Bokklubben läste en riktig feel-bad, American war av Omar El Akkad.
En skulle kunna tro att det här är en bok som snabbskrevs våren 2020 för den passade så väldigt bra till just i år – men den gavs faktiskt ut för nästan tre år sedan.
Det är en förfärlig dystopi om USA år 2075 och framåt. Världen är hårt drabbad av klimatförändringarna – större delen av klotet är obeboeligt, många städer har flyttats under jord för att undkomma hettan, havsnivån ligger flera meter över dagens så stora delar av landmassan har helt enkelt blivit till havsbotten. De flesta djur och växter som vi känner är borta. Sjukdomar härjar, pandemier har tagit miljontals liv. Och USA slits itu av ett nytt inbördeskrig mellan syd och nord.
Också det nya inbördeskriget handlar om att sydstaterna vill hålla fast vid något gammalt, men den här gången är det inte slaveriet utan de fossila bränslena. Envisa republikanska rednecks kör runt i sina stinkande bensinbilar genom sterila ökenlandskap och genom toxiska floddeltan där de miljöskadade floderna inte direkt går att simma i med hälsan i behåll.
Huvudpersonen är en ung tjej som växer upp i södern, vi får följa hennes väg från att kriget bryter ut och hon måste fly undan drönarattacker, via ett trångt och desperat flyktingläger där hon snart blir rekryterad av en motståndsrörelse specialiserad på självmordsattacker.
Alltihop är tänkvärt och det är välskrivet, stilistiskt snyggt. Problemet är att det här är inte en roman driven av en berättelse, det är en roman som vill förmedla ett budskap. Den handlar inte egentligen om USA i framtiden, den handlar om saker som händer idag men med tvisten \”det skulle lika gärna kunna vara ni, det kunde vara era unga män\”. Och det är lite för övertydligt för att det ska bli riktigt intressant som läsupplevelse. Vad jag mest tar med mig från läsningen: ännu kraftigare klimatångest.
Litterärt ofog 