Släpp inte taget

Jo, det blev en Harlan Coben till! Släpp inte taget har temat ”knepiga tonåringar och opiatepidemin”.

I en liten förort med väldigt lyckade familjer i övre medelklassen finns en hel drös med problem under ytan. En pojke rymmer efter att ha fått mystiska meddelanden till sin telefon. En flicka har blivit utsatt för mobbning efter att en lärare fällde en tanklös kommentar. En mamma börjar klura på om sonens självmord kanske egentligen inte alls var något självmord. Och så är det den sjuka pojken vars pappa inte kan donera en njure eftersom det visar sig att han inte alls är biologisk far… Och alltihop knyts förstås ihop på ett ganska klurigt vis.

Den här var en av de lite roligare igen, efter den rätt usla Berätta inte för någon. Dessutom är det något av en återträff för en del karaktärer från tidigare böcker: åklagare Cope, stjärnjuristen Hester…

Men nu är jag nog klar med Coben ändå.

Berätta inte för någon (att den här bokidén inte håller)

Just som jag höll på att tänka ”men varför gillade jag inte Harlan Coben / varför tycker Mona att han skriver skräp?”, läste jag Berätta inte för någon och kom ihåg/förstod.

För åtta år sedan blev David Becks hustru kidnappad och mördad och någon dömdes för mordet. Men nu plötsligt får han ändå ett e-mail från frun, eller någon som låtsas vara frun, och hela livet ställs på ända. Det blir pangpang och mysterier och korrupta poliser så det står härliga till.

På plussidan: den härliga nittiotalsmiljön med modem, personsökare, internet som laddar hemsidor pixel för pixel samt faxmaskiner. Och de bisarra och extravaganta karaktärerna – enorma lesbiska fotomodellen, gangsterpappan, det ovanliga lönnmördarparet…

På minussidan: storyn går inte ihop. Machohjälten är både tråkig och orimlig. Logiken brister. Allt känns klumpigt.

Kanske har Coben förfinat sin stil med åren och de tidiga titlarna var mer av övningsmaterial?

Jag har också klurat på vad det egentligen är som stör med den bristande storyn här. De andra Cobenromanerna är ju precis lika skruvade och orealistiska? Det här är min slutsats: i de andra titlarna jag just läste håller logiken om en bara accepterar den mycket skruvade premissen. Det var helt osannolika scenarier, men när det nu hände så agerade karaktärerna rimligt efter förutsättningarna. Men i den här titeln måste man inte bara acceptera en knäpp idé utan också en mycket ologisk händelsekedja. Och då sätter jag hälarna i marken och säger ”nej tack”.

(Jag har just läst en migrationspolitisk satir om kaniner. Galna utgångspunkter har jag uppenbarligen ingenting emot).

De jättemånga lögnerna (borde den ha hetat)

Låt mig först slå fast: Den enda lögnen av Harlan Coben har en titel som måste vara ironisk. Den här boken handlar nämligen om folk som ljuger för varandra oavbrutet från sida ett och framåt. (OK, jag fattar – det syftar på det sista avslöjandet som ”chockar” mest – men ändå).

En framgångsrik åklagare jobbar med ett snaskigt fall: två rika vita studenter har våldtagit en svart strippa och tror förstås att de ska komma undan med det. Försvaret drar sig inte för fula knep och börjar rota i åklagarens eget förflutna i ett försök att svärta ner honom. Och där finns det material att hämta! Åklagare Cope hade en traumatisk uppväxt. Hans syster försvann under ett sommarläger tillsammans med ett par andra ungdomar – förmodligen mördad av en otäck seriemördare. Nu dras den gamla härvan upp i ljuset igen och (surprise!) allt kanske ändå inte var vad det såg ut som.

En stabil Coben-thriller med vändningar, lögner, mord, polisläckor och opålitliga vänner och ovänner. Bra bladvändarfaktor. Inte nödvändigtvis särskilt upplyftande eller realistiskt, men rätt underhållande mest tack vare de färgstarka karaktärerna.

Hundskadeindex: känsliga läsare bör vända blad och hoppa över ungefär en sida så fort ordet ”bichon frisé” nämns.

Typisk Harlan Coben

Jag har snöat in en smula på Harlan Coben som skriver mycket framgångsrika spänningsromaner på temat ”ingenting är vad det ser ut att vara och varje tvist har en till tvist”. Ingen andra chans är ett typiskt exempel.

Marc är traumatiserad efter ett skottdrama där han själv blev svårt skadad, hans fru mördad och deras halvårsgamla dotter kidnappad. Han sumpar chansen att betala lösensumman för att få tillbaka barnet – tror han. Det hela kompliceras av att polisen ser honom som huvudmisstänkt samt att ett mycket speciellt psykopatpar blandar sig i.

Den här romanen har många av Cobens standardtrick: en polisläcka, en bindgalen yrkesbov, en hopplös gammal romans som återuppväcks… Och det funkar fint. Tempot är högt, spänningen hålls igång, det är lurigt att lista ut vad det är som har hänt och underhållningsvärdet är stabilt.