Just som jag höll på att tänka ”men varför gillade jag inte Harlan Coben / varför tycker Mona att han skriver skräp?”, läste jag Berätta inte för någon och kom ihåg/förstod.
För åtta år sedan blev David Becks hustru kidnappad och mördad och någon dömdes för mordet. Men nu plötsligt får han ändå ett e-mail från frun, eller någon som låtsas vara frun, och hela livet ställs på ända. Det blir pangpang och mysterier och korrupta poliser så det står härliga till.
På plussidan: den härliga nittiotalsmiljön med modem, personsökare, internet som laddar hemsidor pixel för pixel samt faxmaskiner. Och de bisarra och extravaganta karaktärerna – enorma lesbiska fotomodellen, gangsterpappan, det ovanliga lönnmördarparet…
På minussidan: storyn går inte ihop. Machohjälten är både tråkig och orimlig. Logiken brister. Allt känns klumpigt.
Kanske har Coben förfinat sin stil med åren och de tidiga titlarna var mer av övningsmaterial?
Jag har också klurat på vad det egentligen är som stör med den bristande storyn här. De andra Cobenromanerna är ju precis lika skruvade och orealistiska? Det här är min slutsats: i de andra titlarna jag just läste håller logiken om en bara accepterar den mycket skruvade premissen. Det var helt osannolika scenarier, men när det nu hände så agerade karaktärerna rimligt efter förutsättningarna. Men i den här titeln måste man inte bara acceptera en knäpp idé utan också en mycket ologisk händelsekedja. Och då sätter jag hälarna i marken och säger ”nej tack”.
(Jag har just läst en migrationspolitisk satir om kaniner. Galna utgångspunkter har jag uppenbarligen ingenting emot).