Miss Marple strikes again

Thirteen problems är en av Agatha Christies roligare novellsamlingar, med Ms Marple i huvudrollen.

Den börjar med ramberättelsen Tuesday Murder Club: sex personer inklusive Ms Marple startar en problemlösarklubb. Varje tisdag träffas de och en av medlemmarna berättar om ett intressant problem eller en mystisk händelse de varit med om, och så hjälps de åt att lista ut svaret. Såklart gissar alla andra fel och Ms Marple alltid rätt. Varje tisdagsproblem blir sedan en egen novell i samlingen.

Det är en mycket blandad samling och alla gåtor är inte bra men underhållningsvärdet totalt är ändå hyfsat högt.

Underhund

Låt oss börja i rätt ände: varför finns inte det svenska ordet underhund som rolig översättning av engelskans under dog? Jag ska försöka införa det.

Jag läste nämligen Agatha Christies novellsamling The under dog and other stories och betade av en handfull titlar från Christielistan.

Tanten har lånat flitigt från sig själv under åren, det blir tydligt när en läser många av hennes noveller i ett sträck. Vissa berättelser återkommer i flera versioner med olika titlar, till exempel den om ubåtsplanerna eller historien om gonggongen.

Just den här samlingen handlar om Poirot och är utmärkt uppläst av duon David Suchet och Hugh Fraser. Den har flera små pärlor, till exempel den om den försvunna kokerskan, men också ett par som redan har fallit mig ur minnet.

Världens sorgligaste hundnovell

Agatha Christies novellsamling Gul iris och andra mysterier är något av en bubblare. Den börjar helt vanligt med deckarberättelser om Poirot, Parker Pyne och Harley Quinn (honom har jag aldrig gillat) men sen! Sen visar Christie att hon faktiskt skriver utmärkta icke-deckare också.

Dels är det en mycket sorglig liten berättelse om en kvinna med hund. Joyce är krigsänka och utfattig. Hon har hand om en gammal skruttig och halvblind terrier och det gör att hon har svårt både att få jobb och få en bra bostad. ”Du får gärna hyra min lägenhet, men utan hunden”, säger folk och då väljer Joyce hellre att bo i ett mörkt kyffe. Ja, hon är till och med beredd att offra hela sig för hundens skull. Och kanske är hunden beredd att göra detsamma för henne. Så fint, så ledsamt.

Och en lika hemsk och förfärlig berättelse om en kvinna med mycket missriktad lojalitet som slits mellan frihetslängtan och pliktkänsla gentemot sin man.

Dessutom finns här ett par noveller som senare byggdes ut och kom tillbaka i lite annan form (och med lite andra mördare): Gul iris är samma grundhistoria som Cyankalium och champagne; Den andra gonggongen har samma intrigidé som Död mans spegel.

Både högt och lågt: inte bästa betyg för detektivnovellerna men stort plus för de härligt hemska små berättelserna på slutet.

Hundskadeindex: ta fram näsdukspaketet.

Poirot i kortform

Jag läser Agatha Christies samlade verk och har nu börjat tröska mig igenom novellerna. Huff! Det finns en hel del att ta av där också. Jag läslyssnade till Poirot investigates som bland annat innehåller berättelsen om ”Poirots enda misslyckande” (har med en chokladask att göra).

Dessutom ett lurigt gömt testamente, en butler med god aptit och mordiska planer samt en väldigt knepig diamantstöldshistoria.

Underhållande och lättsamt.

Varför bad de inte Evans?

Jag vet, jag vet, jag har läst den förut. Ett antal gånger. Men Agatha Christies Varför bad de inte Evans? är helt enkelt hemskt charmig.

Prästsonen Bobby och högvälborna men stentuffa Frankie råkar bli inblandade i en mystisk olyckshändelse – så mystisk att de ger sig iväg för att lösa gåtan på egen hand. De lyckas komma en läskig psykiater på spåren och det blir en hel del ‘olyckshändelser’ av olika slag innan de kan lägga fram bevis för att få fast mördaren.

Den är sprudlande, tystlåtet rolig och väldigt äventyrlig. Det smygs om nätterna, sprutas morfin till höger och vänster, men framför allt är Bobby och Frankie ett alldeles underbart ungt par.

Mördande seans

Veckans Christieläsning var något av en överraskning. Jag är inte säker på om jag verkligen har läst Mördande seans tidigare – den känns inte alls bekant och samtidigt väldigt självklar – så antagligen har jag läst den och sedan raskt glömt alltihop.

Det är middagsbjudning i byns herrgård och efter maten leker gästerna ‘anden i glaset’. Anden berättar att en gubbe nere i byn, en dryg mil bort, just blivit mördad. Sällskapet bryter upp, men det är snöstorm ute så det tar ett tag innan någon av dem lyckas komma ner till byn för att kolla upp hur gamle Trevelyan mår. Tyvärr kommer hjälpen försent och gubben ligger verkligen mördad. En brorson med dåligt rykte blir arresterad per omgående, men hans fiffiga flickvän ger sig inte så lätt, hon startar en egen utredning och listar ut vad som verkligen hänt.

Huvudpersonen Emily är mycket piggare och roligare än Marple och Poirot, en typisk ung Christie-hjältinna. Upplösningen är inte helt övertygande, men vad gör väl det…

Hemligheten på Chimneys

Någonstans mittemellan Miss Marple och James Bond, kan en väl säga att Hemligheten på Chimneys ligger. En av Agatha Christies spionäventyr, med alla de klassiska ingredienserna: stulna diamanter, falska identiteter, lönnrum och bovar från Balkan.

En äventyrslysten ung man som jobbar som turistguide i Zimbabwe får en dag chansen att ta ett mer intressant uppdrag – att lämna ett mystiskt paket på en viss adress hemma i England. Alla försöker stoppa honom, stjäla paketet eller lura honom att sälja det. Han blir nyfiken och bestämmer sig för att ta reda på mer. Detta leder honom till grevgodset Chimneys där det pågår en diplomatisk härva kring kronprinsen av Herzoslovakien, en fiktiv Balkanrepublik. Olyckligtvis blir kronprinsen strax mördad och den unge hjälten tagen av polisen som misstänkt. En tuff ung kvinna reder ut alltihop och Koh-i-Noor hittas på ett oväntat ställe.

Å, alla dessa stereotypa karaktärer! Christie var inte alltid så nyanserad i sina beskrivningar av utlänningar. Men det var väl normalt på den tiden.

Det är lite synd att hennes spiontitlar inte fått lika mycket uppmärksamhet som pusseldeckarna, det är ju mycket mer fart i dem. Men kanske det fanns mer konkurrens i den genren?

En deckare som ingen annan

Boktips! Jag läste De sju morden på Evelyn Hardcastle av Stuart Turton, varför har jag inte gjort det tidigare?

En man vaknar upp utan minnen, han befinner sig på ett weekendparty på något lantligt engelskt gods. Folk beter sig märkligt omkring honom. Och sen dör festens huvudperson, unga vackra Evelyn Hardcastle. Problemet är att nästa morgon vaknar mannen upp igen, i en ny kropp, och det är inte alls nästa morgon utan morddagen börjar om från början igen. Det visar sig att han har hamnat i en mystisk tidsloop och det enda sättet för honom att sluta uppleva just den här dagen från olika personers perspektiv är att lösa mordgåtan.

Det är superklurigt! Jag älskar tidshoppen, hur huvudpersonen interagerar med sina andra olika jag, hur gåtan flätas upp steg för steg.

Och språket – hela berättelsen är dekorerad med pricksäkra metaforer, beskrivningar, oväntade liknelser. Det här är riktigt snyggt skrivet. Jag önskar att jag var lika smart och vältalig. Det är en mycket underhållande bok.

Mordet i prästgården

Den här gången var det inte alls deckardemens, jag vet mycket väl att jag har läst Murder at the vicarage ett antal gånger och jag vet precis vem som är mördaren. Men jag blev lite sugen på en omläsning…

Den mycket otrevlige överste Protheroe kommer till prästgården, på dåligt humör och i syfte att avslöja någon som har gjort någonting. Men medan han väntar på romanens antihjälte, pastor Clement, blir han olyckligtvis lite mördad. Ms Marple på andra sidan bygatan har sett och hört en del, men i princip varenda kotte har motiv för att slå ihjäl översittaren Protheroe så det är inget uppenbart fall. Bland ledtrådarna: en sten, en krukväxt, en nysning och en mycket tajt klänning. Den enda som ser sambandet är förstås Jane Marple.

Själva intrigen är rätt klurig, men det är mycket att hålla rätt på i den här romanen. Det är ett ständigt fifflande med tider och alibin, det kliar i fingrarna att sätta upp någon slags exceltabell för att hålla rätt på alltihop. Leonard Clement och hans unga pigga prästfru Griselda är underbara karaktärer. Stabilt trivsam läsning.