Varför bad de inte Evans?

Jag vet, jag vet, jag har läst den förut. Ett antal gånger. Men Agatha Christies Varför bad de inte Evans? är helt enkelt hemskt charmig.

Prästsonen Bobby och högvälborna men stentuffa Frankie råkar bli inblandade i en mystisk olyckshändelse – så mystisk att de ger sig iväg för att lösa gåtan på egen hand. De lyckas komma en läskig psykiater på spåren och det blir en hel del ‘olyckshändelser’ av olika slag innan de kan lägga fram bevis för att få fast mördaren.

Den är sprudlande, tystlåtet rolig och väldigt äventyrlig. Det smygs om nätterna, sprutas morfin till höger och vänster, men framför allt är Bobby och Frankie ett alldeles underbart ungt par.

Mördande seans

Veckans Christieläsning var något av en överraskning. Jag är inte säker på om jag verkligen har läst Mördande seans tidigare – den känns inte alls bekant och samtidigt väldigt självklar – så antagligen har jag läst den och sedan raskt glömt alltihop.

Det är middagsbjudning i byns herrgård och efter maten leker gästerna ‘anden i glaset’. Anden berättar att en gubbe nere i byn, en dryg mil bort, just blivit mördad. Sällskapet bryter upp, men det är snöstorm ute så det tar ett tag innan någon av dem lyckas komma ner till byn för att kolla upp hur gamle Trevelyan mår. Tyvärr kommer hjälpen försent och gubben ligger verkligen mördad. En brorson med dåligt rykte blir arresterad per omgående, men hans fiffiga flickvän ger sig inte så lätt, hon startar en egen utredning och listar ut vad som verkligen hänt.

Huvudpersonen Emily är mycket piggare och roligare än Marple och Poirot, en typisk ung Christie-hjältinna. Upplösningen är inte helt övertygande, men vad gör väl det…

Hemligheten på Chimneys

Någonstans mittemellan Miss Marple och James Bond, kan en väl säga att Hemligheten på Chimneys ligger. En av Agatha Christies spionäventyr, med alla de klassiska ingredienserna: stulna diamanter, falska identiteter, lönnrum och bovar från Balkan.

En äventyrslysten ung man som jobbar som turistguide i Zimbabwe får en dag chansen att ta ett mer intressant uppdrag – att lämna ett mystiskt paket på en viss adress hemma i England. Alla försöker stoppa honom, stjäla paketet eller lura honom att sälja det. Han blir nyfiken och bestämmer sig för att ta reda på mer. Detta leder honom till grevgodset Chimneys där det pågår en diplomatisk härva kring kronprinsen av Herzoslovakien, en fiktiv Balkanrepublik. Olyckligtvis blir kronprinsen strax mördad och den unge hjälten tagen av polisen som misstänkt. En tuff ung kvinna reder ut alltihop och Koh-i-Noor hittas på ett oväntat ställe.

Å, alla dessa stereotypa karaktärer! Christie var inte alltid så nyanserad i sina beskrivningar av utlänningar. Men det var väl normalt på den tiden.

Det är lite synd att hennes spiontitlar inte fått lika mycket uppmärksamhet som pusseldeckarna, det är ju mycket mer fart i dem. Men kanske det fanns mer konkurrens i den genren?

Mordet i prästgården

Den här gången var det inte alls deckardemens, jag vet mycket väl att jag har läst Murder at the vicarage ett antal gånger och jag vet precis vem som är mördaren. Men jag blev lite sugen på en omläsning…

Den mycket otrevlige överste Protheroe kommer till prästgården, på dåligt humör och i syfte att avslöja någon som har gjort någonting. Men medan han väntar på romanens antihjälte, pastor Clement, blir han olyckligtvis lite mördad. Ms Marple på andra sidan bygatan har sett och hört en del, men i princip varenda kotte har motiv för att slå ihjäl översittaren Protheroe så det är inget uppenbart fall. Bland ledtrådarna: en sten, en krukväxt, en nysning och en mycket tajt klänning. Den enda som ser sambandet är förstås Jane Marple.

Själva intrigen är rätt klurig, men det är mycket att hålla rätt på i den här romanen. Det är ett ständigt fifflande med tider och alibin, det kliar i fingrarna att sätta upp någon slags exceltabell för att hålla rätt på alltihop. Leonard Clement och hans unga pigga prästfru Griselda är underbara karaktärer. Stabilt trivsam läsning.

Poirot jagar elefanter

Veckans Christie är en av hennes sista: Elephants can remember. Det är en av böckerna med Ariadne Oliver, inte min favoritkaraktär.

Ariadne och Poirot försöker ta reda på sanningen om ett märkligt mord för länge sedan. Två personer hittades skjutna och polisen kom fram till att det måste ha varit ett mord följt av ett självmord. Poirot tänker att det kanske var lite mer komplicerat än så.

Sedan följer en förvirrad utredning med ett dussintal vittnen som berättar mycket vaga historier om saker som kanske har hänt, men de minns inte riktigt hur det var, och kanske var det snarare grannen eller kanske en barnflicka, de kommer inte längre ihåg detaljerna.

Jag är inte imponerad.

Katt bland hermeliner

Poirot hamnar i en tennisracketrelaterad härva på en flickskola – Cat among the pigeons är verkligen upplagd för ett riktigt skruvat mysterium!

Den reformvänlige och moderne arvprinsen i ett revolutionsdrabbat land i mellanöstern blir mördad när han flyr landet. Han hinner precis smuggla ut en påse ovärderliga diamanter. Snart är både skurkar och hjältar på jakt efter diamanterna. Samtidigt mördas lärarna på en finare internatskola, en efter en. Poirot to the rescue! Spioner, mördare och tonårsprinsessor med skrynkliga knän är ingen match för honom.

Det här är inte en av Christies bästa, det hänger inte ihop hela vägen. Och lite irriterande – att det skulle ha varit noll säkerhet kring unga kungligheter låter osannolikt. Folk blir inte heller oigenkännliga bara för att de sätter på en peruk (”lex Clark Kent”). Men ett rafflande äventyr och underhållande om en blundar för luckorna.

Liket i biblioteket

En annan anledning till att jag aldrig blir klar med hela Christielistan är att jag blir distraherad och börjar läsa om gamla titlar igen istället för att beta av de nya. Jag blev ju så sugen på att läsa om The body in the library…

Överste Bantry, en traditionell brittisk gentleman i en herrgård på landet, hittar en morgon en död blondin i biblioteket. Spåren leder till ett semesterhotell nere på kusten, där en stenrik gammal man har samlat sin familj. Fru Bantry tar med sig Miss Marple och åker dit för att lösa fallet. Många klassiska pusseldeckardetaljer ingår: alibi genom bridgespel, en gigolo som beter sig misstänkt, ytterligare ett dödsfall i form av en försvunnen flickscout och en buspojke som hjälper till och letar ledtrådar.

Den är rolig och rätt smart – jag läser gärna om den fast att det här är en av titlarna där jag vet precis vem som är mördaren!

Mannen i brunt

Apropå deckardemens, den här Agatha Christie-titeln är jag i alla fall väldigt säker på att jag inte hade läst tidigare. Mannen i brunt hör till serien med spionäventyr. De är mindre kända än Christies mer hemkära mordmysterier med Marple och Poirot, vilket är synd eftersom de är mer rafflande och lika underhållande.

Anne Beddingfield är ung och orädd, på jakt efter ett äventyr. Och det får hon, med råge, när hon råkar bli vittne till en märklig olycka i tunnelbanan. Eftersom hon just blivit föräldralös och inte har något annat för sig ger hon sig genast av på mördarjakt.

Det blir kluriga förklädnader, actionscener till sjöss såväl som i en glassbar, någon som blir kastad utför ett stup vid ett vattenfall, stulna diamanter som göms på mycket fiffiga ställen – och så lite (onödig) romantik, förstås. Intrigen är kanske inte den mest trovärdiga, men karaktärerna! De är för härliga. Och det var lurigt att lista ut vem ärkeboven faktiskt var.

Jag hade roligt åt den här boken och jag är glad att jag äntligen snubblade över den – tack vare min nya strukturerade Christieläsplan.

Mord per korrespondens

Mycket kan en säga om Agatha Christie, men hennes många titlar är i alla fall inte allihop stöpta i samma form. The moving finger är en Marple-deckare, men Ms Marple själv är inte huvudpersonen. Visst är det hon som löser gåtan, men det gör hon liksom i bakgrunden. Roligt knep.

Unga syskonparet Jerry och Joanna flyttar ut på landet efter krigsslutet. Han behöver rehabiliteras efter en flygkrasch som militärpilot. Men istället för lugn och ro hamnar de mitt i ett utbrott av giftiga anonyma brev – så giftiga att de leder till dödsfall. Stackars Jerry, han vill ju egentligen bara ägna sig åt romantik och flört med byns dåtida motsvarighet till en emo-tjej.

Ganska rar, ganska slug. En mittemellan-Christie med stabilt underhållningsvärde.

Högt vatten

Ännu ett typiskt fall av omläsning p.g.a. deckardemens: jag tyckte Taken at the flood av Agatha Christie lät obekant men när jag väl började läsa insåg jag snabbt att den här har jag nog läst minst två-tre gånger tidigare i livet.

Stenrika George Cloades har just gift om sig – familjen har inte ens hunnit träffa nya unga hustrun – när han dör i ett bombanfall under blitzen. Släktingarna blir mycket besvikna, för det betyder att de inte ärver ett korvöre. Frun får alltihop! Stackars förvirrade Rosaleen Cloade styrs med järnhand av sin bror. Men så dyker det upp en främmande man som säger sig kunna bevisa att Rosaleens förre man fortfarande är i livet. Och isåfall ärver hon inte alls Georges förmögenhet… Synd bara att främlingen omedelbart blir mördad och Poirot måste kallas in för att reda ut härvan.

Intrigen är mycket klurig och rolig och släktingarna som försöker komma över farbrorns arv är fantastiska. Det enda jag inte gillar är slutet, där systerdottern Lynn gör helt fel val. Hon har notoriskt dålig smak när det gäller karlar och kommer inte bli lycklig där hon hamnar.