En sjuklig tematrio

Lyran har idag valt ett tema som passar den mörka och jobbiga novembertiden: sjukdomar.

Först tänkte jag tipsa om underbara Audrey Niffeneggers Tidsresenärens hustru men jag är inte säker på att huvudpersonens dysfunktionella relation till tiden verkligen är en sjukdom, jag lutar åt att det snarare är ett funktionshinder.

Så det får bli följande tre tips:

Sofi Oksanen, Stalins kossor, en otäckt detaljerad skildring av en ung flicka med bulimi. Om utanförskap och främlingsfientlighet och om ätstörningar som en reaktion på maktlöshet och hopplöshet.

Elsie Johansson, Kvinnan som mötte en hund, om en äldre ensam kvinna som drabbas av psykisk sjukdom och som långsamt faller ner i mörkret, utan det minsta sociala skyddsnät att landa i.

Fjodor Dostojevski, Idioten. Om den stackars Furst Mysjkin som har epilepsi och som därför utsätts för hån och förakt istället för omvårdnad och empati. Jag älskar ryska klassiker och den här är dessutom lite speciell eftersom det är Dostojevskis hemliga självbiografi. Min Tassahund är också epileptiker men idag har vetenskapen tack och lov gått framåt och det finns både mediciner och stor förståelse. Till och med för hundar!

Krya på er, därute.

Annons

Tre av mina favoritklassiker

Lyrans bokblogg föreslår en ny tematrio: tre favoritklassiker.

Varför ska man alltid välja ut bara tre tips? Jag älskar ju så många böcker. Jag tror bestämt jag är polylitterär.

Kära Lyran, efter många våndor och mycket vrakande får detta bli mitt svar:

– Jane Eyre, Charlotte Brontë. För att det är en fantastisk huvudperson – Charlotte skrev Jane Eyre som svar på tal till systrarna och den övriga samtiden som påstod att en kvinnlig hjältinna som inte är strålande vacker kan inte älskas av läsarna. Där fick de så de teg, kan man väl säga.

– Gösta Berlings saga, Selma Lagerlöf. För att den är magiskt galen, rolig och småhemsk som bara Selma kan.

– Bröderna Karamazov, Fjodor Dostojevski. Jag har en liten vurm för ryska författare. Jag vet att många tycker det är alltför många namn och krångliga historier, men det är så genuint mänskliga människor i äldre rysk litteratur. Långt från de västeuropeiska idealen med überrationella huvudpersoner. Bröderna Karamazov ljuger, velar, ändrar uppfattning och är sådär allmänt mänskligt obestämda som folk är mest. Och så är det en rafflande deckargåta dessutom.