Det stumma vittnet

Agatha Christies Det stumma vittnet är en smula ovanlig. Den som först blir misstänkt för mordet är nämligen – en liten hund.

En rik äldre dam skadar sig i en fallolycka men överlever tillräckligt länge för att bli misstänksam över någonting. Hon skriver ett brev till Poirot, faller sedan raskt ihop och dör. När Poirot anländer till platsen har den gnälliga hushållerskan redan ärvt hela godset, till allas stora förvåning. Hastings förhör hunden och Poirot förhör alla andra och tillsammans (Poirot och hunden, alltså) kommer de fram till vem som är boven och hur de ska sätta dit henom.

Problem under läsningen: jag var helt övertygad om att jag visste vad boken handlade om och vad som skulle hända. Detta hände inte. Jag har återigen blandat ihop* ett par Christietitlar.

Inte en av hennes bästa, men gulligt att hunden får ett lyckligt slut ihop med Hastings.

*Om du vet i vilken av hennes böcker som katten och plåstret är mordvapnet, hör av dig, jag blir tokig

Från en månsten till en annan

Okej, det är kanske lite skruvat – kopplingen mellan Apollo murders och Wilkie Collins The Moonstone är mycket vag.

Jag läste Collins deckarroman för många, många år sedan och kom knappt ihåg något alls. Det var alltså dags för en omläsning. Wilkie Collins är ju en av mina storfavoriter!

En mycket dyrbar diamant blir stulen. En klyftig detektiv kallas in, men spåret är mycket svårt att följa, särskilt som flera av huvudvittnena beter sig märkligt. Bland de misstänkta finns tre indiska jonglörer, en kammarjungfru med en mörk hemlighet, två unga män som konkurrerar om den rika flickans hand, för att inte tala om den rika flickan själv… Eller är det kanske ändå butlern som är boven?

Detta är en av de tidigaste romanerna i detektivgenren, och den är berättad ur flera olika personers perspektiv, med väldigt olika röster. Den stela och humorbefriade butlern är förstås en härlig karaktär, men den fanatiskt religiösa fastern är nog ännu roligare. Intrigen hoppar hit och dit, från högt till lågt, roligt till allvarligt. Det är typiskt Collinskt och gör boken ganska lättläst.

Inte hans bästa, men lagom underhållande för en 1800-talsroman.

Seven Dials Mystery

Jag läste om Agatha Christies The seven dials mystery och det kändes som en ny bok eftersom jag inte mindes ett smack av handlingen. Det måste ha varit länge sedan jag hade den här boken i handen sist.

En ung man dör mystiskt under ett besök på en herrgård, och i hans rum står sju klockor uppställda på ett lite oförklarligt sätt. Strax därpå råkar också hans kompis ut för en liten ”olycka”. Våghalsiga och smarta Bundle ger sig på att lösa mysteriet. Hon verkar ha upptäckt en hemlig brottsorganisation, eventuellt med spionanknytning.

Den här var ju oväntat rolig! Agatha Christies spionromaner ligger någonstans mittemellan John le Carré och P.G. Wodehouse. Actionfyllt men med mycket humor och inte särskilt seriöst. Överklassungdomarna som gör meningslös praktik inom utrikesdepartementet är härliga karikatyrer och överkommissarie Battle som den stoiske hjältepolisen är en riktig stjärna. Med oväntade kvaliteter.

Inte så dumt, faktiskt.

Slutet blir döden

Agatha Christie har skrivit mycket knasigt men Slutet blir döden tar priset. Det är en pusseldeckare som utspelar sig i Egypten under faraonisk tid. Jajamen. Med mumier och allt.

Översteprästen och familjetyrannen Imhotep kommer hem till gården och blir firad med pompa, ståt och stekt anka. Men feststämningen kommer av sig en smula eftersom gubben inte kommer ensam utan har tagit med sig en ung snygg konkubin. Familjen gnisslar tänder men som ”tur” är råkar sagda snygga konkubin raskt ut för en ”olycka”.

Det är en gullig liten berättelse men det var nog bra att tant Christie bara skrev en bok av det här slaget – Hercule Poirot var en bättre idé.

De vackra döda

Lite samma håll som Harlan Coben men mindre väl genomfört: Belinda Bauer, De vackra döda.

Eve är snaskig true-crime-journalist som gottar sig i mord och blod, för det säljer ju så bra. Det blir dock mindre skojigt när en extravagant och extremt sinnessjuk seriemördare förälskar sig i henne och försöker imponera på henne med olika mord. Mördaren hävdar att hans mord är konst och för konsten är ju allting tillåtet. Särskilt när det drar sådana tittarsiffror.

Lite romantik, en dement förälder och en ostereotyp poliskvinna med superkrafter och – voilá! En spänningsroman som gjord för att blir en mini-TV-serie. Men det är någonting som skaver. Eve är töntig, det är lite för många gliringar om att feminism är onödigt och den galna seriemördaren är alldeles för galen. Jag är inte jätteimponerad.

Thursday Murder Club

Jag har hittat en härlig ny favorit! Och det är en deckare! Nämligen Richard Osmans Thursday Murder Club (i svensk översättning som Torsdagsmordklubben).

Så här ska deckare vara, inte en massa gottande i mord och blod och elände. En cozy crime, mysdeckare. Men med stil och intellekt.

Ett pensionärsgäng träffas varje torsdag och löser knepiga problem och gamla fall. Dessutom engagerar de sig i protestaktioner mot en lite väl girig markexploatör och konkurrerar med pensionärsföreningarna för sudoku och konversationsfranska. Tills det plötsligt begås ett mord på deras egen hemmaplan och de ger sig i kast med att lösa det, rullatorer och allt.

Titen är förstås en blinkning till Agatha Christie och Tuesday Murder Club där Ms Marple och hennes vänner har en liknande klubb.

Det är en underhållande och lättsam liten bok med härliga, skruvade och absolut otrovärdiga karaktärer. Kanske är det lite väl många slut och tvister på lösningen, men visst funkar det. Jag har redan klickat hem nästa i serien.

Ack, hårdkokta Stieg Trenter

Jo, det blev en till gammal deckarklassiker: Stieg Trenter, Eld i håg.

Äldre sillmånglare blir nästan innebränd – sillmånglarens testamente försvinner och därefter dör han på sjukhuset i sviterna av alla dessa trauman – en exfru och diverse syskonbarn blir mycket misstänkta. Entré: fotograf Harry Friberg.

Harry Friberg är en sån oskön lirare. Jag kan verkligen inte hitta några bra drag hos honom. Han saboterar brottsplatser, beter sig svinigt mot sin personal och mot de flesta kvinnor han träffar, han leker actionhjälte och är inte ens särskilt bra på att lösa deckargåtor. Hade det inte varit för Harry Friberg så hade själva pusselintrigen nämligen varit både fiffig och bra.

Men pluspoäng för rolig inläsning av Arne Weise! På en mängd olika dialekter.

Mord genom cykelolycka (!)

I brist på inspiration trillade jag över en H. K. Rönblom, alltså en deckare av den gamla stammen. Oj, oj. De gamla pusseldeckarna, de är verkligen ljusår från dagens moderna polisromaner. Huvuddetektiven är till exempel inte upptagen av en massa privatlivsproblem med skilsmässor, alkoholism eller dementa mammor. Befriande.

I Höstvind och djupa vatten råkar en medlem i lokala nykterhetslogen ut för en dödlig cykelolycka. Läroverksadjunkt (!) Paul Kennet misstänker snabbt att det inte alls var en olycka och startar en egen liten utredning. Nykteristerna avslöjar i tur och ordning diverse hemligheter, alibin och mordmotiv men Paul Kennet! Han har minsann huvudet på skaft och kan lista ut vad som är relevant och vad som bara är villospår.

Det är ett ovanligt grepp, det där med en cykelkrasch som mordvapen. Möjligen inte den mest tillförlitliga metoden. Men en lite smårolig berättelse ändå, mest tack vare Pauls frispråkiga och tuffa syster.

Rotvälta

Eftersom jag kör någon slags litterär stalkning av Boktanken så läste jag också Rotvälta av Tove Alsterdal.

En man kör förbi sitt föräldrahem efter många år utan kontakt – men hittar fadern död. Han visar sig ha ett mörkt förflutet och blir därför genast huvudmisstänkt i den härva som börjar nystas upp kring pappan, grannarna, flickan som dog för länge sen, samt diverse annan kriminell verksamhet i byn. Coola polisen Eira har lokalkännedom och gräver därför djupare – och förstår mer – än mordutredarna från centralorten.

På plussidan: jag som ju egentligen inte gillar moderna polisromaner tyckte ändå att den här var intressant och spännande. Alsterdal är bra på miljöskildringar och den ångermanländska landsbygden mejslas fram fint. Hon skriver också oväntade och okonventionella slut (jmf Kvinnorna på stranden) vilket är lite upplivande.

På minussidan: vad tusan har rotvältan egentligen för funktion i berättelsen? Det känns en smula sökt, som att hon kom på grejen med rotvältor och sen försökte skohorna in den till varje pris. Lite mer förklaringar till diverse huvudpersoners agerande hade också suttit fint. Jag stänger boken med ett stort: men varför?

Ändå: bra läsunderhållning och bättre än de flesta polisdeckare nu för tiden.

Vägen mot ett mord

Jag läste om en Agatha Christie-deckare: Towards Zero. (Varför? Ja, varför inte.)

Den här boken är lite annorlunda, den börjar inte med ett mord utan handlar om vägen dit. Och förstås också om upplösningen. Bland de huvudmisstänkta finns en berömd tennisspelare och hans två fruar (ex- och nya) samt diverse butlers, italienare, sällskapsdamer och kusiner som just kommit hem från Indien.

Jag gillar den!