Harlem Hellfighters

Jag läste Max Brooks serieroman (graphic novel), The Harlem Hellfighters. Lärorikt! Och snyggt.

Om en oftast bortglömd aspekt av första världskriget, nämligen de kompanier med mörkhyade män som deltog i flera länders arméer. I det här fallet: de afroamerikanska soldaterna som kom att kallas Harlem Hellfighters eftersom de slogs dubbelt så hårt och var dubbelt så tuffa som de andra. Orsaken var förstås att de fått kämpa redan från dag ett mot den amerikanska rasismen och därför blivit lite extra hårdhudade – och mer motiverade att bevisa sitt värde.

Förfärliga scener från mardrömstillvaron i skyttegravarna och den eländiga behandling som de icke-vita soldaterna utsattes för av sin egen (!) militärledning.

Men en intressant historia som behövde berättas (och bättre av Max Brooks än ingen alls).

Annons

Odödliga Henrietta Lacks

Fick ett tips av en god vän: Den odödliga Henrietta Lacks av Rebecca Skloot. En reportagebok/biografi om en av de mest bisarra detaljerna i medicinforskningens historia.

Henrietta Lacks var en fattig svart kvinna som drabbades av cancer och dog under tidigt 1950-tal, bara 31 år gammal. På den tiden var inte läkaretik och patientsamtycke särskilt utvecklade, så cellprover togs från henne mer eller mindre utan att hon blivit tillfrågad. Det var vanligt på den tiden. Vad som däremot inte var vanligt var just Henrietta Lacks cancerceller. De växte och överlevde på ett sätt som inga mänskliga celler gjort tidigare i något laboratorium. Tack vare detta gick de att odla fram i stor mängd och därmed skapa möjlighet till helt ny forskning.

Cellodlingarna som startade med Henrietta Lacks vävnadsprover har bland annat hjälpt att ta fram poliovaccinet, HPV-vaccinet och ett antal andra virusrelaterade behandlingar; de möjliggjorde upptäckten av kromosomerna och har hjälpt forskarna att förstå hur cancer fungerar. De har varit minst sagt ovärderliga.

Kontroversen kring dem handlar om hur proverna togs – utan att de efterlevande rådfrågades eller ens informerades – och hur Henriettas anhöriga har bemötts av sjukvården efter att hon dog. Ingenting i cellprovshanteringen har varit olagligt men det har skötts minst sagt klumpigt och onödigt okänsligt. Kanske för att familjen är afroamerikaner, mycket sannolikt för att de också är fattiga och outbildade.

Skloots reportagebok är finkänslig, informativ och välskriven. Hon förklarar både det vetenskapliga arbetet med cellerna/vad de har betytt och den mänskliga sidan av saken. Hon låter Henriettas familj komma till tals och hon berättar vem Henrietta Lacks egentligen var som person.

Det är snyggt, det är bra och det är väldigt intressant.

Hysteriskt roligt om hysterektomier

Jag läser inte memoarer så ofta men Det här kommer göra ont av Adam Kay är en riktig pärla.

Titeln är mångtydig: dels är den rolig och syftar på alla konstiga ingrepp Kay får göra under sin tid som läkare, dels har den en mörk underton för det som gör ont är framför allt den nakna och ärliga beskrivningen av hur sjukvårdspersonalens arbetsvillkor stadigt försämras. Det här är både en väldigt rolig och väldigt skrämmande bok.

Det är en serie korta dagboksnoteringar från Kays tid som läkare inom obstetrik och gynekologi. Alltså: mängder av anekdoter om olämpliga föremål som folk stoppat upp i underlivet och som han får plocka ut med tång. Små glimtar ur arbetslivet med helknäppa patienter och kollegor. Till exempel praktikanten som tog puls på alla på avdelningen genom att räkna sekunderna under en minut och kom fram till att alla patienter hade exakt 60 slag i minuten…

Men det är också så mycket ilska som smyger fram mellan de sarkastiska korta kommentarerna, om hälsovården som bygger på ständig underbemanning, hög stress och låg patientsäkerhet eftersom personalstyrkan alltid är en bit under absoluta minimum. Något som ju känns igen från svensk sjukvård också, där sommarsemestrarna och sjuksköterskeutbrändheten varje år verkar komma som en total överraskning för arbetsgivaren och ingen överraskning alls för alla oss andra.

Adam Kay är numera komiker och författare, och det tror jag är helt rätt, för han skriver så att man fnissar högt under läsningen.

Läs den!

Stephen Frys version av Illiaden

Stephen Fry! Nu är han så gammal och väletablerad att han kan syssla med precis vad han vill – och då väljer han ett gigantiskt nördprojekt på tema klassisk bildning. JAG ÄLSKAR DET!

Troy är Frys egen sammanställning av det kompletta slaget om Troja. Med utvikningar, förklaringar och kommentarer – och med Frys speciella och mycket roliga tvist på en del dialoger.

Jag lyssnade på ljudboksversionen som författaren läser själv och han är ju genial, så det var utmärkt underhållning.

Om en är lite bildningsnörd och inte tycker det är alltför jobbigt med lååånga listor på namn, vill säga.

Leva som en bonde

Såhär är det: jag är lite mör i kroppen, för vi har just ägnat en vecka åt att flytta ut, städa och rensa vårt torp och samtidigt flytta in i, städa och rensa vårt nya hem: en liten gård vid Upplandskusten.

Som temaläsning lånade jag därför Niklas Kämpargårds Lev som en bonde från biblioteket. Det är inspirationsläsning med korta ensidestexter och många käcka bilder – totalt 100 tips av typen ”skaffa en get” eller ”använd naturmedicin” eller ”koka egen saft”.

Inspirerande! Men inte särskilt informativt. Man kan inte på fullt allvar skriva en ensidestext om tipset ”skaffa häst”! Det krävs en hyllmeter information och inhämtad kunskap innan man springer iväg och skaffar en häst. Eller en get, eller höns för den delen. Kämpargård snuttifierar maximalt. Dessutom är tipsen ofta tämligen värdelösa. Särskilt i kapitlet om skadedjursbekämpning där han listar en mängd tips, de flesta med tillägget ”men det funkar inte särskilt bra”.

Njaaa… möjligen käckt och gulligt i kategorin lantporr för stadsbor.

Två män i en båt, med (eller snarare utan) en haj

Jag läste Havsboken eller konsten att fånga en jättehaj från en gummibåt på ett stort hav genom fyra årstider av Morten A Strøksnes. Tack Boktanken!

Ni vet såna där böcker när en nästan inte hinner med att andas? Det här är en sån.

Två män (gubbar?) får för sig att de ska fånga en håkäring. För hand. Från sin lilla gummijolle. En håkäring är en 7-8 meter lång haj som bor djupt ner i havet och som inte låter sig fångas särskilt lättvindigt. De behöver 400 m lina, flera meter kätting, en krok stor som en ishacka och en halv död tjur som agn. Och sen bär det av ut på havet.

Men själva hajafänget är ändå bara en liten, liten del av den här boken. Det är egentligen en samling kåserande texter blandat med trivsamt presenterade nördfakta om havet: om plankton, om miljöförstöring, om hajar i allmänhet och synnerhet, om vindar och vågor och väder. Om alla slags fiskar, valar, sälar och övrigt. Och en hel del andra fakta som liksom kommer på köpet. Allt från offentligt avrättade elefanter till lokala sedvänjor i olika norska byar.

Det här är en bok om och av nördiga gubbar, (men)(och) den är riktigt trevlig läsning. Jag gillar särskilt slutet.

Hönsbibel

Höns av Karin Neuschütz och Kristina Odén levererar precis vad den lovar: en bok om höns.

Allt om höns. Vad vill de äta, hur ska de bo, vad gör en när de blir sjuka.

Jag har lärt mig att dvärgstridshöns måste tränas och motioneras (jag ser framför mig ett litet litet löpband och en höna i turkost frottépannband), att man måste lysa på ägg med en ficklampa och att det bästa är limfärg på väggarna i hönshuset.

Varför har jag läst detta? Har jag höns?

Nej.

Men kanske kan jag skaffa några stycken en dag, och då kommer jag vara beredd, med min ficklampa och ett par små, små hantlar.

Hund-första-hjälpen

Boktanken är en utmärkt blogg där en får tips om alla möjliga slags böcker, till exempel den här: Första hjälpen för din hund av Jennifer Parker.

Om du har hund, då är det här en väldigt bra bok för dig. Konkreta, tydliga instruktioner om allt från hur en lägger tassbandage till hur en ger sin hund hjärt- och lungräddning (människo-CPR ska en ju ge medan en nynnar Macarena för rätt rytm – nu måste jag hitta en låt på 120 bpm att ha till hundräddningen!).

Det enda som stör mig en liten smula är att epilepsitipsen inte är uppdaterade – Parker skriver att epilepsihundar bör kastreras, men det är en gammaldags rekommendation som inte längre ges av moderna veterinärer, eftersom det har visat sig att verkligheten är mer komplicerad. Men förutom just den punkten så är det en utmärkt handbok att ha liggande i hundens förstahjälpenlåda.

Jag har för övrigt uppdaterad Tassahundens husapotek med hjälp av boken så nu har vi alla slags plåster hemma. Hon har också varit så snäll och låtit mig mäta hennes puls och andningsfrekvens varannan dag för ett genomsnitt som baslinje. När Tassa och jag läser en bok tillsammans, då gör vi det ordentligt!

Tassahunden börjar bli lite gammal och skruttig men verkar ganska nöjd med livet

…

Hundskadeindex: den här boken handlar väldigt mycket om skadade hundar. Men också om hur en lagar dem igen.

Vi måste prata om porren

Katarina Wennstam är alltid bra, viktig och läsvärd. Hennes thrillerromaner verkar vid första anblicken vara vanliga polisdeckare, men är egentligen faktaspäckade debattböcker om mäns våld mot kvinnor och jämställdhetsbristerna i svenskt rättsväsende. Jag älskar det, även om det ofta blir så hemskt att jag är traumatiserad och har svårt att sova flera dygn efter läsningen.

Vargen är precis en sådan roman. Jag blev helt förstörd av den. Men så livsviktiga teman, och välskrivet.

En ung kvinna försvinner på vägen hem från krogen. Hon hittas i en park, strypt. Samtidigt: advokaten Shirin hjälper familjen till en annan kvinna som blev mördad av sin före detta kille. Det är inget tvivel om att det var han som gjorde det, striden i rättssalen handlar istället om huruvida förövarens försvarare lyckas hävda förmildrande omständigheter, nämligen att expojkvännen hade fått för sig att kvinnan träffat en ny man.

Ja, det låter orimligt. Och det är precis det Wennstam skjuter in sig på i den här romanen, hon blottställer hur otroligt bisarr vår svenska rättspraxis har varit på den här punkten. Hon visar exemplen på när män lyckats komma lindrigare undan eftersom rätten haft någon slags förståelse för att de har blivit kränkta och därför inte klarade att behärska sig. WTF? Borde det inte vara precis tvärtom? Borde de inte straffas hårdare för att ha gått omkring med idiotiska idéer om äganderätt över sin flickvän / exflickvän? Det är inte olagligt att vara otrogen (och en kan inte ens vara otrogen mot ett ex), men det är olagligt att slå ihjäl folk.

Den andra tråden i romanen är utvecklingen inom porrbranschen. Jag som är naiv och ouppdaterad får en kalldusch. Tittar folk på sånt? Men varför? Hur är det möjligt? Hur kan så många män vara så gravt sjuka i huvudet att de tittar ens på ”vanlig” porr – som ju alla vet till stor del består av filmade övergrepp – och hur, hur, hur kan folk ens överväga att titta på den grova vålds- och förnedringsporren? Enligt Wennstam blir det allt vanligare, allt mer tillgängligt och allt fler män har blivit avtrubbade och glömmer att det är FULLSTÄNDIGT VIDRIGT OCH SJUKT att kolla på folk som blir våldtagna och misshandlade. Tips: innan du får för dig att ladda ner filmer på folk som blir utsatta för ditt eller datt, testa det på dig själv först för att se om det verkligen är rimligt som sexuell aktivitet. Oj! Var det inte så roligt att bli munknullad ner i halsen tills du kräks? Då ska du inte bidra till att andra utsätts för det heller. Tänk att en sån sak ens behöver skrivas. Jag mår illa.

Hur får vi bukt med den här skiten? Pratar alla med sina söner, män och killkompisar om hur sjukt det är med porr*? Granskar föräldrar vad deras tonåringar kollar på? Vet du vad din man glor på när du inte är med? Hur får man män att prata med varandra om det här, och hur många män tar sitt ansvar och skäller ut vänner, söner eller kollegor som porrsurfar? Vad ska vi göra?!? Det är så frustrerande. Jag måste leta rätt på en aktionsgrupp och börja engagera mig.

På samma tema: lyssna på Olga Perssons sommarprat om arbetet på svenska kvinnojourer. Det är jätteviktigt. Det borde inte vara livsfarligt för kvinnor att göra slut med idiotiska män.

Wennstam borde bli justitieminister! Och få en massa priser.

Nu måste jag gå och kräkas.

…

*Nu kanske någon invänder att det faktiskt också finns etisk och certifierad porr som produceras med fullt samtycke från alla inblandade. Det är nog tyvärr en väldigt, väldigt liten del av porrbranschen. Det är mycket billigare att helt enkelt filma en våldtäkt. Men visst, den som bara tittar på garanterat etisk porr är i princip förlåten.

Att lägga skulden där den hör hemma: lilla EU-skolan, del 2

EU ska rösta om XYZ, hör du kanske ibland.

Och så tänker du: men vad dumt, har de inget bättre för sig? De sysslar med så korkade saker i Europaparlamentet, vilket slöseri med skattepengar.

Ganska sällan läser du nyhetsrubriker som Ungerska konservativa föreslår X. Europeiska vänsterpartierna föreslår Y. Gerhard van Schmittenbüttel från luxemburgska Specialdemokraterna har lagt förslaget Z.

Det funkar ju så i en demokrati att folkvalda politiker får sitta i den lagstiftande församlingen. När en ny lag behandlas i parlamentet så kan parlamentarikerna föreslå olika ändringar.

Varje ändringsförslag från en Europaparlamentariker tas upp till omröstning, först i utskotten och sedan i plenum. Det finns ingen kvalitetsgranskning, ingen som säger: det där är ett kokobängförslag, det röstar vi inte om. Parlamentarikerna är ju valda av folket, ingen utom folket kan säga till dem att de är kokobäng. Om de folkvalda lägger ett förslag så kommer det alltså till omröstning, även om bara 35 av mer än 700 till slut röstar för det (och även om alla vet att förslaget bara kommer att få 35 röster). Det är en del av demokratins processer. Det är så det måste vara. Det är därför en måste ta demokratiska val på allvar och fundera noga innan en lägger sin värdefulla röst.

Problemet är alltså inte processen. Problemet är hur informationen förmedlas vidare till väljarna.

Nyhetsflödena är så förenklade idag, journalisterna verkar tro att vi inte kan hantera komplex information. Eller så måste de klämma in sin text i alldeles för få tecken. Men den här dumförklaringen av oss läsare får konsekvenser. Istället för att lägga skulden där den hör hemma – kolla, parlamentariker si och så har lagt ett jättedumt förslag, vilken idiot! – så får vi veta att EU föreslår att… eller EU-parlamentet röstar om… och det låter som att det är själva Europasamarbetet som på egen hand har hittat på knaserierna.

EU är inte en organism, inte en klubb eller en mystisk sammansvärjning. EU är en metod för samarbete. Ingenting annat. Det är ett sätt vi har hittat på för att kunna diskutera, utbyta grejer och resa enkelt. Alternativet är att vi sitter i Sverige med stängda gränser och lever på sill och potatis, eller att vi förhandlar enskilt med varje annat land var för sig när vi vill kunna köpa och sälja prylar med dem. Det första alternativet är tråkigt, det andra innebär enorma mängder mer byråkrati för att lösa saker som vi just nu kan fixa effektivt genom en välorganiserad och systematisk förhandling med 26 andra länder på en och samma gång.

Det är egentligen mycket enkelt. Varje gång någon säger eller skriver \”EU tycker\” eller \”EU vill\”, ställ motfrågan vem exakt är det som tycker? Är det hela Europaparlamentet? En enskild parlamentariker? Är det både Parlamentet och Rådet? Är det kanske bara ett rykte eller en förenkling? Ställer du den kontrollfrågan kommer det plötsligt visa sig att mycket du tycker är dumt med EU egentligen är dumt någon annanstans.

Jag önskar mig:

1. Fred och coronafritt på jorden,

2. Bättre journalistik så vi får vettig och korrekt information och inte tilltalas som femåringar,

3. Riktigt ansvarsutkrävande av makthavare så att skulden hamnar där den hör hemma.