Jag läste hypade Flicka, kvinna, annan av Bernardine Evaristo. En roman som hade varit fullständigt genial om den bara hade varit hälften så lång.
I tolv olika berättelser får vi följa tolv olika kvinnor eller transpersoner, de flesta med icke-vit och/eller icke-CIS-identitet. Det är den radikala lesbiska feministen och kulturskaparen, det är den framgångsrika bankdirektören, det är en gammal dam på Yorkshires landsbygd. Det är framgångssagor och fruktansvärda livsöden. Det är berättelser som vi vanligen inte får höra, om rasism och HBTQ-tema och Storbritannien från ett annorlunda perspektiv.
Dessutom poetiskt berättat, i en väldigt egen stil.
MEN.
Det är alldeles, alldeles för långt. Det är för många berättelser och för många personer att hålla rätt på. Hela slutkapitlet när alla de tolv möts på en härlig efterfest borde ha strukits, det är en typisk ”författaren kan inte släppa taget om sina karaktärer och vill skriva lite till om dem”, en redaktör borde ha sagt nej.
I övrigt: bra, intressant, mestadels mycket läsvärt.
Litterärt ofog 