Om korrelationen mobbare / läsning

Fundering, apropå mobbningsscenerna i Blå gryning:

• Är det ett orsakssamband: vissa blir mobbare för att de läser för lite? Böcker bygger ju empati.
• Eller är sambandet tvärtom: mobbare läser för lite eftersom de inte känner sig representerade i litteraturen, där ju den mobbade alltid är hjälten?
• Eller är både mobbing och dålig läsförmåga två resultat av allmän idioti hos vissa?

Och om mobbarna hade läst mer, hade de då mobbat mindre – men hade då färre barn vuxit upp med ungdomstrauman som sen lägger grunden till geniala författarskap?

Så många tankar.

För övrigt skulle jag så väldigt gärna vilja få chansen att fråga mina mellanstadiefröknar någon gång: hur mycket såg de egentligen av dynamiken i klassen? De måste väl ändå ha vetat att pojke T och hans gäng gjorde grundskoletiden till ett nio år långt, i princip dagligt helvete för pojkarna L och E? Jag skulle också väldigt gärna vilja fråga pojke Ts mamma: förstod hon verkligen aldrig vad hennes lille grabb ägnade precis hela sin skolgång åt?

(Nej, mig kom han inte åt, men jag kan inte precis skryta med att jag någonsin gick emellan och försökte stoppa saker heller.)

Och hur ser det egentligen ut med mobbing i svenska skolor idag, är den utrotad ännu? Varför inte?

Annons

Små språknyanser på liv och död

Ack ja, när tidningsredaktörer har för bråttom och ingen längre korrläser eller kvalitetsgranskar saker, då kan en få se rubriker som Spanien inför aktiv dödshjälp.

Läskigt värre! Men som tur var handlade det bara om att legalisera aktiv dödshjälp. Det är inte fråga om att omedelbart utsätta miljoner spanjorer för eutanasi.

Skillnaden mellan ”införa” och ”legalisera” är liten, men ack så viktig.

Det måste vara videospelen!

Där satt jag i godan ro på busshållplatsen och väntade på 34ans buss, och vem tror ni klafsade ner bredvid mig? Ingen mindre än Dummerjöns! Med en död kråka i ena handen och en trasig träsko i den andra.

– Hallå där vad sysslar du med? kacklade han och kikade över min axel för att läsa på min mobiltelefonskärm.

– Jag kollar nyheterna, svarade jag, är det inte hemskt med de nya dödsskjutningarna i USA? Rasistiskt dåd med skjutvapen, oj VAD kan grundproblemet vara?

Jag skrattade lite sarkastiskt åt min egen retoriska fråga, men Dummerjöns lyste upp.

– Så roligt, en gåta! Vänta, säg inte, jag ska gissa svaret.

Han petade sig i nacken med kråkan och grubblade en stund.

– Nu vet jag! utbrast han. Det är såklart feminismen som bär skulden!

Jag tog mig för pannan.

– Inte det? Vänta, jag får gissa igen – kan det vara videospelen?

– Men Dummerjöns, kan det inte vara rasismen och skjutvapnen som är problemet, tror du?

– Nej nej, det låter ju helt orimligt. Nej, nu har jag det! Det är förstås skolan och flumpedagogiken.

Vilken tur att jag hade en papperspåse till hands att hyperventilera i.

– Äsch, jag kommer snart på det, sa Dummerjöns optimistiskt, det är ju det som är min intrigmekanism. Först gör jag massa dumheter och beter mig illa och sen på slutet får jag prinsessan ändå. Eller presidentposten, haha!

När bussen svängde ut från hållplatsen stod han fortfarande kvar och ropade gissningar efter mig. Svagare och svagare hörde jag hans gälla stämma:

– Beror det på ett par blå strumpor? Miljörörelsen? Det är utomjordingarnas fel? Nej vänta, det måste vara biblioteken eller kanske