Tematrio: pappor

Lyran har tema: pappor i veckans trio. Jag bläddrar tillbaka i mina inlägg och inser att det var tre hela år sedan det här temat var uppe – men då slog jag på stort och tipsade om tre sorters fäder: den trasige, den tyranniske och den (sällsynte) som faktiskt uppför sig som en vuxen, ansvarstagande förälder (hej, Alfons Åbergs pappa!).

En hyfsat bra far är också Mr Bennett, den sansade men hunsade patriarken i Stolthet och fördom. Är du säker på detta så får det bli som du vill, säger Mr Bennett till sin kloka dotter Elizabeth, och visar därmed på en ovanlig egenskap i pappa-dotter-relationer, nämligen tillit.

Pappa LeBlanc i Ljuset vi inte ser av Anthony Doerr är också en omhändertagande och fin pappa. Han bygger en miniatyr av kvarteret de bor i så att hans blinda dotter ska kunna lära sig att hitta och kunna röra sig självständigt. Å andra sidan ger han henne också ansvaret för en mycket dyrbar diamant som nazisterna försöker få tag i.

Och även när pappor vill väl kan det, som för alla andra människor, gå lite fel. James vill så gärna att dottern Lydia ska bli lycklig och populär att han inte märker hur pressad hon känner sig. Och när hon en dag försvinner får han sådan ångest att han nästan sliter itu det som är kvar av familjen. Boken heter Everything I never told you och är skriven av Celeste Ng.

Är det kanske så att det är lättare att skriva lyckliga/halvlyckliga pappa-dotter-relationer?

Pappa-son-relationerna tycks ofta vara mer våldsamma och destruktiva, fram till extremfallet Göra sig kvitt Eddy Bellegueule av Edouard Louis. Men det får vi gräva mer i någon annan gång.

Tematrio: ljus

Så har Lyran dragit igång med tematrios igen! Sommaren verkar vara slut, ack ja. Veckans tema är ändå \”ljus\”.

All the light we cannot see av Anthony Doerr handlar inte alls om ljus, tvärtom. Den utspelar sig under andra världskriget och följer framför allt en blind fransk flicka och hennes kamp för att överleva bombningarna. En päronformad diamant spelar en viktig roll i handlingen.

Jon Kalmán Stefánsson, Sommarljus och sen kommer natten är också rätt mörk, eller kanske snarare speciell. Om en isländsk by och dess udda karaktärer. Och lite om kärlek och om får.

Lysande utsikter av Charles Dickens är kanske att töja för mycket på temat, men så länge en håller sig till den svenska titeln så… Unge Pip genomlider den ena svårigheten efter den andra, men drömmen om den vackra, kalla Estella håller honom ändå vid gott mod. Miss Havisham är kanske en av litteraturhistoriens mest minnesvärda karaktärer, även om Jasper Fforde gjort henne mer rättvisa än Dickens.

Nazis or Nigeria?

När vi skulle välja bok till Most Awesome Reading Circle senast kokade det ner till antingen Anthony Doerrs roman om en blind flicka under andra världskriget eller Christie Watsons uppväxtskildring från Nigeria.

Alltså: Nazister eller Nigeria?

Det låter som namnet på en mycket suspekt quiz-show på TV3.

Vi läste Doerr, All the light we cannot see och alla verkade nöjda, den fick bra betyg. Romanen har två huvudpersoner: en tysk pojke som skickas till Hitler Jugend-skola och en fransk blind flicka som försöker klara sig genom bombningarna i Normandie. Mot slutet av romanen möts naturligtvis de två, men det blir inte ett helt förutsägbart slut.

Intressant! Och så visade det sig att jag har en kortslutning i hjärnan som gör att när en diamant beskrivs som päronformad tänker jag att den också är i päronstorlek. En sjuhelsikes stor diamant, inte konstigt att alla i boken jagar runt efter den…

Viktiga Frågor

Vi hade bokklubb hemma hos oss igår kväll, mycket trevligt! Det var ett samtal om Anthony Doerrs All the life we cannot see – recension kommer nästa vecka.

Två viktiga frågor diskuterades:

När ska en bok egentligen sluta? Är det bra eller dåligt med en liten slutkläm på slutet som berättar hur det går för huvudpersonerna femtio år senare? T.ex. den lite märkliga \”who-gets-who\”-avslutningen på HarryPotter-serien.

Är det utmärkt eller störande när handlingen ständigt hoppar i tiden – t.ex. varannat kapitel från 1940 och varannat från 1944 istället för att berätta allt i kronologisk ordning?

Vad tycker ni andra?