Såhär var det: min bokhög började ta slut och Ödlehjärnan blev mycket nervös. Så jag gjorde en räd mot bokbytarhyllan på jobbet och kom hem med Michael Crichtons Jurassic Parc: Lost world. Tro mig, det var det bästa av det tillgängliga.
Men den var ju rätt underhållande – Crichton kan det där med att skriva filmmanusromaner. Även om det är lite av en upprepning från bok ett…
Det har gått ett par år sedan galne John Hammonds försök att starta ett dinosauriezoo fick avbrytas efter den katastrofala testkörningen där bara en handfull besökare överlevde – däribland matematikern Ian Malcolm. Ön brändes ner och alla dinosaurier avlivades. Malcolm lever nu med posttraumatiskt stressyndrom som inte blir bättre av att en ny galen miljardär kommer till honom med ryktet om att vissa av urtidsödlorna kanske överlevde och går att hitta på en grannö…
Det är visserligen favorit i repris med ett misstänkt likadant upplägg: excentrisk entusiast, manlig hjälte + kvinnlig biolog (visserligen stentuff), två barn som inte borde vara där samt onde Dodgson på jakt efter dinosaurieembryon. Velociraptorerna gör sig redo för kalas. Men ändå så lättsamt och bladvändande. Roliga actionscener och en oväntat hög dos feministiska brandtal.