Harry Potter and the portrait of what looked like a large pile of ash

\”Ron was going to be spiders. He just was. He wasn\’t proud of that, but it was going to be hard to not have spiders all over his body after all is said and done.\”

Jag har hittat vad som kanske är den roligaste läsningen någonsin: en dators fan-fiction-version av ett helt nytt kapitel ur en Harry Potter-bok. Ett gäng programmerare lät en AI analysera alla HarryP-böckerna och sedan själv skriva ett kapitel i samma stil. Det är obetalbart! Och lite imponerande, men mest rappakalja.

\”Ron looked at the doorknob and then looked at Hermione with searing pain.
\’I think it\’s closed,\’ he noticed.
\’Locked,\’ said Mr. Staircase, the shabby-robed ghost. They looked at the door, screaming about how closed it was and asking it to be replaced with a small orb. The password was \”BEEF WOMEN\”, Hermione cried.\”

Det är alltså så här datorerna ser på oss! Vi bör nog vara mycket, mycket nervösa inför den snara framtid när världen styrs av AI och vi är deras slavar.

\”Harry looked around and then fell down the spiral staircase for the rest of the summer.
\’I\’m Harry Potter,\’ Harry began yelling. \’The dark arts better be worried, oh boy!\’\”

Annons

Någon där? Nej, helst inte.

Den andra boken jag fick specialtipsad av min lokala bibliotekarie var inte alls lika bra. Någon där? av Magnus Hedlund är en liten kort och abstrakt text i dialogform. Två okända personer talar med varandra om en berättelse. Berättandet hoppar från olika nivåer och det är mycket meta, svårt att förklara.

Men det fastnade inte hos mig. För mycket gubbig självgodhet med alltför intellektuella referenser, känns mer skrytigt än intressant. Kanske är detta en text av män för män om män.

Den tredje polisen

De två bästa sakerna med mitt lokala bibliotek är: 1) att det bara är 6km cykelväg (21km till huvudfilialen) och 2) den mycket trevlige bibliotekarien.

Häromsistens när jag trillade in och bytte böcker fick jag några personliga boktips som han tänkt ut baserat på vilka böcker jag brukar låna. Vilken service! Jag blev mycket glad.

Ett av boktipsen var surrealistiska Den tredje polisen av irländska Flann O\’Brien. Tänk dig en blandning mellan Erik Beckman och Alice i underlandet, fast mer morbid.

Huvudpersonen hjälper till att mörda en människa, men när han ska stjäla likets skattkista händer något märkligt. På diverse omvägar hamnar han istället på en polisstation där polisarbetet sköts på ett mycket egenartat sätt. Det handlar om cyklar, om en korvformad värld, om enbenta män och om livet efter döden. Men mest om cyklar.

Bisarrt, knasigt, klurigt och med en överraskning på slutet. Skojig och lite utmanande ny bekantskap!

Kameler dricker vatten

JAG ÄLSKAR ABSURDISM!

Varför Erik Beckman inte fick nobelpriset är för mig obegripligt. Han är så bra! Så rolig! Så genial! Så fullständigt genomknasig! Sin tids Lotta Lotass.

Kameler dricker vatten från 1971 handlar om Lindesberg, den lilla orten i Bergslagen. Fast med den lilla skillnaden att orten blivit arabisk. Det står kameler vid järnvägsbommen. Och på torget sitter elva arabiska skrivare och tar uppdrag av alla slag.

Genom skrivarnas texter får läsaren märkliga glimtar av livet i byn. Den multinationella koncernen som sprängt ner en lunchrestaurang under medinan och där bedriver apartheid. Den skrupulösa turistbyrån som inser vinstpotentialen i islamska föremål och börjar kränga allt från heliga keramiktuppar till heliga begagnade glasögon. Den frimuhammedanska sekten som hugger upp abborrar och försöker beställa en ny stork på postorder. De små kom-ihåg-listorna om att lämna tillbaka böcker till biblioteket. Den fantastiska kontrasten av hittepå-arabism mot en kuliss av bruksort i Bergslagen.

Jag fnissade mig igenom hela boken.

Fiktiva bokklubben: Ännu mer (fler) Thursday Next

Den fiktiva bokklubben skulle träffas hos mig igår kväll och det blev lite kaosartat, det får jag medge. Jag bor ju nämligen i Bryssel och där är både byggstandard och servicenivåer kvar på ungefär 1890talet.

Först kom Muminmamman, hon gav till ett utrop redan i ytterdörren: \”Men kära vän, du har ju mögel i taket!\” Jag protesterade men hon rotade rätt på klorin och en trasa och stod precis och skrubbade som värst när Hermione ringde på.

\”Det där är en kvinnofälla\”, konstaterade Hermione, \”du borde inte stå där och städa, det är ofeministiskt.\” Däremot tittade hon fundersamt på mitt trasiga kylskåp. Grannens vattenläcka som orsakat mitt takmögel och en stor mängd elfel har bland annat slagit ut halva köket. Hermione drog fram sin trollstav och började muttra \”Reparo\”, men så fort hon fick igång elen till kylen gick proppen till diskmaskinen, och vice versa.

Där ungefär kom Ms Marple inskramlande med handväska och allt. Hon struntade blankt i både fuktfläcken i hallen och gnistregnet i köket, hon damp istället rakt ner i soffan och bad om en sherry. Sannerligen, med ålder kommer visdom.

Jag gick tillbaka ut i hallen och försökte lirka ner Muminmamman från trappstegen – hon såg ut att vilja ge sig på min spindelväv också och i den takten skulle vi ju aldrig få diskutera Jasper Ffordes The woman who died a lot.

Det är en något mindre rolig bok än de tidigare i serien, eller så har jag bara börjat vänja mig vid de halsbrytande vändningarna. Det är fortfarande galen berättarkonst och liknar inget annat jag läser. I The woman who died a lot drabbas Thursday Next både av minnesförvirring och en serie mycket välgjorda kopior av sig själv. Alla i bokklubben var eniga om att vi fnissat mindre än förväntat men att det ändå var en läsvärd bok.

Hermione fick för övrigt inte fason på min köksel så jag kommer behöva lita på opålitliga belgiska hantverkare ett tag till. Kanske att de faktiskt lagar någonting nästa gång de kommer, om och när de kommer.

Italienskt författarkollektiv skriver machothriller

En grupp italienska män skriver kollektivt en spionthriller om kalla kriget. Romanen blir sexistisk. Vem är förvånad?

Jo, jag. Jag är kanske naiv, men jag hade hoppats att folk idag skulle vara lite mer upplysta och lite mer insiktsfulla. Så att de till exempel inte skriver 550 sidor där kvinnor enbart är med i sexscenerna eller omnämns som horor.

Wu Ming består av fem italienska författare och de skriver bästsäljare. Boken vi läste i ena bokklubben heter 54 och handlar om Cary Grant, italienska maffian, Tito och en TV-apparat med en dyrbar hemlighet.

Actionfaktorn var visserligen hög men jag är inte imponerad.

Insiktens dialoger: om motsatsmeningar

Sällan läser jag så mycket obegripligt som på semestern. Det är nämligen då jag binge-läser nobelpristagare, eftersom det är så svårt att få tag på gamla stofiler på svenska i Belgien. Finns inte på amazon.de om vi säger så.

Vicente Aleixandre är en typisk obegripling. En spansk diktare som skrev en serie metafilosofiska diktduetter i Insiktens dialoger. Det är en serie samtal: ett älskande par, en clown och en soldat, en yngre och en äldre kvinna… och så vidare. De talar inte så mycket till varandra som förbi varandra och ungefär hälften av texten består av motsatssatser: \”den som är död lever\” och liknande.

Språket är vackert och lite vilsamt. Men budskapet är inte helt glasklart. Sådär som det är i lyriken.

Fiktiva julklappar

Min familj är bra på att leka. När vi ses blir det sällskapsspel – helst Sjörövarön med obligatoriska pirateder och stor blodtörst.

Dessutom är vi allihop väldigt ointresserade av shopping. Förra året kom därför mamma med snilleblixten att vi ska övergå från symboliska till helt fiktiva julklappar! Det är helt genialt och vi har fruktansvärt roligt med dessa klappar.

Så här går det till: var och en slår in en kartong som inte innehåller något annat än en papperslapp. På lappen står det vad klappen \”innehåller\”. Paketet förses med en julrimsgåta och sen blir det paketutdelning och gissningslek.

Förra året gavs det bort en rymdraket, Fidel Castro och en rotfyllning. I år toppades julklappsligan av bland annat Ernst Kirchsteiger, London Zoo och en telefonkiosk. Men jag fick den allra mest fantastiska presenten av dem alla, jag fick enväldigt mandat att utse nästa års litteraturnobelpristagare! Slå det om ni kan. Jag har till och med ett diplom som bevis. Sara Danius kommer bli så glad när jag ringer och meddelar mitt beslut.

Jag kan varmt rekommendera det här alternativet till köphysterin – det är roligt, det är socialt och det blir inga problem med kvitton och returer efteråt.

Den fiktiva bokklubben: One of our Thursdays is missing

Den fiktiva bokklubben träffades hemma hos Hermione – jo, hennes föräldrar har flyttat hem från Australien och kommer ihåg henne nu – för att diskutera ännu en Jasper Fforde-roman: One of our Thursdays is missing.

Fforde är fantastisk, han verkar nämligen inte få slut på idéer. Böckerna om litteraturdetektiven Thursday Next lyckas ha nya vändningar hela tiden. Jag fnissar oavbrutet, men så är jag en boknörd också.

Till exempel förklarar Fforde varför chicklitt är så humorlös – efter ett genrekrig har Komedi bojkottat Chicklitt genom att dra tillbaka alla sina skämt därifrån. Självhjälpsböcker och tantsnusk får också en hel del kängor. Och så får vi äntligen veta hur metaforer uppstår! De pumpas upp ur en gruva i norra bokvärlden.

Miss Marple var inte helt nöjd med hur deckargenren sågas av Fforde men vi andra var på topphumör, som vanligt i den fiktiva bokklubben.

Suggestioner

Tänk dig en cross-over mellan Franz Kafka och Elfride Jelinek. Så ungefär är Marie Darrieussecqs Truismes, på svenska: Suggestioner (mycket klyftig titel! Förstår du när du läst boken).

Det är en makalös liten roman, 150 sidor oerhört välvalda ord. Så smart! Så hemsk! Och så väldigt relevant, intressant och tänkvärd.

Det handlar om en kvinna som gradvis genomgår en mycket märklig förvandling. Ju svinigare männen behandlar henne – och det är mycket svinigt – desto snabbare förändras hon. I bakgrunden pågår något slags totalitärt maktövertagande och en hel mängd grymma övergrepp. Hela boken är som en ond dröm. Fast med geniala ordlekar och klurigheter.

Jag borde ha läst den här fantastiska boken mycket, mycket tidigare.