Tematrio: ljus

Så har Lyran dragit igång med tematrios igen! Sommaren verkar vara slut, ack ja. Veckans tema är ändå \”ljus\”.

All the light we cannot see av Anthony Doerr handlar inte alls om ljus, tvärtom. Den utspelar sig under andra världskriget och följer framför allt en blind fransk flicka och hennes kamp för att överleva bombningarna. En päronformad diamant spelar en viktig roll i handlingen.

Jon Kalmán Stefánsson, Sommarljus och sen kommer natten är också rätt mörk, eller kanske snarare speciell. Om en isländsk by och dess udda karaktärer. Och lite om kärlek och om får.

Lysande utsikter av Charles Dickens är kanske att töja för mycket på temat, men så länge en håller sig till den svenska titeln så… Unge Pip genomlider den ena svårigheten efter den andra, men drömmen om den vackra, kalla Estella håller honom ändå vid gott mod. Miss Havisham är kanske en av litteraturhistoriens mest minnesvärda karaktärer, även om Jasper Fforde gjort henne mer rättvisa än Dickens.

Det glädjelösa huset

Flavia de Luces äldre syster Daffy läser ständigt olika Charles Dickens-romaner. Till exempel Bleak house som Daffy läser om och om igen. Det kanske är rimligt, Alan Bradleys deckare utspelar sig ju på femtiotalet, långt innan TV-såpornas guldålder, när suget efter underhållning inte enkelt mättades via netflix.

För ärligt talat, Charles Dickens skrev inget annat än sin tids evighetskörare av typen Days of our lives, om än med samhällskritisk inramning och misär snarare än glamour som kuliss.

Bleak house är en sådan lång, lång såpopera. Bokstavligen! Den publicerades just som tidningsföljetong och höll Londonborna trollbundna under mer än ett år.

Fattiga Esther Summerson växer upp som föräldralös hos en fostermor som dör när Esther ännu är ung. Esther hamnar istället hos Mr Jarndyce, en av många parter i en utdragen rättsprocess om ett stort arv. Esthers två nyfunna vänner Richard och Ada är också parter i samma mål. En oändlig rad karaktärer driver in och ut i kärlekshistorier, mordförsök, rättshaverikomplotter och naturligtvis, hemliga föräldraskap som avslöjas och ställer allt på ända. Fattiga gatpojkar, förfärliga kvinnliga filantroper och en smittkoppsepidemi som gör Esther vanställd för livet. Med andra ord: typiskt Dickens.

Idag känns Bleak house väldigt lång. Den har sina poänger, men å vad det tar tid att komma igenom.

I mål med Oliver Twist

Jaha, så har jag då äntligen läst ut hela Oliver Twist. Den gula huliganens pappa föll ifrån redan efter ca en tredjedel av tegelstenen och har därefter nöjt sig med mina korta referat vid frukostbordet.

Det är nämligen en eländigt lång roman, väldigt typiskt för sin tid.

Unge Oliver Twist växer upp som föräldralös på barnhem under svåra omständigheter. Han rymmer och kommer till London där han omgående hamnar i klorna på ett gäng banditer som försöker korrumpera honom på alla sätt. Efter en mängd lyckliga sammanträffanden, av typen som alltid finns i romaner från den här epoken, hamnar Oliver hos goda människor. Bovarna får sina straff och ångrar sig bittert.

Tänk att Charles Dickens behövde sjuhundra sidor för den här berättelsen, jag behövde ju bara fyra meningar…

Oliver Twist – första boken

Den gula huliganens pappa och jag läste ut första boken ur Oliver Twist – det tog oss ca nio månader! Den är nämligen inte alls någon lättläst barnbok utan en redig tegelsten. Visserligen rolig och språkligt smart på många ställen – men fruktansvärt lång.

Jag trodde att jag läste Oliver Twist sisådär i mellanstadiet och att det var en ganska kort berättelse: Oliver har det jobbigt på barnhemmet, rymmer till London, hamnar hos Fagin och beordras att bli ficktjuv, lyckas komma loss och få bo hos en snäll gammal man, snipp snapp snut och så var sagan slut.

Så är det inte i evighetsversionen vi just har läst. På nio månader har vi alltså bara klarat av del ett och Oliver sitter i knipa hos elake Fagins råbarkade banditvänner och är inte i närheten av ett lyckligt slut. Det jag läste som barn måste ha varit en bearbetad kortversion, kanske fem procent av hela originalverket.

Jag måste läsa vidare för att se hur det går för mesproppen Oliver, men jag gör det under viss protest.

Någon borde ha skickat Charles Dickens på en kurs i \”less is more\”.

Oliver Trist eller Oliver Javisst?

Familjens senaste högläsningsprojekt är Oliver Twist.

Det har varit vårt senaste högläsningsprojekt under förskräckligt lång tid. En halv eon, känns det som.

Det visade sig nämligen vara en helt annan bok än vad jag mindes från mellanstadiet – jag måste ha läst en nerkortad version för barn. Det vi har i händerna nu är en redig tegelsten och absolut inte en barnbok.

Inte är det lättläst heller. Språket är både tillkrånglat och gammaldags. Till exempel: istället för att skriva \”Han såg ut som ett fyllo\” skriver Dickens ungefär \”Om det inte vore för att han faktiskt drack så mycket hade han kunnat stämma sin röda näsa och sitt plufsiga anlete för elakt förtal\”. Ja, varför göra det lätt för läsaren?

Samtidigt är berättelsen smäckfull med elak satir och mycket roligare än jag mindes den. All misär till trots, berättarstilen är genial och mycket underhållande.

Och än har vi mycket kvar att läsa oss igenom.