En familjetragedi – eller?

Det var med viss déjà-vu-känsla jag läste Mattias Edvardssons En familjetragedi. För har det inte varit väääldigt många populära romaner på sistone med exakt samma startpunkt? ”Ett flådigt övre-medelklasshus. Chablisvin och fluffiga soffkuddar. Men oj! Teppanyakihällen och de Marie-Kondo-tomma bokhyllorna är blodbestänkta. Något hemskt har hänt! Men vad?” och sen börjar berättelsen om tre månader tidigare och vi ska få veta varför det är blod på bokashikompostbyttorna.

I Edvardssons variant verkar det handla om ett dubbelmord. Städerskan, älskarinnan och den arga unga arbetslösa mannen med spelberoende blir misstänkta en efter en. Men det finns förstås en mycket mörk hemlighet i bakgrunden och allt är mer komplicerat än det först ser ut.

Det är inte dåligt! Men kanske har jag läst för många likadana böcker. Det är lättläst, underhållande och ett rätt klurigt slut, ändå känner jag mest ”jaha”.

Edvardsson har också, som så många manliga författare, missuppfattat hur sex/orgasm funkar för kvinnor. Boken skulle kunna ha underrubriken ”till den stackars mannens försvar”. Jaha.

Annons

Vad skulle du göra för att rädda ditt barn?

Det är ju naturligtvis en helt hypotetisk fråga, jag har inga barn och min Tassahund ställer inte till sådana problem som tonåringen i Mattias Edvardssons bok, En helt vanlig familj.

Men det är ändå en bra klassisk dilemmasaga i modern tappning.

Den helt vanliga familjen med pappa präst, mamma advokat och dotter trulig tonåring får en dag en smärre chock när trulig tonårsdotter blir tagen av polisen, skäligen misstänkt för mord. Hjälp! Vad göra? Pappa präst kan som tur är ge dottern ett stensäkert alibi, frågan är bara om det är korrekt eller inte. Vi får gradvis veta vad som har hänt i tre olika versioner, berättat först av pappan, sedan dottern och till sist mamman. De har lite olika uppfattning om vad som har hänt och berättar inte allt helt sanningsenligt för läsaren, vilket gör romanen intressant. Eller kanske berättar de så som de själva tror att det hände? Jag gillar verkligen det här upplägget och de olika relationerna mellan karaktärerna.

Det som gör romanen mindre intressant är att den så slaviskt följer alla moderna skrivkursers standardmall för spänning: hoppa i tiden, varva de spännande nutidskapitlen med långsamma temposänkande dåtidsskildringar, sluta varje nutidskapitel med en cliffhanger… Snark. Jag skulle så gärna vilja läsa författare som törs berätta från A till B utan de här standardiserade tids- och perspektivhoppen, det blir så tröttsamt i längden.

Edvardsson har också ansträngt sig för att skriva de tre delarna med helt olika berättarröst, där jag tycker att truliga tonårsdottern är jobbig att läsa (\”ja ba, pallar inte jävla fucko, typ\”) men ändå uppskattar ansträngningen att skapa tre språkligt helt olika berättelser.

Blandat betyg, både bu och bä, men mestadels enkel och bra underhållning.