Etikett: Conan-Doyle

Sherlock Holmes äventyr

Jag läste ut hela novellsamlingen The adventures of Sherlock Holmes på min nya fina läsplatta Spindel.

Och tänkte, effektiv som jag är, att detta är ju spännande noveller, alltså anmäler jag dem till Mia Eggimans spänningsutmaning, så klockar jag in en titel där i mars också! Sluga jag.

För övrigt borde alla läsa Sherlock Holmes, de är roliga, kluriga och spännande. En lär sig massor om hattar och droskor. Och om de uppenbara farorna med illrött hår och styvfäder som jobbat som läkare i Indien. Alla novellerna är läsvärda, men näst efter En skandal i Böhmen är The Boscombe Valley mystery min klara favorit.

En ung man ses gå iväg längs en enslig stig, ett skrik hörs, den unge mannen kommer tillbaka med blod på händerna och strax därpå hittas det nymördade liket av hans elake far. Allt verkar solklart. Tills Sherlock Holmes kommer dit och med hjälp av en australiensisk dialekt, en grå kappa och en sten med gräs under löser fallet på en kafferast.

Så nu har jag tvingat mina vänner H och T att lova att vi tittar på Baker Street när vi har kompishelg i London om någon månad. Jag ska leta massor av ledtrådar.

Annons

En skandal i Böhmen

Det första jag började läsa i min nya fina Spindel var e-versionen av The Adventures of Sherlock Holmes av Arthur Conan Doyle.

En samling med typiska Holmes-mysterier varav den första är en av mina favoriter: En skandal i Böhmen. En berättelse som är udda för Conan Doyle eftersom Holmes blir överlistad. Av den extraordinära kvinnan Irene Adler.

Ens minne av Holmes-böckerna förvanskas lätt av tv-serierna och alla moderna versioner som dyker upp till höger och vänster. Då kan det vara intressant att gå tillbaka till ursprungstexten. Som återigen visar sig vara så elegant, så stilren och så väldigt spännande i all sin enkelhet.

Spindel, jag tror detta är början på en vacker vänskap.

En litterär bästis?

Helgens bokbloggsjerka kretsar kring frågan: vilken karaktär skulle du vilja ha som allra bästa vän?

Man vill ju inte ha en Gandalf som alltid överglänser en, alltid vet bäst och som alltid fixar alla knipor.

Inte heller en Gollum, visserligen roligt att få vara lite snyggare och mer belevad i jämförelse, men ändå. Vad blir det för vänskap om det enda gemensamma samtalsämnet är fisk?

Vänskap är bäst när den känns jämlik, att man är på samma plan. Så min litterära bästis måste vara en ganska medelmåttig figur och någon som är mer intresserad av böcker än av ishockey.

Jag tror att jag skulle kunna komma bra överens med Dr Watson. Han har rest en hel del, är begåvad men inte till överdrift, har fötterna på jorden och verkar trivsam till sättet. Vi skulle kunna ses mest på stan eller hemma hos mig så vi inte måste hänga för mycket med hans jobbiga besserwisser till pojkvän. Och kanske skulle vi ta en kompissemester ihop och vandra över de skotska hedarna där Tassavalpen kan få leka av sig med Baskervilles hund.

Påskdeckare, tematrio

Vad är det här med att man ska läsa just deckare under påsken? Tydligen en norsk tradition. Har aldrig hört om den tidigare. Lyrans bokblogg har i vilket fall skickat ut uppmaningen att ge tre tips.

Jag gillar pusseldeckare. Helst en av typen där någon utbrister \”Darn, there is a body in the library. Do tell James tea will be late. Cheerio, that\’s a jolly good chap.\” (\”Jolly good\” betyder ungefär \”fett najs\”, ungdomsöversättarens anmärkning).

Blod och poliser och äckliga detaljer roar mig inte. Poängen med en deckare är en klurig intrig, ungefär som att spela Cluedo. Ge mig en klassisk \”whosdunnit\” och jag är nöjd! Alternativt trivseldeckare med mysfaktor, som Damernas detektivbyrå eller kattdeckarna jag nämnde i ett tidigare inlägg.

Så mina tre favoritdeckare blir tre riktiga klassiker:

1) Arthur Conan Doyle, Sherlock Holmes short stories. Naturligtvis.

2) Edgar Allan Poe, The Purloined letter. Genial liten historia om var man bäst gömmer saker.

3) Wilkie Collins The Moonstone, från 1868 och sannolikt en av de första \”deckarhistorierna\” någonsin. En diamant blir stulen. Vem är boven? Lite tillkrånglad, men artonhundratalsböckerna är ju ofta det.

Raymond Chandler däremot hör till kategorin LITTERÄRT OFOG. \”Hårdkokt deckare\” är i det här fallet bara en eufemism för sexistisk skit.  Hör hemma på historiens soptipp.

För övrigt glädjer jag mig som ett barn åt filmatiseringen av Maria Langs Mördaren ljuger inte ensam med snygga Tuva Novotny. Hoppas den håller måttet.

Fler bokbloggar med påskdeckartema: Annika, Nilma, Läsande kaninen, Annas bokprat, Pocketblogg, Pepparkakshuset, Bokföring enligt Monika, Lotten… Listan skulle kunna bli hur lång som helst.