Böcker, läsning och litteraturklur
Eftersom jag är väldigt inne på får just nu snubblade jag över Axel Lindéns lilla hipsterkrönika Fårdagboken.
Lindén är grönavågare och har flyttat från Stockholm till landet för att syssla med självhushållning och samhällskritik. Den mycket kortfattade och kärnfulla dagboken handlar om hans relation till fåren – små anekdoter om vad som går fel och små betraktelser kring fårens mystiska inre liv.
Det är lättläst, poetiskt och bitvis ganska roligt.
Men framför allt: det är så skönt att veta att jag, om jag någon gång skulle skaffa får, i alla fall inte kommer vara sämst. Lindén verkar inte ha läst på mycket. Han hade kunnat slippa ha så många döda lamm om han hade applicerat en del av det man lär sig på A-kursen i fårskötsel, till exempel att utfodra rätt och vaccinera i tid.
…
Djurskadeindex: nej, innan man skaffar djur ska man skaffa sig tillräckliga kunskaper för att ha djuren. Och sen ska man ta hand om sina får i linje med alla gällande djurskyddskrav. Man ska inte amatör-leka som de gör i den här boken.
Jag hittade en utmärkt liten hönsbibel från 1986: Hönsskötsel på rimligt vis av danske hönsexperten Flemming Schiøtte. Väldigt informativ och koncis! Allt från hönans sociala beteende till mathållning och praktisk planering av hönsens årsrytm.
Men framför allt gillar jag Schiøttes drastiska språk, han sticker verkligen inte under stol med vad han gillar och inte gillar. Till exempel storskalig hönsindustri, den gillar han INTE. Han kallar det ”koncentrationsläger för hönor” vilket låter dramatiskt, men han har ju faktiskt helt rätt. Även om djurskyddet har förstärkts kraftigt sedan 80-talet och industrihöns idag har nästan drägliga liv. Nästan.
Men Schiøtte är nästan lika skeptisk till så kallat traditionell hönshållning som inte nödvändigtvis är bättre, med höns hållna i en liten lerig hönsgård.
Jag gillar boken, synd att den knappt går att få tag på längre!
Jag går just nu en folkhögskolekurs (!) för att få intyg på kompetens som hundskötare. Det är… inte särskilt ansträngande. Dels för att ambitionsnivån på kursen är någonstans i höjd med mattfrans men framför allt för att det är ett roligt ämne.
Hittills har vi läst följande böcker som jag kan rekommendera till blivande och nuvarande hundägare:
Under våren blir det en dipp i läskvalitén för av någon outgrundlig anledning har vi fått Eva Bodfäldts hopplösa Kontaktkontraktet som kurslitteratur. En bok nästan helt tom på innehåll och det innehåll som finns känner jag till stor del igen som ”lånat” från Anders Hallgren. Bättre då att läsa originalet.
Men Rugaas var en ögonöppnare och Winqvist, Trygger och Hundmatboken är utmärkta uppslagsverk som alla hundägare borde ha hemma.
Jag har jobbat med det tjeckiska EU-ordförandeskapet det här halvåret och fick en finfin tackpresent: Vaclav Havels samlade tal och krönikor om Europa! Havel är en så intressant person i europeisk historia, och en av de stora politiska tänkarna under nittonhundratalet. Jag ser mycket fram emot att läsa detta.
Tusen tack, Pavel och gänget.
Jag läste Max Brooks serieroman (graphic novel), The Harlem Hellfighters. Lärorikt! Och snyggt.
Om en oftast bortglömd aspekt av första världskriget, nämligen de kompanier med mörkhyade män som deltog i flera länders arméer. I det här fallet: de afroamerikanska soldaterna som kom att kallas Harlem Hellfighters eftersom de slogs dubbelt så hårt och var dubbelt så tuffa som de andra. Orsaken var förstås att de fått kämpa redan från dag ett mot den amerikanska rasismen och därför blivit lite extra hårdhudade – och mer motiverade att bevisa sitt värde.
Förfärliga scener från mardrömstillvaron i skyttegravarna och den eländiga behandling som de icke-vita soldaterna utsattes för av sin egen (!) militärledning.
Men en intressant historia som behövde berättas (och bättre av Max Brooks än ingen alls).
Fick ett tips av en god vän: Den odödliga Henrietta Lacks av Rebecca Skloot. En reportagebok/biografi om en av de mest bisarra detaljerna i medicinforskningens historia.
Henrietta Lacks var en fattig svart kvinna som drabbades av cancer och dog under tidigt 1950-tal, bara 31 år gammal. På den tiden var inte läkaretik och patientsamtycke särskilt utvecklade, så cellprover togs från henne mer eller mindre utan att hon blivit tillfrågad. Det var vanligt på den tiden. Vad som däremot inte var vanligt var just Henrietta Lacks cancerceller. De växte och överlevde på ett sätt som inga mänskliga celler gjort tidigare i något laboratorium. Tack vare detta gick de att odla fram i stor mängd och därmed skapa möjlighet till helt ny forskning.
Cellodlingarna som startade med Henrietta Lacks vävnadsprover har bland annat hjälpt att ta fram poliovaccinet, HPV-vaccinet och ett antal andra virusrelaterade behandlingar; de möjliggjorde upptäckten av kromosomerna och har hjälpt forskarna att förstå hur cancer fungerar. De har varit minst sagt ovärderliga.
Kontroversen kring dem handlar om hur proverna togs – utan att de efterlevande rådfrågades eller ens informerades – och hur Henriettas anhöriga har bemötts av sjukvården efter att hon dog. Ingenting i cellprovshanteringen har varit olagligt men det har skötts minst sagt klumpigt och onödigt okänsligt. Kanske för att familjen är afroamerikaner, mycket sannolikt för att de också är fattiga och outbildade.
Skloots reportagebok är finkänslig, informativ och välskriven. Hon förklarar både det vetenskapliga arbetet med cellerna/vad de har betytt och den mänskliga sidan av saken. Hon låter Henriettas familj komma till tals och hon berättar vem Henrietta Lacks egentligen var som person.
Det är snyggt, det är bra och det är väldigt intressant.
Jag läser inte memoarer så ofta men Det här kommer göra ont av Adam Kay är en riktig pärla.
Titeln är mångtydig: dels är den rolig och syftar på alla konstiga ingrepp Kay får göra under sin tid som läkare, dels har den en mörk underton för det som gör ont är framför allt den nakna och ärliga beskrivningen av hur sjukvårdspersonalens arbetsvillkor stadigt försämras. Det här är både en väldigt rolig och väldigt skrämmande bok.
Det är en serie korta dagboksnoteringar från Kays tid som läkare inom obstetrik och gynekologi. Alltså: mängder av anekdoter om olämpliga föremål som folk stoppat upp i underlivet och som han får plocka ut med tång. Små glimtar ur arbetslivet med helknäppa patienter och kollegor. Till exempel praktikanten som tog puls på alla på avdelningen genom att räkna sekunderna under en minut och kom fram till att alla patienter hade exakt 60 slag i minuten…
Men det är också så mycket ilska som smyger fram mellan de sarkastiska korta kommentarerna, om hälsovården som bygger på ständig underbemanning, hög stress och låg patientsäkerhet eftersom personalstyrkan alltid är en bit under absoluta minimum. Något som ju känns igen från svensk sjukvård också, där sommarsemestrarna och sjuksköterskeutbrändheten varje år verkar komma som en total överraskning för arbetsgivaren och ingen överraskning alls för alla oss andra.
Adam Kay är numera komiker och författare, och det tror jag är helt rätt, för han skriver så att man fnissar högt under läsningen.
Läs den!
Stephen Fry! Nu är han så gammal och väletablerad att han kan syssla med precis vad han vill – och då väljer han ett gigantiskt nördprojekt på tema klassisk bildning. JAG ÄLSKAR DET!
Troy är Frys egen sammanställning av det kompletta slaget om Troja. Med utvikningar, förklaringar och kommentarer – och med Frys speciella och mycket roliga tvist på en del dialoger.
Jag lyssnade på ljudboksversionen som författaren läser själv och han är ju genial, så det var utmärkt underhållning.
Om en är lite bildningsnörd och inte tycker det är alltför jobbigt med lååånga listor på namn, vill säga.
Såhär är det: jag är lite mör i kroppen, för vi har just ägnat en vecka åt att flytta ut, städa och rensa vårt torp och samtidigt flytta in i, städa och rensa vårt nya hem: en liten gård vid Upplandskusten.
Som temaläsning lånade jag därför Niklas Kämpargårds Lev som en bonde från biblioteket. Det är inspirationsläsning med korta ensidestexter och många käcka bilder – totalt 100 tips av typen ”skaffa en get” eller ”använd naturmedicin” eller ”koka egen saft”.
Inspirerande! Men inte särskilt informativt. Man kan inte på fullt allvar skriva en ensidestext om tipset ”skaffa häst”! Det krävs en hyllmeter information och inhämtad kunskap innan man springer iväg och skaffar en häst. Eller en get, eller höns för den delen. Kämpargård snuttifierar maximalt. Dessutom är tipsen ofta tämligen värdelösa. Särskilt i kapitlet om skadedjursbekämpning där han listar en mängd tips, de flesta med tillägget ”men det funkar inte särskilt bra”.
Njaaa… möjligen käckt och gulligt i kategorin lantporr för stadsbor.
Litterärt ofog 