Lång dags färd mot natt

Eugene O\’Neills pjäser verkar ofta handla om trasiga människor med missbruksproblematik och noll hopp om framtiden. Samma med relationsdramat Lång dags färd mot natt.

En familj, ett dygn. Mamman är glad och nykter när pjäsen öppnar med en frukostscen, men det går snart över. Båda sönerna har mörkt bagage, för att inte tala om sjukdomar och trubbel att hålla sig i skinnet. Pappan är gravt deprimerad och olycklig över hur livet blev.

Det är inte någon ljus och glättig pjäs, det här, men den är bra! Medberoendeproblemen är realistiska och relationerna knakar trovärdigt. De olika problemen kryper fram gradvis, ingenting slås i huvudet på läsaren. Det är helt rimligt att O\’Neill fick nobelpriset.

Macbeth

När en ändå bläddrar igenom sin Macbeth för att kolla korrekta citat, då kan en ju lika gärna läsa hela…

Nu är Macbeth visserligen inte en av Shakespeares bästa, men ändå. De där häxorna är ju för härliga.

Double, double toil and trouble;
Fire burn and cauldron bubble

Storyn går ungefär så här: skotske kung Duncan välkomnar en av sina krigsherrar, Macbeth, som just tycks ha vunnit ett viktigt slag åt honom. Men Macbeth är en äregirig typ och när tre häxor lovar honom att han kan bli kung, att han inte har något att frukta så länge inte skogen flyttar sig till hans slott och att ingen av kvinna född kan döda honom, då passar han på och lönnmördar kungen och tar tronen för egen räkning. Sedan blir det diverse ytterligare mord, ett par spökerier och några mycket nöjda häxor som kanske inte sa riktigt hela sanningen den där första gången de blev tillfrågade…

Det är något med Shakespeare, det är det.

Antigone

Den förbannelsedrabbade kung Oidipus hade fyra barn. Två döttrar, Antigone och Isma, och två söner. På olika vis hamnade de två bröderna på varsin sida i en strid om Antigones hemstad, och de dödade varandra. Den impopuläre och hårdföre Kung Kreon bestämde då följande: brodern som försvarat hemlandet får en fin begravning, men brodern som var med i attacken ska lämnas åt hundarna och kråkorna.

Där börjar Sofokles klassiska drama Antigone, i en dialog mellan de två systrarna. Antigone försvarar den moraliska plikten att alltid begrava sina familjemedlemmar, samt gudarnas lag att kroppar inte får ligga och ruttna ovan jord (för sjukdomsspridningens skull, kan en gissa). Isma är istället rädd för att gå emot kungens lag och de nya nationella reglerna och vill inte ställa till något besvär.
Vilket regelverk gäller? Vad är rätt för Antigone och Isma att göra? Eftersom de inte har någon EU-domstol eller EU-kommission att vända sig till med frågan utbryter istället ett \”morden-i-midsomer\”-scenario med klassisk touch. Den ena karaktären efter den andra faller död ner i olika spektakulära självmord, tills den olycklige kung Kreon står ensam kvar.
Hurra för demokrati och rättsstat! Och visst är de gamla grekiska dramerna intressant läsning de också, än idag.

Die Physiker

Den gula huliganens pappa hittade den här lilla videosnutten åt mig: tyska humorprogrammet Neo Magazin Royales version av Friedrich Dürrenmatts moderna klassiker Die Physiker.

Jag läste Fysikerna för länge sedan och mindes inte ett skvatt av handlingen, satte därför igång att läsa om den igen. Med risk för att verka boknörd (hrmhrm) så gillar jag faktiskt Dürrenmatt trots komikern Jan Böhmermanns isärplockning.

På ett sinnessjukhus sitter tre män inspärrade. De påstår sig vara Isaac Newton, Albert Einstein och en ytterligare fysiker. De har gemensamt att de råkar mörda sjuksystrar. Men är det verkligen galningarna som är galna och vem är det egentligen som ljuger för vem?

Här gömmer sig en hel del samhällskommentarer, för att inte tala om existentiella frågor och ett knippe dolda pekpinnar om källkritik.

Läsesalslån: Benavente, check

Så här ska ett bibliotek se ut!

Jag är ju inte den som ger upp så lätt, så när stadsbiblioteket inte hade Jacinto Benavente i magasinet fick jag leta på andra ställen. Ståtliga universitetsbiblioteket hade den naturligtvis! Fast som läsesalslån, så jag ägnade en eftermiddag åt att sitta i Carolina Redivivas bokdoftande bänkrader.

Mors rival är ett ganska märkligt litet drama och jag vet inte riktigt hur jag ska tolka det.

Raimundas dotter har just förlovats med en stilig man, lite oväntat eftersom hon just slagit upp förhållandet med en annan yngling som bygdens skvallertanter anser att hon egentligen fortfarande älskar. Raimunda beklagar sig inför sina väninnor: 1) dottern är ombytlig, 2) dottern har aldrig accepterat mammans nye man utan hatar honom trots alla presenter hon har fått av honom, 3) dottern tänker nu lämna mamman ensam för att gifta sig med den där tönten Faustino. Dumma dottern.

Men på väg hem från förlovningsfesten mördas fästmannen Faustino! Dotterns före detta pojkvän blir genast misstänkt, men han visar sig ha ett vattentätt alibi. Så kommer mammans gamla tjänstehjon hem från byn och berättar hur skvallret går: dottern är sin mors rival

Och här blir det lite komplicerat. Mamman vill lägga all skuld på sin dotter: om du hade accepterat styvfar som din riktiga pappa hade han aldrig börjat kasta ögon på dig eller behövt mörda din fästman. Är du inte klok, hur kan det vara mitt fel! Utropar dottern. Jag hatar honom ju! Varpå styvfar själv kommer in, erkänner alltihop och föreslår att han och dottern ska fly upp i bergen, som kärlekspar. Men istället för att utdela en pungspark säger dottern: å, vilken bra idé! Och så sticker de, och lämnar mamma Raimunda ensam.

Det är mycket, mycket förbryllande.

En slags Lolita-berättelse fast med helt annat perspektiv på skuld och skam.

Nu är det bara Bergson och Spitteler kvar.

Självbedrägerier och sunkfylla

Eugene O\’Neill hade mustasch, var amerikansk dramatiker och fick nobelpriset 1936.

Jag läste sorgliga dramat The iceman cometh om en nergången krog i New York. En samling hopplösa oduglingar sitter där dag in och dag ut och super bort de pengar de inte har. De har alla varsin livslögn – en pipe dream – som de ständigt berättar för varandra. Imorgon ska jag sluta dricka! Imorgon ska jag gå ut och skaffa ett toppjobb! Imorgon ska jag sluta fnaska och istället gifta mig och bli ordentlig!

Men en dag kommer en av supbröderna in och beställer ett glas vatten… Han har hittat lyckan och vill nu omvända alla andra också. Lyckan nås genom att krossa livslögnen! Total kalabalik uppstår naturligtvis.

Det klagas så mycket på Pearl Buck, det påstås att hon minsann inte egentligen skrev tillräckligt speciellt för att vara värd sitt nobelpris. Well, det finns flera andra som har bra mycket svagare anspråk på sitt pris än Buck. Jag menar inte att O\’Neill är dålig, bara att detta inte var det mest geniala jag någonsin har läst.

Krig på fjärde våningen

Vi gick och såg Krig på fjärde våningen på Uppsala stadsteater, ett fantastiskt litet stycke svart satir från tjeckiskt sjuttiotal. Författaren Pavel Kohout driver med den kommunistiska regimen och resultatet är relevant än idag.

Herr Blaha väcks mitt i natten av en inkallelseorder. Regeringen har bestämt att krig med arméer är för dyrt och därför ska kriget mot Schweiz avgöras på individnivå. Om en timme kommer den slumpvis utvalde schweizaren som ska anfalla herr Blaha och hans lägenhet på fjärde våningen. Herr Blaha vägrar att ta detta absurda påhitt på allvar…

Roligt och väldigt hemskt. Och varför går en inte på teater lite oftare?

Fan fiction anno 1903

Det finns inte mycket av Paul Heyse på Uppsala stadsbibliotek och tyvärr ingenting alls på tyska. Jag lånade dramastycket Maria från Magdala från 1903.

Det är en slags fan-fiction på Bibeln, en version av påskhändelserna och Jesus på korset fast från före detta skökan Maria Magdalenas perspektiv.

Ärligt talat, inget jag skulle betala för att se på en teaterscen. Inte heller något jag skulle dela ut ett nobelpris för. Men jag ska ge Heyse en andra chans, flera av hans prosatexter finns nämligen på Gutenbergprojektet för gratis nedladdning. Kanske är han bättre i originalspråk och när han skriver något eget istället för att producera varianter på redan utgiven text?

Harry Potter och det förbannade [sic] barnet

Tack och lov för goda vänner! Min vän M lånade ut Harry Potter and the cursed child när jag behövde det som bäst. En verklig räddare i nöden.

Att läsa ett dramamanuskript istället för en renodlad roman gör mig ingenting men jag hade ändå låga förväntningar på boken. Något i stil med \”så typiskt att hon skriver en åttonde bok bara för att fortsätta tjäna pengar, skrumpf gnäll\”.

Men den var ju riktigt underhållande! Inte i klass med de sju riktiga böckerna och med viss \”Fredrik-Backman-varning\” (alla blir vänner. Alla.) Men ändå, överraskande rolig att läsa. Scenanvisningarna är fantastiska, jag blir väldigt nyfiken på hur de har löst alla specialeffekter.

Det handlar om Harrys misslyckade son Albus som kommer på kant med familjen p.g.a. att medelålders Harry beter sig som en egoistisk skitstövel (jmf Harry Potter and the Order of the Phoenix). Albus får tag i en magisk mojäng han inte borde ha och plötsligt är jordens undergång nära… Som vanligt är Severus Snape och Hermione Granger bäst.