I mål med Middlemarch!

Så här var det: i november någon gång började jag läsa George Eliots Middlemarch från 1871. Det är en dokusåpa/kostymdrama i tegelstensformat om livet i en liten engelsk by. Skulle passa utmärkt som långkörande TV-serie. En riktig klassiker.

Däremot inte särskilt fartfylld. Jag tog därför en paus. En lång paus. En paus som varade ända fram till april.

April blev nämligen någon slags litterär rötmånad för mig och efter att ha suckat mig igenom raljante Michael Booth, vämjeliga Melanie Gideon och kranieknastrande Anna Lihammer så kändes Eliot plötsligt väldigt lockande igen. Och nu har jag läst ut den!

Jag tänker att det är en bok för slö sommarläsning, något för en period med gott om tid. Den är som Austen fast utan humorn och med ett större persongalleri. Kunde ha varit kortare och mindre misogyn, men den har litterära kvaliteter och en trivsam handling, vilket är mer än vad som kan sägas om vissa andra (*host* Booth och Gideon *host host*).

Den bästa diktsamlingen någonsin

Jag läste ut årets första solklara tiopoängare: T. S. Eliots De knepiga katternas bok. Å, vad den är bra! Det här kan vara det roligaste och mest stilfulla diktverk som skrivits de senaste tvåhundra åren.

Eliot skriver på vers om en handfull katter med starka personligheter, som piraten Morrtiger som möter ett oväntat slut eller Rumpelistump och Mungojerry som vandaliserar hemmet och stjäl söndagssteken men som ingen kan bli riktigt arg på.

Min personliga favoritdikt är förstås Om den fasliga striden mellan pekingeserna och terrierna som beskriver hur ett gäng småhundar ryker ihop i ett gatuslagsmål, den är vansinnigt rolig.

Läs den, läs den!