En konstnärsnörd skriver en kombinerad biografi om sin släkt och om den samling japanska netsukefigurer som gått i arv i familjen sedan artonhundratalet. Det börjar med fruktansvärda mängder name-dropping om författarens förfäders mycket kända konstnärsvänner (Renoir, Proust, mfl) och fortsätter med katastrof för familjen under nazisttiden. De förlorar allt – utom netsukesamlingen, som räddas på ett oväntat sätt.
Låter det tungt och jobbigt? Det tyckte jag att det var i början, men faktum är att Edmund de Waals Haren med bärnstensögon tar sig och blir riktigt intressant efter den första långtråkiga delen.
Jag som varken är intresserad av konst eller av biografier var riktigt nöjd efteråt – det är en fin berättelse och netsukerna knyter ihop det hela som en bra röd tråd. Och resten av bokklubben var inte bara nöjda utan helt lyriska.
Litterärt ofog 