Dödsklockan

Kerstin Ekmans Dödsklockan bekräftar alla mina fördomar om jägare. Lokala gubbklubben träffas dagarna innan älgjakten och super till, någonting går mycket fel och sedan ska alltså dessa gubbar ut i skogen med laddade gevär och olösta konflikter mellan sig… Det är spännande och en snyggt uppbyggd roman med mycket psykologiskt drama.

Jag är rädd för en enda sak när jag går i skogen: att bli skjuten. Jag litar inte ett smack på att gubbarna tittar tillräckligt noga innan de trycker iväg ett skott. Även om de inte aktivt siktar på mig så kan kulor gå lång väg. Mitt lokala jaktlag har dessutom bevisligen noll omdöme. De har just satt upp ett jakttorn precis vid en liten skogsväg knappt 800 meter från vårt hus – en grusväg där folk dagligen cyklar, rider, springer och promenerar sina hundar. Och ja, de har ställt tornet med skjutriktningen tvärs över vägen. Vi får väl se hur långt in i oktober den första olyckan händer.

Kerstin Ekman är ett säkert kort och en strålande författare.

Knivkastarens kvinna

Kerstin Ekmans Knivkastarens kvinna är en berättelse om abort, i versform.

Det verkar vara något av en halvfrivillig abort som orsakar ett trauma och dikternas huvudperson åker in och ut på diverse sjukhus, sannolikt psykiatrikliniker – men tolkningsutrymmet är stort på grund av formatet, så kanske har jag missat något.

Jag tror inte alls på att aborter måste vara ett trauma, även om de blir det för vissa. Bilden av den traumatiska aborten riskerar att göra mycker mer skada än nytta. Eller så är jag bara retlig för att jag inte är så förtjust i modern litteratur på vers.

Deppigt och mörkt men med en ljusglimt på slutet. Läsvänligt och välskrivet för att vara i diktform.

Tematrio: typ sant

Lyran frågar efter boktips i genren autofiktion, det där som mer eller mindre bygger på sanna historier.

Det finns horder av sådana böcker i hyllorna om andra världskriget och förintelsen. En fruktansvärd och mycket bra skildring är Primo Levi, Är detta en människa? Så svårt att ta till sig. Och just idag när USA kanske väljer en demagog med så många likheter med Hitler. Låt oss hoppas att de demokratiska institutionerna är starkare idag än på trettiotalet och orkar hålla emot en högljudd galning, oavsett om han blir president eller dålig valförlorare.

Helena Henschen skriver fint och oftast intressant. I skuggan av ett brott handlar om hennes egen mörka familjehemlighet, de Sydowska morden. Jag gillar också Hon älskade.

Och så ger jag ett tips som inte är en autofiktion men som driver med autofiktionen på ett roligt och innovativt sätt. Läs Kerstin Ekman, Grand final i skojarbranschen. Kerstin Ekman är nämligen alltid läsvärd.

Heja Hillary!

Häxringarna eller Tack och lov att jag inte lever på artonhundratalet

I början av året valde jag ut tre titlar ur feministiska litteraturkanonen som jag tänkte läsa. Först ut var Alice Walker, Purpurfärgen – helt fantastisk! Sedan läste jag Nina Bouraoui, Förbjuden betraktelse. Hemsk och arg och gripande.

Och nu har jag läst Kerstin Ekmans mycket läsvärda roman Häxringarna.

Det handlar om tre generationer kvinnor i ett litet stationssamhälle någonstans i Sverige för dryga hundra år sedan. Det handlar om torparkäringen som lyckas få familjen att överleva trots fyllesvinet till man, om dottern som blir på smällen i tonåren och dör i samband med förlossningen, och om dotterdottern som får en chans att bli något mer men som också hon får karlarna som en kvarnsten runt halsen.

För det är ju det där med sex. Männen lovar stort, eller tränger sig helt sonika på. Och när magen börjar växa (\”flicksjuka\”) är det få av dem som tar något ansvar och flickan kastas ut från arbetsplatsen, ut i skammen, ensam. En hopplös situation, för samtidigt måste en kvinna hitta en man för att kunna komma längre i livet. Samhällets enda entreprenörska – mycket framgångsrik – kan vara just det eftersom hon har änkestatus och därmed är \”säker\”.

Tack och lov att jag inte föddes på artonhundratalet. Eller i någon mindre jämställd del av världen. Jag har sannerligen haft tur och jag är väldigt tacksam.

Tematrio: tre böcker jag vill läsa

Lyran ställer frågan: vilka tre böcker har du på \”vill-läsa-listan\”?

Jag har inte ännu läst Lev Tolstoys Krig och fred. Det vill jag gärna göra. Dels gillar jag de flesta av de gamla ryska klassikerna, dels gillade jag specifikt Tolstoys Anna Karenina. Så oddsen är ju goda.

En annan rysk klassiker som jag har på \”måste-unbedingt-läsa-snart\”-listan är Boris Pasternaks Doktor Zjivago. Pasternak är dessutom en av nobelpristagarna jag inte än har läst och han står på årets läslista – hurra!

Den tredje boken är varken rysk eller gammal (inte så gammal i alla fall), det är nämligen Kerstin Ekmans Häxringarna. Jag har knappt läst något alls av Kerstin Ekman, vilket är snudd på obegripligt. Häxringarna ingår dessutom i den feministiska litteraturkanonen och nu har jag bestämt mig för att den ska läsas i år och därmed basta.

Synd bara att tiden är så knapp och att den måste läggas på en massa onödigheter som jobb och sömn och sådant.

Grand final i skojarbranschen

Kerstin Ekmans Grand final i skojarbranschen är en härlig historia om en känd och lyckad författare, Lillemor Troj. Hon råkar få tag i ett manus till sin egen biografi som en synbarligen mycket illvillig person skrivit om henne. Biografin avslöjar ett stort scoop. Är det sant eller ej och hur hantera detta? En del blinkningar till samtidens scoopkultur och ofrivilliga biografier kan anas.

Det är en underhållande bok, jag hade låga förväntningar men blev glad. Det som håller boken igång är dels relationen mellan de två huvudpersonerna – en olycklig ömsesidig beroendeställning som ingendera lyckas slita sig från – dels att man faktiskt blir ruggigt nyfiken på hur Lillemor Troj ska klara sig ur det hotande karaktärsmordet.