Caroline Erikssons Hon som vakar började som en lite tafflig typiskt svensk medelmåtteroman, på det jättetypiska och lite uttjatade thrillertemat ”hopplöst instabil kvinna tjuvkikar på grannar och ser något hemskt men blir inte trodd”. Men den tog sig faktiskt en smula och blev till läsning omkring medelbetyg.
Elena är traumatiserad av en knepig separation och gömmer sig på en tillfällig adress. Den enda hon motvilligt träffar är systern som kommer med käcka tips och råd över lasagnemiddag varje fredag. Elena börjar istället leva sig in i grannfamiljens liv, som hon följer genom fönstret. När hon dessutom får kontakt med grannpojken som börjar berätta mer om vad som händer därhemma får Elena tillbaka arbetslusten och börjar jobba på en ny roman, som dock verkar bli lite väl inspirerad av verkligheten…
Det är några saker som skaver, framför allt den fjortonåriga pojken som inte framställs särskilt trovärdigt. Han funkar inte. Och Elenas stereotypa fall ner i mörkret är… lite tråkigt, om jag ska vara helt ärlig. Kvinnor som inte duschar på veckor är en så utsliten trope i den här genren.
Men greppet med olika kapitel, där det inte är klart vilka som kanske skrivs av Elena längs vägen, är ganska bra.
Litterärt ofog 