Lite skäms jag – den här borde jag förstås ha läst på franska. Marguerite Duras Älskaren är ju inte ens särskilt lång, 125 sidor. Det hade jag klarat, även om språket ser ut att ha varit ganska finmodellerat i original.
Men nu läste jag i svensk översättning och missade alltså en del av språkklangen. Berättelsen däremot är glasklar i all sin tvetydighet.
En ung vit flicka i franska Indokina (nuvarande Vietnam) har en svår relation till sin mor och sina bröder. Kanske som hämnd, kanske som självbestraffning, kanske bara för den där bekräftelsen som femtonåringar alltid jagar efter – flickan inleder en relation med en äldre kinesisk man. Skammen är total. Rasförräderi! Hora! Men mamman är samtidigt väldigt nöjd med de dyra presenterna som dottern bär hem. Och också: den blodskam som äldste brodern drar över dem alla blir förstås alltid förlåten och ursäktad, han är ju man.
En liten svartsynt berättelse med chockverkan och starkt feministiskt anslag. Lika relevant än idag, förutom den koloniala bakgrundskulissen förstås.
Litterärt ofog 