Häromdagen provade jag på livet som Agent Smiley. Igår och i natt har jag känt mig som Greven av Monte Christo, fast utan hämnd och utan skatt.
Vi skulle köra tillbaka från Sverige till Bryssel, en liten nätt biltur på arton timmar dörr till dörr, pauserna inräknat. Borde så klart ha startat redan på fredagen, men jag skulle träffa mitt svårhopsamlade tjejgäng på fredagskvällen och vi tänkte att det finns inga dåliga väder, etc.
En försmak på problemen kom i Småland – inte snön, men deras erbarmligt dåliga snöplogningsförsök. Att ligga och krypa i 40 km/h bakom ett par plogbilar genom en hel kommun (Ljungby, curse them) är väl okej om det blir resultat som gör att plogeländet är värt besväret. Så var det inte i Ljungby. De flyttade inte undan snön, de gjorde bara slosh av den.
Så vi var glada att vi hann ut över Öresundsbron i tid, de hotade nämligen med att stänga den från klockan fem på grund av stormen Egon.
Ack! Vad vi bedrog oss. De borde haft en varningsskylt på Öresundsbron: \”Obs, återvändsgränd\”. Möjligen med tillägget \”I som här inträden, låten hoppet fara\” på den danska sidan.
För lagom till att vi hann fram till nästa bro för att korsa Stora Bält hade de slagit igen den. Vi var fångar. På en ö. Precis som Edmond Dantès. (Positiv vinkling: tänk att få uppleva ett Danmark som frikostigt släpper in folk men sedan inte vill låta dem åka vidare! Det brukar ju vara tvärtom nu för tiden).
Snabb googling – Rödbyfärjan gick fortfarande. Som jagade av Svarta Ryttare for vi söderut och kom precis fram till Bockeby, förlåt Rödby i tid för färjan. Tur att varken vi eller Tassahunden är sjösjuka av oss.
Vi var vansinnigt nöjda med att ha lurat hela väderståhejet. Men en ska aldrig ropa hej förrän den kommit över bäcken…
Rödbyfärjan lägger till vid Puttgarten på pyttelilla tyska ön Fehmarn. Vi rullade av färjan, körde en dryg kilometer. Sedan var det stopp. Edmond Dantès. Igen. Bron till fastlandet just stängd på grund av stormbyarna.
Utan snus försmäktade vi sex timmar på denna ö. Eftersom vi lever efter överlevnadsdevisen \”sov när du kan, ät vad som finns\” så utnyttjade vi tiden till att sova. Det var ju uppenbart att vi inte kunde göra så mycket annat åt situationen. Vinden vaggade bilen och det gick inte någon nöd alls på oss.*
Så när vi väcktes vid kl 01 av en plötslig ström med bilar i mötande fil – bron hade öppnats! – så var vi hyfsat utvilade och det var bara att tuta på. Resten av vägen gick smärtfritt, torra tomma vägar att susa fram på.
Totalt tog det 28 timmar för hela sträckan, men fram kom vi! Nu väntar jag bara på min grevinnetitel.
* Vi fick dessutom glada tillrop över facebook, till exempel en bekant som skickade följande uppmuntrande (?) litterära citat:
\”Här kvarstannade han öfver vintern, begagnade tiden till flitiga studier och kunde 1773 aflägga examen i fortifikation och artillerivetenskap samt befordrades till korporal.\” ur Minnespenningar öfver enskilda personer födda eller verksamma i Finland
\”\”Härifrån hindrades Ross dock därigenom, att hans fartyg frös fast redan dagen efter sedan det blifvit flott (d. 29 augusti) och sålunda var man tvungen att tillbringa ännu en vinter på samma ställe. Nästa sommar måste man öfvergifva det illa medfarna fartyget för att längst östra kusten af Boothia Felix komma till det ställe, där vraket af Fury fanns.\” ur Geografiens och de geografiska upptäckternas historia
Litterärt ofog 