillar den! Det är en annorlunda berättelse, mycket otäck och klurig.

En flicka kom till Bagdad

Mer Agatha Christie avbockat: spionthrillern En flicka kom till Bagdad har nästan alla typiska Christie-drag.

En stor spionhärva har precis börjat anas men bara en enda man känner till deras hemlighet. Han är nu på väg till Bagdad för att avslöja sina bevis. Naturligtvis försöker fienden stoppa honom, men han lyckas precis ge en viktig ledtråd till unga käcka Victoria Jones innan han faller död ner. Victoria är en orädd ung dam som inte drar sig för att småljuga för att ta sig ut på äventyr. Hon tar sig genast an uppdraget att hjälpa till att krossa spionligan…

Det är lagom underhållande, lagom spännande och lagom romantiskt, med en utmärkt twist. Victoria Jones är en härlig Christiesk hjältinna. Kul och enkel läsning.

Ödets port – Christie när hon är som babbligast

Det roligaste med Ödets port av Agatha Christie, skriven 1973, är att den propagerar så starkt för den europeiska gemenskapen. Christie var emot Brexit nästan femtio år innan det hände!

Men i övrigt är det här en av de tristaste och mest förvirrande titlarna.

Tommy och Tuppence köper ett hus på landet och hör mystiska rykten om något som hände för femtio år sedan. Ett mord tycks ha skett. Men hur ska de kunna lösa det så här långt i efterhand?

Det mesta av boken består av babblig dialog mellan Tommy och Tuppence. Saker hänger inte riktigt ihop och inte alla saker får sin förklaring i det mycket abrupta slutet där allt (?) förklaras i minimal korthet på sista sidan. De får visserligen fast mördaren till några nya mord, men efter att ha läst hela boken är jag fortfarande inte klar över om de verkligen löste det jättegamla mysteriet.

Att sluta när en är på topp, det är en bra tumregel.

Det stumma vittnet

Agatha Christies Det stumma vittnet är en smula ovanlig. Den som först blir misstänkt för mordet är nämligen – en liten hund.

En rik äldre dam skadar sig i en fallolycka men överlever tillräckligt länge för att bli misstänksam över någonting. Hon skriver ett brev till Poirot, faller sedan raskt ihop och dör. När Poirot anländer till platsen har den gnälliga hushållerskan redan ärvt hela godset, till allas stora förvåning. Hastings förhör hunden och Poirot förhör alla andra och tillsammans (Poirot och hunden, alltså) kommer de fram till vem som är boven och hur de ska sätta dit henom.

Problem under läsningen: jag var helt övertygad om att jag visste vad boken handlade om och vad som skulle hända. Detta hände inte. Jag har återigen blandat ihop* ett par Christietitlar.

Inte en av hennes bästa, men gulligt att hunden får ett lyckligt slut ihop med Hastings.

*Om du vet i vilken av hennes böcker som katten och plåstret är mordvapnet, hör av dig, jag blir tokig

Seven Dials Mystery

Jag läste om Agatha Christies The seven dials mystery och det kändes som en ny bok eftersom jag inte mindes ett smack av handlingen. Det måste ha varit länge sedan jag hade den här boken i handen sist.

En ung man dör mystiskt under ett besök på en herrgård, och i hans rum står sju klockor uppställda på ett lite oförklarligt sätt. Strax därpå råkar också hans kompis ut för en liten ”olycka”. Våghalsiga och smarta Bundle ger sig på att lösa mysteriet. Hon verkar ha upptäckt en hemlig brottsorganisation, eventuellt med spionanknytning.

Den här var ju oväntat rolig! Agatha Christies spionromaner ligger någonstans mittemellan John le Carré och P.G. Wodehouse. Actionfyllt men med mycket humor och inte särskilt seriöst. Överklassungdomarna som gör meningslös praktik inom utrikesdepartementet är härliga karikatyrer och överkommissarie Battle som den stoiske hjältepolisen är en riktig stjärna. Med oväntade kvaliteter.

Inte så dumt, faktiskt.

Slutet blir döden

Agatha Christie har skrivit mycket knasigt men Slutet blir döden tar priset. Det är en pusseldeckare som utspelar sig i Egypten under faraonisk tid. Jajamen. Med mumier och allt.

Översteprästen och familjetyrannen Imhotep kommer hem till gården och blir firad med pompa, ståt och stekt anka. Men feststämningen kommer av sig en smula eftersom gubben inte kommer ensam utan har tagit med sig en ung snygg konkubin. Familjen gnisslar tänder men som ”tur” är råkar sagda snygga konkubin raskt ut för en ”olycka”.

Det är en gullig liten berättelse men det var nog bra att tant Christie bara skrev en bok av det här slaget – Hercule Poirot var en bättre idé.