En av oss ljuger

Highschool-drama i kombination med ett låsta-rummet-mysterium? Javisst, i Karen McManus milda thrillerhistoria En av oss ljuger.

Fem tonåringar av stereotypast möjliga slag (nörden, snygga tjejen, gangstern med hemligt hjärta av guld, mobbaren och sportfånen) hamnar på kvarsittning. En av dem dör. Vem av de andra fyra gjorde det?

Det håller inte hela vägen men är lagom underhållande och lättläst.

Seriemördare galore

Jag läste Lärjungen av Michael Hjorth och Hans Rosenfeldt. Lite samma stuk som TV-serien Bron med flera luriga spår och många som bär på hemligheter samt förstås en orgie i illdåd och mord.

Kvinnor våldtas och mördas under särskilt makabra former och superpolisteamet från Riksmord kallas in. Det som sätter myror i huvudet på dem är att mordmetoden är exakt samma som den som en ökänd seriemördare använde för tjugo år sedan. Inklusive små detaljer som aldrig läckte ut till pressen då. Hur hänger detta ihop? Originalmördaren är dessutom en extrempsykopat av Hannibal Lecter-typ som lyckas manipulera allt och alla i sin närhet, framför allt den inkompetente nye fängelsechefen. Och mitt i alltihop måste polisteamet ta itu med en sunkig, alkoholiserad, arrogant sexmissbrukare till föredetting: psykologen Sebastian Bergman vars stora merit i livet är att han hjälpte sätta fast seriemördaren förra gången.

Först när jag läser förlagets blurb om boken begriper jag att Sebastian tydligen är seriens huvudperson och hjälte. Denna förfärliga rövhatt! Honom vill jag INTE läsa mer om. Däremot poliserna som faktiskt gör sitt jobb, de är trevliga bekantskaper med lagom mänskliga egenskaper. Standardingrediensen ”polis i skilsmässa” hanteras ovanligt ostereotypt.

Orealistiskt och spektakulärt men rätt spännande och väldigt lättsmält.

Dirk Gentlys holistiska detektivbyrå

En fullständigt vettlös detektiv som bara tar vissa fall och som absolut inte utgår från kundens behov – en automatisk munk som ställer till problem via universums maskhål och som felparkerar sin häst både här och där – en professor som utför omöjliga trolleritrick och en soffa som står alldeles på tvären mitt i ett trapphus.

Se där, en ungefärlig sammanfattning av mycket absurda Dirk Gentlys holistiska detektivbyrå av Douglas Adams.

En detektivhistoria med mycket, mycket flytande verklighetsförankring och stor flexibilitet vad gäller persongalleriet, precis vad en förväntar sig av Adams.

Varför äter de hela tiden i Trenterdeckarna???

Jag lyssnade igenom Ulla Trenters Odjuret, en pusseldeckare om hårdkokte fotografen Harry Friberg. Efter en winning-streak med bra läsning kom den här som… något av ett magplask.

Harry Friberg tar en skogspromenad och får syn på en bil på fel plats och med fel sak – vad som ser ut som en dyrbar kinesisk antikvitet. Han börjar nysta i det och vips har en NK-direktör trillat död ner och Harry har förälskat sig i den huvudmisstänkta.

Det är ganska taffligt, lite småtråkigt men framför allt: VARFÖR består två tredjedelar av boken av detaljerade beskrivningar av måltider? Det är som att vara mitt i någons supertråkiga instagramkonto.

Jag visste förresten inte att Ulla helt enkelt tog över Harry Friberg efter maken Stieg, det var nytt för mig!

Morden på Österlen

En kan väl säga såhär: jag läste Döden går på visning på grund av Måns Nilsson och trots att Anders de la Motte är medförfattare. Jag gillar Måns Nilsson skarpt (är stort Fråga-Anders-och-Måns-fan!). Jag tror han skulle skriva jättebra själv utan de la Motte som stödhjul – jag antar att det bara var en åtgärd som del i förhandlingsstrategin med de fega bokförlagen.

Döden går på visning är en gullig liten pusseldeckare av cozy-crime-typ. Den har massor av litterära blinkningar till guldålderns Sayers och Christie.

Kriminalkommissarie Peter Vinston (!) kommer i snofsig kostym och fin bil från Stockholm för att ”vila ut” på skånsk landsbygd. Semestern får ett abrupt slut när en stjärnmäklare mördas på ett mycket originellt vis (pluspoäng för mordmetoden), just efter att hennes Sommar i P1 har sänts.

Gulligt och oväntat välgenomtänkt och klurigt. Bra nivå på subtila ledtrådar så att man som läsare får känna sig smart.

Händelser vid vatten

Kerstin Ekman, hon är pålitlig. Hon levererar alltid något läsvärt, om än inte lättläst och hennes böcker är aldrig helt förutsägbara. Händelser vid vatten är en mycket udda deckare / roman.

En liten norrländsk by drabbas av en traumatisk händelse en midsommarnatt. Två turister hittas ihjälhuggna i ett tält vid sjön. Mördaren hittas inte.

Mordet sätter spår i folk och i relationerna. Misstankarna ligger och gror och byn får inte ro att läka. Var det någon från det kommunistiska hippiekollektivet? Var det någon av de aggressiva machomännen i den beryktade familjen som alltid bråkar med samerna? Var det kanske polismästarn själv och hans fiskande läkarkompis? Tjugo år senare väcks minnena av mordnatten till liv igen, när en av dramats huvudpersoner till slut återvänder till byn.

Ekman skriver så bra! Det är norrländsk landsbygd med myggor och mopeder så man nästan känner smaken av blåbärsris och rumsvarm Loranga. Ingenting är tillrättalagt, allt är ganska sjaskigt och människorna är så väldigt trovärdiga.

Otäckt, annorlunda, läsvärt.

Torsdagsmordklubben är tillbaka

Jag läste Richard Osman, Mannen som dog två gånger och var lika nöjd som efter första i serien (Torsdagsmordklubben).

Ett gäng pigga pensionärer löser mysterier från ett lyxigt ålderdomshem. Den här gången kommer en man från det förflutna och ber om hjälp (han har oturligt ‘råkat’ norpa något från en gangsterkung). Samtidigt pågår droghandel nere i byn och så måste de övertala rörmokare Bogdan att hjälpa dem hämnas på en ungdomsligist som försökt råna Ibrahim.

Gulligt och roligt.

Rosens namn i kanadensisk nytappning

En får vibbar av både I rosens namn och Da Vinci-koden under läsningen av Louise Pennys polisdeckare Det vackra mysteriet.

Småmysige och naturligtvis mycket skicklige kommissarie Gamache blir kallad till en brottsplats långt ute i den kanadensiska vildmarken. Och inte vilken brottsplats som helst: ett hemligt kloster med obskyra rebellmunkar som drogar sig själva med körsång – och som har klubbat ihjäl en munkbroder.

Mysteriet kompliceras av 1) assistenten med drogproblem, 2) en elak chef som flyger in och saboterar utredningen, 3) spanska inkvisitionen (ha! ingen väntar sig spanska inkvisitionen!) samt 4) ett notblad med hemliga koder, kanske.

Småmysig men själva mysteriet är ju obegripligt tillkrånglat. Roligt att inkvisitionen dyker upp på ett hörn, med det mest oväntade transportmedlet dessutom. Överlag: kul med en kanadensisk deckare. Louise Penny är duktig på att skriva.

Mer Karin Alfredsson

80 grader från Varmvattnet är en bok i serien om Alfredssons hjältinna Ellen Elg. Inte lika bra som romanerna jag läst hittills av henne.

Ellen driver ett hemligt och halvt olagligt projekt i Zambia, hon ger stöd till lokala barnmorskor. Öppet och offentligt ger de preventivrådgivning men i skymundan erbjuder de också aborthjälp, vilket är ännu mycket mer kontroversiellt. Men någon verkar attackera projektet och ställer till stora problem… I ett parallellt spår får man följa några militanta antiabortaktivister i USA och deras syn på det här med aborter och ”rätten till liv”, en rätt som mystiskt nog bara verkar gälla fostren, inte kvinnorna eller läkarna.

Det är ganska intressant, men otäckt och lite förutsägbart. Berättelsen griper inte tag i en på riktigt samma sätt som till exempel Skrik tyst så inte grannarna hör. Det verkar vara första boken om Ellen Elg, så kanske tog sig skrivandet efter den här titeln?

Ödets port – Christie när hon är som babbligast

Det roligaste med Ödets port av Agatha Christie, skriven 1973, är att den propagerar så starkt för den europeiska gemenskapen. Christie var emot Brexit nästan femtio år innan det hände!

Men i övrigt är det här en av de tristaste och mest förvirrande titlarna.

Tommy och Tuppence köper ett hus på landet och hör mystiska rykten om något som hände för femtio år sedan. Ett mord tycks ha skett. Men hur ska de kunna lösa det så här långt i efterhand?

Det mesta av boken består av babblig dialog mellan Tommy och Tuppence. Saker hänger inte riktigt ihop och inte alla saker får sin förklaring i det mycket abrupta slutet där allt (?) förklaras i minimal korthet på sista sidan. De får visserligen fast mördaren till några nya mord, men efter att ha läst hela boken är jag fortfarande inte klar över om de verkligen löste det jättegamla mysteriet.

Att sluta när en är på topp, det är en bra tumregel.