Tematrio: Kvinnor

Tematrion i veckan handlar förstås om kvinnor. Här kommer tre utmärkta böcker om kvinnor och kvinnokamp:

Vigdis Grimsdottir är en intressant isländsk författare som bland annat skrivit den hemskt sorgliga men också inspirerande och imponerande Jag heter Isbjörg jag är ett lejon om en ung flicka som berättar från fängelset. Hon har utsatts för sexuella övergrepp och tog till slut hämnd. Gjorde hon rätt?

Pennskaftet av Elin Wägner är mindre kolsvart och bitvis väldigt rolig. Om en ung journalist som ger sig in i kampen för kvinnlig rösträtt. Hon är skarp, hon är intelligent och hon är mycket bitsk när det behövs. Och det behövs ganska ofta när en ger sig i kast med 1910-talets gubbmaffia i riksdagen. Heja Pennskaftet!

Nawal el-Saadawi är mer krävande. Imamens fall är en av de tyngsta och mer svårlästa romaner vi tog oss an i nordiska Brysselbokklubben, men väl värd besväret. En flicka utmanar det islamska patriarkatet och avslöjar hyckleri, laster och översitteri. Men hon får betala ett högt pris. Poetiskt och fyllt av drömsk mystik.

Annons

Imamens fall

En kraftigt decimerad bokklubb träffades hemma hos mig i veckan. De gjorde sitt bästa för att äta upp det berg av kofte och couscous som jag hade råkat laga men det är helt klart: vi måste få ordning på de höga frånvarotalen i svensk skola, förlåt, i min bokklubb.

Varför denna middagsmeny? Undrar nu den uppmärksamme läsaren*. Jo – vi läste en egyptisk roman och jag drabbades av oförklarligt hög ambitionsnivå.

Närmre bestämt, vi läste Nawal el-Saadawi, Imamens fall. En genial men något svårläst feministisk uppgörelse med patriarkat i allmänhet och islamska patriarkatet i synnerhet. Poetisk, välskriven, viktig och mycket, mycket svart.

Den fick högt betyg av alla – kan vara en av de bästa böckerna vi läst – men ack så tungt för både själen och huvudet. Ingår i den feministiska litteraturkanonen. Rekommenderas till alla, men se till att ha ett youtubeklipp med kattungar att muntras upp av efteråt.

* Jag bara skojar, så uppmärksamma läsare tror jag inte jag har. Det är bara en stilistisk finess jag slängde in. Och så ville jag ha en anledning att briljera med att jag för en gångs skull lagat ordentlig mat till de stackars bokklubbsbrudarna.