Mord och jaktpolitik

Olga Tokarczuk! En utmärkt författare med väldigt egen stil.

Bokklubben läste Styr din plog över de dödas ben, en samhällskritisk och mycket udda roman som kanske är en deckare.

Fru Duszejko klarar sig ensam, tack så mycket, även om hon saknar sina två hundar som kom bort förra året. Hon bor långt upp i bergen på polsk-tjeckiska gränsen där hon vandrar i skogen och följer rådjurspår. Hon är inte rädd för att läxa upp de sturska gubbarna i jaktlaget. När en granne hittas död har fru Duszejko en alldeles egen teori om vad som hände och varför.

Det är en klurig liten historia och inte tydligt hur man ska förstå den, det gillar jag. Det finns saker att fundera över.

Språket är också alldeles eget och rätt uppfriskande.

Jag är i team Duszejko, trots astrologitramset.

Annons

Parker Pyne och misogynin

Om Harley Quin är en onödig utvikning mot det paranormala så är Parker Pyne kanske Agatha Christies försök att balansera upp alltihop med en detektiv som är expert på det allra mest tråkiga och vardagliga: statistik och försäkringsfrågor.

Ändå blir det förstås knasigt i novellsamlingen Parker Pyne investigates eftersom Herr Pyne, i likhet med de flesta andra av Christies hjältar, saknar alla professionella standards och tar sig enorma friheter med sina klienter.

I en av novellerna låter han till exempel en rik kvinna tro att hon har blivit astralkroppsförflyttad och hon jobbar ett år (!!!) som hembiträde innan han berättar sanningen för henne och hon får sitt liv tillbaka. Vid det laget har hon förstås förlåtit honom och slutet gott, allting gott. Minst en av de andra novellerna slutar med att Parker Pyne får boven att ta livet av sig.

Och också: lite less blir man ju på Agatha Christies ständiga misogyna nålstick mot andra kvinnor.

MEN om man bortser från de här excentriskheterna så är det rätt underhållande. Man får ta det för vad det är: små skojiga noveller med ingen som helst verklighetsförankring. Små deckargåtor av myspysvarianten.

Blinkning till andra verk: både Miss Lemon och Ariadne Oliver gör cameoroller.

Den mystiske Mr Quin

Jag har läst en del Christie-noveller på sistone. Den av hennes serier jag är minst imponerad av är novellerna med Mr Harley Quin och hans vapendragare? offer? trollkarlslärling? Mr Satterthwaite.

I samlingen The mysterious Mr Quin frångår Christie de gyllene reglerna för klassiska pusseldeckare och väver in mystiska, övernaturliga fenomen. Inte i själva deckarmysteriet, det har fortfarande i regel en naturlig förklaring, men den märklige Mr Quin dyker upp som gubben i lådan på de mest osannolika sätt.

Synd, för en del av gåtorna är rätt kluriga och bra, men inramningen med löjliga harlekinreferenser i varannan mening gör det hela töntigt och lite segt.

Mord innan aftonsången

Kändisprästen Reverend Richard Coles tycks ha många strängar på sin lyra, bland annat är han med i en massa lekprogram i brittisk TV. Allt från QI till kändisar som lagar mat. Och så skriver han deckare. Den första i serien heter Murder before evensong och huvudanledningen till att jag läste den var att jag råkade befinna mig på en flygplats och upptäckte att jag hade glömt att packa något att läsa på resan (ÅNEJ!).

En präst föreslår att bykyrkan ska moderniseras med en toalett för besökare. Stort ramaskri bland byborna. Förändring! Det gillar de inte. Men när prästen snubblar över ett lik bland bänkraderna blir han ändå lite förvånad – så drastiskt trodde han inte att de rara små skvallertanterna skulle reagera. Men naturligtvis finns det en massa mörka hemligheter bland alla dahlior och tebjudningar.

En sak som störde mig mycket och som tog mycket energi var att det inte står förklarat NÄR boken utspelar sig. Det var tydligt att det inte är nutid, men inte heller sextiotal. Vissa av karaktärerna minns andravärldskriget men andra går klädda i rock-n-roll-tshirts. Det var förvirrande. Efter mycket pusslande kommer jag fram till att det hela händer någon gång i början av nittiotalet. Det hade väl bara kunnat skrivas ut!

Det är många referenser till klassisk bildning, många latinska citat och en hel del brittiska landsbygdsstereotyper (godsägaren, skvallertanten, trädgårdsmästaren…). En slags Morden i Midsomer men med lite högre bildningsambition.

Gulligt, lättläst.

Maria Lang-fanfic

Jag läste Marie Bengts En sax i hjärtat, för den verkade gullig och potentiellt underhållande.

Käcka och granna Hannah med h på slutet åker från Stockholm till en liten by i Småland för att hjälpa sin gamla faster några veckor. Det är femtiotal och sjaletter, hemmafruar och dans i folkparken. Idyllen rämnar dock snabbt: skvallertanten Asta hittas mördad och byns oerhört många olika karaktärer har allihop motiv för dådet. Hannah med h tar sig an problemet och börjar förhöra syjuntans medlemmar på det mest odiskreta vis.

Det blir en ganska lång roman, för det är så väldigt många personer som måste förhöras. Det är en liten smula knepigt att hålla rätt på alla bybor och vem som hade vilket alibi.

Tyvärr är det också väldigt tvådimensionella porträtt och trötta stereotyper. Det är inte direkt någon finess i de feministiska budskapen: det finns rediga, klyftiga fruntimmer som fräser ifrån om kvinnors rättigheter och det finns osnygga sluskiga och korkade karlar som har ytterst bigotta åsikter och det är inte särskilt mycket mer komplext än så.

Jag tror att Bengts ville skriva en typisk Maria Lang-deckare, men ror det inte riktigt hela vägen i hamn. Lang-deckarna har nämligen inte heller åldrats med full värdighet… Men de är i alla fall en smula mer realistiska i hur de beskriver Langs egen tid.

Inte hopplöst – jag läste den hela vägen till slutet och är rätt nöjd med upplösningen – men inte heller fantastisk läsning.

Ture Sventon, check

NU har jag läst allt av Åke Holmberg! Kanske lite sent med tanke på att jag är 40+ men i alla fall.

Ture Sventon i spökhuset är annorlunda och uppiggande. Här har Holmberg släppt flera av de lite repetitiva delarna i de ”klassiska” Sventontitlarna – inga temlor, inga barn som hjälper till, ingen herr Omar och boven är inte (!) Ville Vessla. Istället drar de här novellerna åt mer normala deckargåtor, med en mycket lurig detektiv som löser även det mest omöjliga mysterium på sitt eget lilla vis.

Jag gillar det.

Par i brott

Agatha Christies novellsamlingar är inte så tokiga. Läs till exempel Par i brott, det gjorde jag!

Deckarduon Tommy & Tuppence tar över ansvaret för en falsk detektivbyrå som är del i en avancerad fälla för att fånga en internationell liga. Medan de väntar på att ligan ska knacka på och bli fångade passar de på att ta sig an några intressanta fall. Dessutom gör de det som hommage till klassiska deckare och knäcker gåtorna med olika stil: Sherlock Holmes, fader Brown, Hercule Poirot.. (!).

Det är lättsamt, knasigt och roligt. Särskilt fallet med den försvunna damen… Läs den.

Andra andningen

Av bara farten lyssnade jag också igenom Sarenbrants andra bok i polisdeckarserien om Emma Sköld: Andra andningen.

Den lite udda inramningen är Stockholms maraton: det första mordet begås vid start och mördaren fångas vid målgång fyra timmar senare. Alltså ett oerhört tidsbegränsat polisarbete. En maratonlöpare segnar ner redan efter de första hundra meterna. Det visar sig vara en man med en ouppklarad ”händelse” i det nära förflutna. Men vem som har motiv att ta livet av honom beror på vad som hände den där gången i dåtid! Mycket lurigt.

Precis som med första boken finns det en hel del frågetecken kring allt det praktiska. Detta är inte särskilt realistiska romaner. Det är också liiite väl långrandigt att hela boken handlar om hur löparna får allt mer ont. Efter sju timmars lyssning tror man sig ändå ha hört precis allting som en människa kan känna under fyra timmars maratonlöpning. Det kunde gärna få vara lite mer handling och lite mindre ”stackars Josefin, nu gör det verkligen ont i fötterna och hon behöver gå på toa nu igen”.

Slutet är oerhört frustrerande, poliserna är ju så otroligt dåliga, för att inte tala om Josefins man som inte direkt skyndar på att få in sin fru i sjukvårdstältet eller åtminstone i torra, varma kläder. Men precis som i första boken så är den allra sista lilla knorren svår att förutsäga och mycket kreativ/smart. Sarenbrant tar i alla fall inte de enkla och självklara spåren.

Och som sagt – huvudpersonen Emma är mycket, mycket, mycket dålig på att välja män.

Vila i frid

Jag hade ju ändå hyfsat roligt (kan man säga så om en polisdeckare?) åt Sofie Sarenbrants lättsmälta Skyddsängeln. Så jag läslyssnade på hennes första roman i samma serie: Vila i frid. Polisen Emma Sköld kallas ut till spahotellet Yasuragi, där folk dör i rasande fart.

Det är lite ”Morden i Midsomer”-känsla: inte särskilt realistiskt och väldigt många mord. Spejsade karaktärer och ett absolut orimligt mordmotiv. Det här är underhållning, inte thrillerläsning. Dock med en klurig liten extraknorr precis på slutet som ger rysningar längs ryggraden…

Ganska ofta vill man skaka om poliserna, särskilt Emma som uppenbarligen är usel på att välja män. Det kunde också ha varit bara hälften så många detaljer om Yasuragi, det känns nästan som att Sarenbrant mest ville ha en ursäkt att hänga väldigt mycket i badtunnorna för sin ”research”.

Skyddsängeln

Min ljudboksapp har inte så många titlar (ja, jag kanske är dumsnål, men det är ju ändå nästan bara polisdeckare och feelgood som blir ljudböcker så jag är inte säker på att jag skulle hitta mer att lyssna på i en av de större köpeapparna) så nu blev det en deckare igen. Jag valde helt enkelt utifrån vilka böcker Katarina Ewerlöf har läst in, hon är min favorituppläsare.

Sofie Sarenbrants Skyddsängeln är nummer fnutton i serien om polisen Emma Sköld och jag har inte läst tidigare delar, så det var lite av en överraskning alltihop. Obs: det är en del referenser till tidigare fall så om man inte gillar spoilers kanske det är bättre att läsa de här böckerna i ordning.

Poliserna Nyllet och Emma är lyckligt separerade men med problem: Emmas kille Krille är försvunnen, möjligen kidnappad och Nyllets nya tjej är nog inte så lycklig som han tror. Emma lägger all sin vakna tid på att spåra Krille och den mycket otrevlige gangstern som misstänks för försvinnandet. Dessutom händer mystiska saker på ett nerlagt gammalt mentalsjukhus.

Alltihop följer standardmall A för polisdeckare: ganska mycket om polisernas vardagliga privatliv, blandat med spännande bovjakter och ledtrådar. Lite ”misslyckas med att hämta på förskolan”, lite ”galen mördare har haft ihjäl någon på ett hemskt sätt och det är blod i taket” och sen tillbaka till ”ånej, hur ska det gå med påsklunchen hos gamla mamma” igen. Lite samhällskritik, lite jämställdhetsresonemang, några kluriga tvistar och falska spår.

Ändå: för att vara en polisdeckare är den helt okej, mycket tack vare Katarina Ewerlöf förstås.

…

Hundskadeindex: varning!