Edmond Dantès, c\’est moi

Häromdagen provade jag på livet som Agent Smiley. Igår och i natt har jag känt mig som Greven av Monte Christo, fast utan hämnd och utan skatt.

Vi skulle köra tillbaka från Sverige till Bryssel, en liten nätt biltur på arton timmar dörr till dörr, pauserna inräknat. Borde så klart ha startat redan på fredagen, men jag skulle träffa mitt svårhopsamlade tjejgäng på fredagskvällen och vi tänkte att det finns inga dåliga väder, etc.

En försmak på problemen kom i Småland – inte snön, men deras erbarmligt dåliga snöplogningsförsök. Att ligga och krypa i 40 km/h bakom ett par plogbilar genom en hel kommun (Ljungby, curse them) är väl okej om det blir resultat som gör att plogeländet är värt besväret. Så var det inte i Ljungby. De flyttade inte undan snön, de gjorde bara slosh av den.

Så vi var glada att vi hann ut över Öresundsbron i tid, de hotade nämligen med att stänga den från klockan fem på grund av stormen Egon.

Ack! Vad vi bedrog oss. De borde haft en varningsskylt på Öresundsbron: \”Obs, återvändsgränd\”. Möjligen med tillägget \”I som här inträden, låten hoppet fara\” på den danska sidan.

För lagom till att vi hann fram till nästa bro för att korsa Stora Bält hade de slagit igen den. Vi var fångar. På en ö. Precis som Edmond Dantès. (Positiv vinkling: tänk att få uppleva ett Danmark som frikostigt släpper in folk men sedan inte vill låta dem åka vidare! Det brukar ju vara tvärtom nu för tiden).

Snabb googling – Rödbyfärjan gick fortfarande. Som jagade av Svarta Ryttare for vi söderut och kom precis fram till Bockeby, förlåt Rödby i tid för färjan. Tur att varken vi eller Tassahunden är sjösjuka av oss.

Vi var vansinnigt nöjda med att ha lurat hela väderståhejet. Men en ska aldrig ropa hej förrän den kommit över bäcken…

Rödbyfärjan lägger till vid Puttgarten på pyttelilla tyska ön Fehmarn. Vi rullade av färjan, körde en dryg kilometer. Sedan var det stopp. Edmond Dantès. Igen. Bron till fastlandet just stängd på grund av stormbyarna.

Utan snus försmäktade vi sex timmar på denna ö. Eftersom vi lever efter överlevnadsdevisen \”sov när du kan, ät vad som finns\” så utnyttjade vi tiden till att sova. Det var ju uppenbart att vi inte kunde göra så mycket annat åt situationen. Vinden vaggade bilen och det gick inte någon nöd alls på oss.*

Så när vi väcktes vid kl 01 av en plötslig ström med bilar i mötande fil – bron hade öppnats! – så var vi hyfsat utvilade och det var bara att tuta på. Resten av vägen gick smärtfritt, torra tomma vägar att susa fram på.

Totalt tog det 28 timmar för hela sträckan, men fram kom vi! Nu väntar jag bara på min grevinnetitel.

* Vi fick dessutom glada tillrop över facebook, till exempel en bekant som skickade följande uppmuntrande (?) litterära citat:

\”Här kvarstannade han öfver vintern, begagnade tiden till flitiga studier och kunde 1773 aflägga examen i fortifikation och artillerivetenskap samt befordrades till korporal.\” ur Minnespenningar öfver enskilda personer födda eller verksamma i Finland

\”\”Härifrån hindrades Ross dock därigenom, att hans fartyg frös fast redan dagen efter sedan det blifvit flott (d. 29 augusti) och sålunda var man tvungen att tillbringa ännu en vinter på samma ställe. Nästa sommar måste man öfvergifva det illa medfarna fartyget för att längst östra kusten af Boothia Felix komma till det ställe, där vraket af Fury fanns.\” ur Geografiens och de geografiska upptäckternas historia


\”De stannade här öfver vintern, men hade icke sörjt för lifsmedel under sommaren. Fisket blef mindre gifvande, och de började lida brist. Då försvann Thorhall jägare. De hade redan bedt Gud om föda, men den kom ej så snart de tyckte sig behöfva.\” ur Amerika, dess upptäckt, eröfring och fyrahundraåriga historia

Midsommarhälsning

Glad midsommardag!

Här kommer sju sorters blommor, plockade till dig:

Mosippan av Elsie Johansson, andra delen i en fantastisk trilogi om en ung fattig flicka som växer upp i Uppland under tidigt nittonhundratal. Mycket intressant och läsvärd.

I rosens namn av Umberto Eco är inte alls lika rapp och actionladdad som filmatiseringen blev. Ett eländes arkitekturnörderi utan slut spär ut en annars spännande deckargåta i medeltida klostermiljö. Håll dig till ämnet, människa! Ren parafras på Victor Hugo som gjorde exakt samma fel i Ringaren i Notre Dame.

Lila hibiskus av Chimamanda Ngozie Adichie är en förskräcklig och fasansfull skildring av en familj i klorna på en fanatiskt religiös familjefar. Det är så skrämmande otäckt och samtidigt så fint berättat.

Röda nejlikan av Baronessan Orczy är en riktig klassiker, ett av mina tidiga läsminnen och en bok jag läste flera gånger om som barn. För den är ju både spännande och rolig, berättelsen om en slags superhjälte, med hemlig identitet och hemligt tecken och allt, som räddar oskyldiga aristokrater undan den franska revolutionens giljotin.

Kameliadamen av Alexandre Dumas d.y. handlar om kärlekshistorien mellan överklassynglet Armand och den lungsjuka och prostituerade Marguerite. Den beskriver också hur snabbt det går att spendera hela arvet och halva hedern.

Liljan i dalen av Honoré de Balzac, annars mest känd för Pappa Goriot, är en mesig humoristisk kärlekshistoria om den franska societén under bourbonerna på artonhundratalet. En typiskt fransk klassiker.

Kung Liljekonvalje av dungen av Maria Lang, en av alla dessa underbara gamla pusseldeckare med ett riktigt mysterium och utan massa tarmar och blod och sexorgier.

Tre musketörer och en brony

Hästar har ofta en otacksam roll i litteraturen, oftast får de en liten biroll som transportmedel. Svarta hingsten naturligtvis undantagen.

Men så finns vissa roliga undantag, till exempel i inledningen till klassikern De tre musketörerna av Alexandre Dumas d.ä.

Ur den gamla utgåvan:

…vår unge man hade en häst, och denna häst var till och med så märklig, att han gjorde uppseende. Det var en béarnsk klippare om tolf eller fjorton år, gul til pelsen, utan tagel i svansen, men ej utan bölder på benen och som, fastän han förde hufvudet lägre än knäna, hvilket gjorde språngremmen öfverflödig, dock i jemn lunk gjorde sina åtta lieues om dagen.

En smörgul häst! D\’Artagnan bidrar här alltså med litteraturhistoriens första \”My little pony\”. Fast sunkigare.

Och vad skulle ha hänt utan denna häst – ingenting. För det är när D\’Artagnan försvarar sin smörgula pålles heder som han gör sig till ärkefiende till kardinal Richeliu och hans män, vilket sedan är drivkraften genom hela boken.

I övrigt anser jag att D\’Artagnan är en skitjobbig snorunge som sannolikt hade varit fotbollshuligan om han skrivits idag.

Tematrio: tre historiska

Veckans tematrio gäller historiska romaner.
Vad gills egentligen som historisk roman? Jag väljer att inte fundera för mycket kring definitioner – det är ju ändå semester – och drämmer till med följande boktips:
Ken Folletts medeltidsepos Svärdet och spiran om bygget av en katedral under elvahundratalet. Mycket dåligt beskrivna sexscener – Folletts kännetecken – men ett storslaget romanbygge och i högsta grad läsvärt.
Per Anders Fogelströms Stad-serie om Stockholms utveckling och framväxt från fattig kåkstad till industrialiserad och modern tätort. Ett läsmåste!
Alexandre Dumas d ä  De tre musketörerna är högoktanig action när den är som bäst. Ingen kan väl ha missat denna klassiska äventyrsroman om intriger kring den unge Ludvig XIVs hov. Visst – kanske inte helt realistisk, men de slåss, äter kapuner och räddar damer i nöd så att det inte blir en enda tråkig stund. Gör dock dig själv en tjänst och se ingen av alla usla filmatiseringar som plågat världen.