Böcker, läsning och litteraturklur
Daphne du Maurier, alltså! Varför har jag inte läst henne förut? Nu blev det klassikern Rebecca och det var en intressant bekantskap.
En ung, mycket ung flicka blir blixtkär i en äldre man och låter sig giftas bort med honom trots att han visar minst sagt bristande entusiasm. Han är nämligen nybliven änkling och verkar fortfarande alldeles besatt av sin döda hustru, Rebecca. Det blir inte bättre när de kommer hem till hans herrgård Manderley efter smekmånaden och den nya lilla frun (namnlös! intressant nog) utsätts för vardagen, den döda föregångarens ständiga närvaro samt Mrs Danvers…
Det är ju en fantastisk thriller! Jag vill skaka liv i lilla flickhustrun från sida ett, men ännu mer vill jag piska upp den idiotiske mannen som behandlar henne ungefär som ett gulligt litet husdjur. Ett så väldigt tragiskt öde – hon har ingen maktposition, kan inte hävda sig, kan inte konkurrera med den döda Rebecca som var så vuxen, vacker, älskad och självsäker. Och hon är helt utelämnad åt den hånfulla herrgårdspersonalen.
Mrs Danvers, ja. Hon är fantastisk. Den onda hushållerskan som lägger ut den ena djävulska fällan efter den andra. Hon älskade Rebecca och är därför fast besluten att göra livet till ett helvete för nya frun.
Och ÄNTLIGEN begriper jag älsklingsförfattaren Jasper Ffordes serie om Thursday Next lite bättre! Där förekommer ju en hemsk armé av onda Danverskloner. Nu trillade polletten äntligen ner.
Jag gillar boken, även om jag kunde ha tänkt mig ett lite mer skarptandat slut…
Den här boken uppskattade jag: Värdshuset Jamaica av Daphne du Maurier. Skriven på trettiotalet, utspelar sig på Cornwalls heder tidigt 1800tal. Kitch, stereotyper och romans, men också spänning och en oväntat tuff brud i huvudrollen.
Unga Mary blir föräldralös och åker för att bo hos sin moster som driver ett ödsligt värdshus med sin man. Det är inte bara ödsligt – det är ett skräckinjagande, förfallet ruckel. Och mannen visar sig vara en burdus råsop som terroriserar bygden och mostern. Om nätterna pågår mystiska transaktioner och Mary blir strängt tillsagd att varken höra eller se någonting, men hon är ung och pigg och sugen på äventyr…
Det är fartfyllt och underhållande! Visst är det lite genomskinligt att alla fula, grova personer med apansikten också är onda. Intrigerna var inte så fasligt nyanserade på trettiotalet. Men det är inte helt förutsägbart och Marys romantiska intresse är en komplicerad karaktär som en inte vet riktigt var en har förrän mot slutet.
Men bäst av allt: det här slår ju helt hål på idén om att det förr bara skrevs äventyrsromaner för pojkar och gulliga romanser för flickor. Du Mauriers bok är en hårdkokt äventyrsberättelse ur kvinnligt perspektiv.
Litterärt ofog 