Seven Dials Mystery

Jag läste om Agatha Christies The seven dials mystery och det kändes som en ny bok eftersom jag inte mindes ett smack av handlingen. Det måste ha varit länge sedan jag hade den här boken i handen sist.

En ung man dör mystiskt under ett besök på en herrgård, och i hans rum står sju klockor uppställda på ett lite oförklarligt sätt. Strax därpå råkar också hans kompis ut för en liten ”olycka”. Våghalsiga och smarta Bundle ger sig på att lösa mysteriet. Hon verkar ha upptäckt en hemlig brottsorganisation, eventuellt med spionanknytning.

Den här var ju oväntat rolig! Agatha Christies spionromaner ligger någonstans mittemellan John le Carré och P.G. Wodehouse. Actionfyllt men med mycket humor och inte särskilt seriöst. Överklassungdomarna som gör meningslös praktik inom utrikesdepartementet är härliga karikatyrer och överkommissarie Battle som den stoiske hjältepolisen är en riktig stjärna. Med oväntade kvaliteter.

Inte så dumt, faktiskt.

Slutet blir döden

Agatha Christie har skrivit mycket knasigt men Slutet blir döden tar priset. Det är en pusseldeckare som utspelar sig i Egypten under faraonisk tid. Jajamen. Med mumier och allt.

Översteprästen och familjetyrannen Imhotep kommer hem till gården och blir firad med pompa, ståt och stekt anka. Men feststämningen kommer av sig en smula eftersom gubben inte kommer ensam utan har tagit med sig en ung snygg konkubin. Familjen gnisslar tänder men som ”tur” är råkar sagda snygga konkubin raskt ut för en ”olycka”.

Det är en gullig liten berättelse men det var nog bra att tant Christie bara skrev en bok av det här slaget – Hercule Poirot var en bättre idé.

Vägen mot ett mord

Jag läste om en Agatha Christie-deckare: Towards Zero. (Varför? Ja, varför inte.)

Den här boken är lite annorlunda, den börjar inte med ett mord utan handlar om vägen dit. Och förstås också om upplösningen. Bland de huvudmisstänkta finns en berömd tennisspelare och hans två fruar (ex- och nya) samt diverse butlers, italienare, sällskapsdamer och kusiner som just kommit hem från Indien.

Jag gillar den!

Miss Marple strikes again

Thirteen problems är en av Agatha Christies roligare novellsamlingar, med Ms Marple i huvudrollen.

Den börjar med ramberättelsen Tuesday Murder Club: sex personer inklusive Ms Marple startar en problemlösarklubb. Varje tisdag träffas de och en av medlemmarna berättar om ett intressant problem eller en mystisk händelse de varit med om, och så hjälps de åt att lista ut svaret. Såklart gissar alla andra fel och Ms Marple alltid rätt. Varje tisdagsproblem blir sedan en egen novell i samlingen.

Det är en mycket blandad samling och alla gåtor är inte bra men underhållningsvärdet totalt är ändå hyfsat högt.

Underhund

Låt oss börja i rätt ände: varför finns inte det svenska ordet underhund som rolig översättning av engelskans under dog? Jag ska försöka införa det.

Jag läste nämligen Agatha Christies novellsamling The under dog and other stories och betade av en handfull titlar från Christielistan.

Tanten har lånat flitigt från sig själv under åren, det blir tydligt när en läser många av hennes noveller i ett sträck. Vissa berättelser återkommer i flera versioner med olika titlar, till exempel den om ubåtsplanerna eller historien om gonggongen.

Just den här samlingen handlar om Poirot och är utmärkt uppläst av duon David Suchet och Hugh Fraser. Den har flera små pärlor, till exempel den om den försvunna kokerskan, men också ett par som redan har fallit mig ur minnet.

Världens sorgligaste hundnovell

Agatha Christies novellsamling Gul iris och andra mysterier är något av en bubblare. Den börjar helt vanligt med deckarberättelser om Poirot, Parker Pyne och Harley Quinn (honom har jag aldrig gillat) men sen! Sen visar Christie att hon faktiskt skriver utmärkta icke-deckare också.

Dels är det en mycket sorglig liten berättelse om en kvinna med hund. Joyce är krigsänka och utfattig. Hon har hand om en gammal skruttig och halvblind terrier och det gör att hon har svårt både att få jobb och få en bra bostad. ”Du får gärna hyra min lägenhet, men utan hunden”, säger folk och då väljer Joyce hellre att bo i ett mörkt kyffe. Ja, hon är till och med beredd att offra hela sig för hundens skull. Och kanske är hunden beredd att göra detsamma för henne. Så fint, så ledsamt.

Och en lika hemsk och förfärlig berättelse om en kvinna med mycket missriktad lojalitet som slits mellan frihetslängtan och pliktkänsla gentemot sin man.

Dessutom finns här ett par noveller som senare byggdes ut och kom tillbaka i lite annan form (och med lite andra mördare): Gul iris är samma grundhistoria som Cyankalium och champagne; Den andra gonggongen har samma intrigidé som Död mans spegel.

Både högt och lågt: inte bästa betyg för detektivnovellerna men stort plus för de härligt hemska små berättelserna på slutet.

Hundskadeindex: ta fram näsdukspaketet.

Poirot i kortform

Jag läser Agatha Christies samlade verk och har nu börjat tröska mig igenom novellerna. Huff! Det finns en hel del att ta av där också. Jag läslyssnade till Poirot investigates som bland annat innehåller berättelsen om ”Poirots enda misslyckande” (har med en chokladask att göra).

Dessutom ett lurigt gömt testamente, en butler med god aptit och mordiska planer samt en väldigt knepig diamantstöldshistoria.

Underhållande och lättsamt.

Varför bad de inte Evans?

Jag vet, jag vet, jag har läst den förut. Ett antal gånger. Men Agatha Christies Varför bad de inte Evans? är helt enkelt hemskt charmig.

Prästsonen Bobby och högvälborna men stentuffa Frankie råkar bli inblandade i en mystisk olyckshändelse – så mystisk att de ger sig iväg för att lösa gåtan på egen hand. De lyckas komma en läskig psykiater på spåren och det blir en hel del ‘olyckshändelser’ av olika slag innan de kan lägga fram bevis för att få fast mördaren.

Den är sprudlande, tystlåtet rolig och väldigt äventyrlig. Det smygs om nätterna, sprutas morfin till höger och vänster, men framför allt är Bobby och Frankie ett alldeles underbart ungt par.

Mördande seans

Veckans Christieläsning var något av en överraskning. Jag är inte säker på om jag verkligen har läst Mördande seans tidigare – den känns inte alls bekant och samtidigt väldigt självklar – så antagligen har jag läst den och sedan raskt glömt alltihop.

Det är middagsbjudning i byns herrgård och efter maten leker gästerna ‘anden i glaset’. Anden berättar att en gubbe nere i byn, en dryg mil bort, just blivit mördad. Sällskapet bryter upp, men det är snöstorm ute så det tar ett tag innan någon av dem lyckas komma ner till byn för att kolla upp hur gamle Trevelyan mår. Tyvärr kommer hjälpen försent och gubben ligger verkligen mördad. En brorson med dåligt rykte blir arresterad per omgående, men hans fiffiga flickvän ger sig inte så lätt, hon startar en egen utredning och listar ut vad som verkligen hänt.

Huvudpersonen Emily är mycket piggare och roligare än Marple och Poirot, en typisk ung Christie-hjältinna. Upplösningen är inte helt övertygande, men vad gör väl det…