Jag läste Monika Fagerholms tonårsskildring Diva, en skruvad och accelererande berättelse i drapering av halvlögner, hittepå och tonårsöverdrifter. En märklig och intressant upplevelse.
Diva är en ung tonåring med smak för sex och på ständig jakt efter kärleken. Vem älskar hon på riktigt, egentligen? Pojkvännen? Lärarvikarien som hon förför i skolans städskrubb? Eller kanske den äldre tjejen som hon bara träffar i smyg på skoltoaletten… Diva ljuger för sig själv och för alla omkring henne. Hon är svår och jobbig, en typisk tonåring med oklart fotfäste. Ett människokart.
Berättelsen är också egensinnigt levererad. Det är en lek med form och format och versaler och upprepning av kärnmeningar och särskilt viktiga händelser och minnen. Divas år med de tre älskarna tuggas om och om med lite olika infallsvinklar. Berättartempot är på samma gång hetsigt och upptrissat och ganska långsamt på grund av alla återfall.
En feministisk berättelse är det i alla fall, och en välbehövlig sådan! Här hymlas det inte med att tonårstjejer kan vara kåta de med, även om omvärlden gör allt den kan för att snabbt banka det ur dem. Samt att sex tyvärr snabbt blir en tråkig plikt även för den lustfyllda tjejen, eftersom killarna och männen inte tar särskilt mycket hänsyn till hennes behov och sexet nästan alltid blir uselt.
Hundskadeindex: det går illa för en epileptisk hund. Helt i onödan! Hundepilepsi går att hantera med ordentlig vård och moderna mediciner! Okunniga tonåringar borde inte få ha vårdnad om djur!
Litterärt ofog 