Two for the dough

Det tog ett tag, men nu har jag äntligen kommit till nummer två i serien om Stephanie Plum av Janet Evanovich: Two for the dough.

Stephanie är en tuggummituggande jeansväst-och-doc-martens-brud i en åttiotalsdoftande italienskdominerad stadsdel i Trenton på amerikansk östkust. Hon är prisjägare, det vill säga jobbar med att plocka in efterlysta smitare för att få del av borgensumman. I Two for the dough är hon på jakt efter en sadistisk bilmekaniker och en skum begravningsentreprenör. Hennes tuffa mormor hänger med på ett hörn (gå på begravningar är mormorns favorithobby) och den halvhederlige polisen Joe Morelli fortsätter lägga in stötar (som Stephanie avvisar, go girl).

Det är rafflande och ganska annorlunda, en hel del feminism och åttiotalskulissen är helt fantastisk. Det är underhållande.

Det enda som är avskräckande är att Evanovich skrivit så förfärligt många böcker i serien. De kan omöjligt vara bra allihop, men hur länge ska en fortsätta testa? Säger en som blivit bränd på både Temeraireserien, Damernas detektivbyrå och Rita Mae Browns serie om en katt som är detektiv.

Någon som vet?

One for the money

Janet Evanovich rekommenderas så ofta av olika bokbloggar att jag blev tvungen att läsa den första boken i den ganska långa serien om prisjägaren Stephanie Plum: One for the money (på svenska: Lovligt byte).
Stephanie Plum är pank och arbetslös. Då får hon nys om att det går att jobba som prisjägare: att plocka in folk som har smitit från sin rättegång medan de varit på fri fot mot borgen. Sagt och gjort: Stephanie ger sig på att fånga en före detta polis anklagad för mord. Det visar sig snabbt att det kanske hade varit bra att ha antingen kunskaper eller verktyg (en pistol hade till exempel varit en fiffig accessoar) men Stephanie Plum är inte den som ger sig så lätt! 
Det är en rafflande och rolig variant av hårdkokt polisthriller med mycket komiska inslag och en stor dos feminism. Alla färgglada cykelbyxor och uppsprejade frisyrer gör att det luktar åttiotal men boken skrevs faktiskt 1995. Jag gillar huvudkaraktären, det korthuggna språket som driver med amerikansk gangsterlitteratur och den hjärtevärmande blandningen av tuff action och storslagna misslyckanden. Stephanie Plum är en utmärkt anti-hjältinna och hon väljer pizza före pojkvänner på ett föredömligt sätt.