Wilkie Collins for President

Ju mer jag läser av Wilkie Collins desto mer förtjust blir jag i Wilkie Collins. No name är ytterligare en tiopoängare.

Två systrar – en tystlåten och tillbakadragen, en frimodig och lättsinnig – blir blåsta på sitt fadersarv på grund av en stor familjehemlighet i kombination med en krumelur i den brittiska lagstiftningen. Från att ha levt ett gott liv i ekonomisk trygghet står de plötsligt på gatan tomhänta. Ena systern hanterar det genom att skaffa ett jobb. Den andra systern tänker ut en FANTASTISK och storstilad plan för att hämnas på den snåla släktingen som lurat dem. Därefter följer en hjärnornas kamp mellan den hämndlystna systern och släktingens mycket kluriga (och giriga) hushållerska. 
Det är strålande underhållning i klassisk tappning. Jag undrar om Wilkie Collins inte måste ha ansetts ganska vågad för sin tid.
Dessutom: starka kvinnor i alla huvudroller, samhällskritik blandat med slapstick, många intrigtvister och överraskningar, högt och lågt – roligt och sorgligt. Collins romaner har allt.

Den vitklädda kvinnan, en artonhundratalsthriller

Wilkie Collins är ett av de stora namnen bland de brittiska artonhundratalsförfattarna – eller borde i alla fall vara det. Han är flera strån vassare än Charles Dickens och kan snarare jämföras med lika skickliga och samtida Charlotte Brontë.

The woman in white är en fantastisk berättelse med välutvecklad intrig, en tidig thriller i tät viktoriansk miljö. Teckningsläraren William Hartright får jobb på ett lantligt gods där två unga damer ska lära sig måla akvareller. Han blir kär i den söta (Laura) och imponerad av och god vän med den smarta och tuffa (Marian). Men ack! Laura är förlovad och ska snart gifta sig med en äldre adelsman. Hon gör det inte med glädje utan av plikt, och hon blir inte gladare när en mystisk kvinna i vitt börjar visa sig på kyrkogården och skicka allvarliga varningar. William har träffat kvinnan i vitt förut och tar budskapen på största allvar – vilket snart visar sig klokt.

Det här är också en förvånansvärt feministisk berättelse för sin tid. Visserligen är adelsdamerna så svaga och veka att de inte klarar av stark rörelse eller minsta chock. Blir de blöta av regn måste de ligga till sängs i veckor efteråt. Men temat i boken är kvinnans utsatthet som omyndig (först under sin pappa/förmyndare och sen i äktenskapet) och den rättsosäkerhet kvinnor levde under. Dessutom är Marian en fantastisk hjältinna! Hon drar sig inte för att klättra på tak mitt i natten, utmana livsfarliga italienska spioner eller göra fritagningsförsök från korrupta mentalsjukhus. Liksom Jane Eyre kan hon göra allt detta just eftersom hon inte är vacker. Vackra kvinnor i artonhundratalslitteraturen tycks däremot dömda till att bara vara menlösa och hopplösa madonnor på piedestal.

The woman in white är det bästa jag har läst hittills av Wilkie Collins, men det blir inte den sista.

Hungerspelen, del 3: Mockingjay

Den tredje delen av Suzanne Collins hungerspelstrilogi, Mockingjay / Revoltär bättre än den andra delen men mindre feministisk än den första och med ett alltför menlöst slut.

I sista delen handlar det om rebellernas revansch – med hjälp av Katniss som hårdkokt omslagsflicka gör de sig redo för att sprida upproret i alla arbetardistrikten och störta diktatorn i den dekadenta huvudstaden. Problemet är att rebellernas ledare är lika skrupellös som diktatorn, fast hon anser sig förstås ha ett hedervärt ändamål som helgar de ohederliga medlen. 
Det unika med Hungerspelsböckerna är att de handlar om propagandans makt och propagandakriget. Det är inte själva striderna som är grejen, det är hur varje sida försöker använda TV, fake news, reklam och känslomässig utpressning för att vinna kriget. Katniss är visserligen en hjälte, men hennes roll är framför allt att vara en symbol, inte att slåss på riktigt. Och det är inte heller hon som på egen hand avgör revolten, hon spelar en viktig roll men hon är inte den enda avgörande faktorn. Kriget är ett lagarbete. Det gör böckerna mer realistiska och mer intressanta.
Jättebra romanserie! Men tänk om vi kunde få slippa det genomtråkiga \”vem-tar-vem\”-tramset på slutet. En kvinnlig hjälte kan väl få ro iland en roman utan att behöva gifta sig och skaffa barn på de sista sidorna, är det för mycket begärt.

Fatta eld – hungerspelen del 2

Katniss Everdeen lever i en dystopisk framtid där en auktoritär stat styr de tolv producerande distrikten med järnhand. Nästan all mat och alla varor forslas till den rika huvudstaden där en dekadent överklass frossar medan folket i distrikten svälter. I andra delen Catching fire/Fatta eld har Katniss och hennes fejkpojkvän återvänt som segrare till sitt hemdistrikt. Diktaturen glömmer dock inte så lätt, särskilt eftersom upproriska Katniss nu har råkat inspirera till revolter. Nya fällor gillras för vår unga hjältinna och hon måste återigen kämpa för sitt liv.

Det är fortfarande bra och jag läser hela boken i ett svep. En ny variant av de gamla gladiatorspelen, med spektakulära actionscener och en del intressanta dilemman för huvudpersonerna. Det feministiska anslaget var bättre i första delen av Hungerspelen, även om Katniss är en tuff brud även i del 2.

En fickyxa – årets julklapp!

 Hittar denna skatt i en klassiker av Wilkie Collins (för övrigt en UTMÄRKT författare):

\”The boat-house was large enough to hold us all, but Sir Percival remained outside trimming the last new stick with his pocket-axe.\”

En fickyxa! Det vill jag också ha. 

Tassahunden har många yxor men ingen i fickstorlek.

Hungerspelen

Suzanne Collins Hungerspelen är en bladvändare, en utmärkt ungdomsbok!

Katniss är en tuff överlevare, hon jagar trots förbudet och ser därmed till att hennes familj inte svälter i den dystopiska postapokalyptiska världen de lever i. Katniss bor i ett produktionsdistrikt som styrs med järnhand från den dekadenta huvudstaden och varje år offras två tonåringar från varje distrikt till en grym form av realityserie/gladiatorspel i TV-direktsändning. Deltagarna förväntas ta livet av varandra under otäcka former. Naturligtvis är Katniss ovanligt cool och skicklig och spelar inte bara byxorna av de andra gladiatorerna, hon drar också diktatorn och hans team vid näsan på ett klurigt sätt.

Det är mer mångbottnat än det först verkar och den känslomässiga utpressningen är en intressant aspekt. För att överleva hungerspelen måste Katniss nämligen spela ut ett kärleksdrama med en av sina medspelare, men hon vet inte om det är ett spel eller äkta förälskelse från hans sida. Är Katniss därför skyldig honom någonting efteråt, om de överlever?

Jag gillade boken och vill omedelbart läsa nästa i serien (hej kedjeläsare!).

Påskdeckare, tematrio

Vad är det här med att man ska läsa just deckare under påsken? Tydligen en norsk tradition. Har aldrig hört om den tidigare. Lyrans bokblogg har i vilket fall skickat ut uppmaningen att ge tre tips.

Jag gillar pusseldeckare. Helst en av typen där någon utbrister \”Darn, there is a body in the library. Do tell James tea will be late. Cheerio, that\’s a jolly good chap.\” (\”Jolly good\” betyder ungefär \”fett najs\”, ungdomsöversättarens anmärkning).

Blod och poliser och äckliga detaljer roar mig inte. Poängen med en deckare är en klurig intrig, ungefär som att spela Cluedo. Ge mig en klassisk \”whosdunnit\” och jag är nöjd! Alternativt trivseldeckare med mysfaktor, som Damernas detektivbyrå eller kattdeckarna jag nämnde i ett tidigare inlägg.

Så mina tre favoritdeckare blir tre riktiga klassiker:

1) Arthur Conan Doyle, Sherlock Holmes short stories. Naturligtvis.

2) Edgar Allan Poe, The Purloined letter. Genial liten historia om var man bäst gömmer saker.

3) Wilkie Collins The Moonstone, från 1868 och sannolikt en av de första \”deckarhistorierna\” någonsin. En diamant blir stulen. Vem är boven? Lite tillkrånglad, men artonhundratalsböckerna är ju ofta det.

Raymond Chandler däremot hör till kategorin LITTERÄRT OFOG. \”Hårdkokt deckare\” är i det här fallet bara en eufemism för sexistisk skit.  Hör hemma på historiens soptipp.

För övrigt glädjer jag mig som ett barn åt filmatiseringen av Maria Langs Mördaren ljuger inte ensam med snygga Tuva Novotny. Hoppas den håller måttet.

Fler bokbloggar med påskdeckartema: Annika, Nilma, Läsande kaninen, Annas bokprat, Pocketblogg, Pepparkakshuset, Bokföring enligt Monika, Lotten… Listan skulle kunna bli hur lång som helst.