Hönsbibel

ns av Karin Neuschütz och Kristina Odén levererar precis vad den lovar: en bok om höns.

Allt om höns. Vad vill de äta, hur ska de bo, vad gör en när de blir sjuka.

Jag har lärt mig att dvärgstridshöns måste tränas och motioneras (jag ser framför mig ett litet litet löpband och en höna i turkost frottépannband), att man måste lysa på ägg med en ficklampa och att det bästa är limfärg på väggarna i hönshuset.

Varför har jag läst detta? Har jag höns?

Nej.

Men kanske kan jag skaffa några stycken en dag, och då kommer jag vara beredd, med min ficklampa och ett par små, små hantlar.

Hund-första-hjälpen

Boktanken är en utmärkt blogg där en får tips om alla möjliga slags böcker, till exempel den här: Första hjälpen för din hund av Jennifer Parker.

Om du har hund, då är det här en väldigt bra bok för dig. Konkreta, tydliga instruktioner om allt från hur en lägger tassbandage till hur en ger sin hund hjärt- och lungräddning (människo-CPR ska en ju ge medan en nynnar Macarena för rätt rytm – nu måste jag hitta en låt på 120 bpm att ha till hundräddningen!).

Det enda som stör mig en liten smula är att epilepsitipsen inte är uppdaterade – Parker skriver att epilepsihundar bör kastreras, men det är en gammaldags rekommendation som inte längre ges av moderna veterinärer, eftersom det har visat sig att verkligheten är mer komplicerad. Men förutom just den punkten så är det en utmärkt handbok att ha liggande i hundens förstahjälpenlåda.

Jag har för övrigt uppdaterad Tassahundens husapotek med hjälp av boken så nu har vi alla slags plåster hemma. Hon har också varit så snäll och låtit mig mäta hennes puls och andningsfrekvens varannan dag för ett genomsnitt som baslinje. När Tassa och jag läser en bok tillsammans, då gör vi det ordentligt!

Tassahunden börjar bli lite gammal och skruttig men verkar ganska nöjd med livet

Hundskadeindex: den här boken handlar väldigt mycket om skadade hundar. Men också om hur en lagar dem igen.

Vi måste prata om porren

Katarina Wennstam är alltid bra, viktig och läsvärd. Hennes thrillerromaner verkar vid första anblicken vara vanliga polisdeckare, men är egentligen faktaspäckade debattböcker om mäns våld mot kvinnor och jämställdhetsbristerna i svenskt rättsväsende. Jag älskar det, även om det ofta blir så hemskt att jag är traumatiserad och har svårt att sova flera dygn efter läsningen.

Vargen är precis en sådan roman. Jag blev helt förstörd av den. Men så livsviktiga teman, och välskrivet.

En ung kvinna försvinner på vägen hem från krogen. Hon hittas i en park, strypt. Samtidigt: advokaten Shirin hjälper familjen till en annan kvinna som blev mördad av sin före detta kille. Det är inget tvivel om att det var han som gjorde det, striden i rättssalen handlar istället om huruvida förövarens försvarare lyckas hävda förmildrande omständigheter, nämligen att expojkvännen hade fått för sig att kvinnan träffat en ny man.

Ja, det låter orimligt. Och det är precis det Wennstam skjuter in sig på i den här romanen, hon blottställer hur otroligt bisarr vår svenska rättspraxis har varit på den här punkten. Hon visar exemplen på när män lyckats komma lindrigare undan eftersom rätten haft någon slags förståelse för att de har blivit kränkta och därför inte klarade att behärska sig. WTF? Borde det inte vara precis tvärtom? Borde de inte straffas hårdare för att ha gått omkring med idiotiska idéer om äganderätt över sin flickvän / exflickvän? Det är inte olagligt att vara otrogen (och en kan inte ens vara otrogen mot ett ex), men det är olagligt att slå ihjäl folk.

Den andra tråden i romanen är utvecklingen inom porrbranschen. Jag som är naiv och ouppdaterad får en kalldusch. Tittar folk på sånt? Men varför? Hur är det möjligt? Hur kan så många män vara så gravt sjuka i huvudet att de tittar ens på ”vanlig” porr – som ju alla vet till stor del består av filmade övergrepp – och hur, hur, hur kan folk ens överväga att titta på den grova vålds- och förnedringsporren? Enligt Wennstam blir det allt vanligare, allt mer tillgängligt och allt fler män har blivit avtrubbade och glömmer att det är FULLSTÄNDIGT VIDRIGT OCH SJUKT att kolla på folk som blir våldtagna och misshandlade. Tips: innan du får för dig att ladda ner filmer på folk som blir utsatta för ditt eller datt, testa det på dig själv först för att se om det verkligen är rimligt som sexuell aktivitet. Oj! Var det inte så roligt att bli munknullad ner i halsen tills du kräks? Då ska du inte bidra till att andra utsätts för det heller. Tänk att en sån sak ens behöver skrivas. Jag mår illa.

Hur får vi bukt med den här skiten? Pratar alla med sina söner, män och killkompisar om hur sjukt det är med porr*? Granskar föräldrar vad deras tonåringar kollar på? Vet du vad din man glor på när du inte är med? Hur får man män att prata med varandra om det här, och hur många män tar sitt ansvar och skäller ut vänner, söner eller kollegor som porrsurfar? Vad ska vi göra?!? Det är så frustrerande. Jag måste leta rätt på en aktionsgrupp och börja engagera mig.

På samma tema: lyssna på Olga Perssons sommarprat om arbetet på svenska kvinnojourer. Det är jätteviktigt. Det borde inte vara livsfarligt för kvinnor att göra slut med idiotiska män.

Wennstam borde bli justitieminister! Och få en massa priser.

Nu måste jag gå och kräkas.

*Nu kanske någon invänder att det faktiskt också finns etisk och certifierad porr som produceras med fullt samtycke från alla inblandade. Det är nog tyvärr en väldigt, väldigt liten del av porrbranschen. Det är mycket billigare att helt enkelt filma en våldtäkt. Men visst, den som bara tittar på garanterat etisk porr är i princip förlåten.

Att lägga skulden där den hör hemma: lilla EU-skolan, del 2

EU ska rösta om XYZ, hör du kanske ibland.

Och så tänker du: men vad dumt, har de inget bättre för sig? De sysslar med så korkade saker i Europaparlamentet, vilket slöseri med skattepengar.
Ganska sällan läser du nyhetsrubriker som Ungerska konservativa föreslår X. Europeiska vänsterpartierna föreslår Y. Gerhard van Schmittenbüttel från luxemburgska Specialdemokraterna har lagt förslaget Z.

Det funkar ju så i en demokrati att folkvalda politiker får sitta i den lagstiftande församlingen. När en ny lag behandlas i parlamentet så kan parlamentarikerna föreslå olika ändringar.
Varje ändringsförslag från en Europaparlamentariker tas upp till omröstning, först i utskotten och sedan i plenum. Det finns ingen kvalitetsgranskning, ingen som säger: det där är ett kokobängförslag, det röstar vi inte om. Parlamentarikerna är ju valda av folket, ingen utom folket kan säga till dem att de är kokobäng. Om de folkvalda lägger ett förslag så kommer det alltså till omröstning, även om bara 35 av mer än 700 till slut röstar för det (och även om alla vet att förslaget bara kommer att få 35 röster). Det är en del av demokratins processer. Det är så det måste vara. Det är därför en måste ta demokratiska val på allvar och fundera noga innan en lägger sin värdefulla röst.
Problemet är alltså inte processen. Problemet är hur informationen förmedlas vidare till väljarna.
Nyhetsflödena är så förenklade idag, journalisterna verkar tro att vi inte kan hantera komplex information. Eller så måste de klämma in sin text i alldeles för få tecken. Men den här dumförklaringen av oss läsare får konsekvenser. Istället för att lägga skulden där den hör hemma – kolla, parlamentariker si och så har lagt ett jättedumt förslag, vilken idiot! – så får vi veta att EU föreslår att… eller EU-parlamentet röstar om… och det låter som att det är själva Europasamarbetet som på egen hand har hittat på knaserierna.
EU är inte en organism, inte en klubb eller en mystisk sammansvärjning. EU är en metod för samarbete. Ingenting annat. Det är ett sätt vi har hittat på för att kunna diskutera, utbyta grejer och resa enkelt. Alternativet är att vi sitter i Sverige med stängda gränser och lever på sill och potatis, eller att vi förhandlar enskilt med varje annat land var för sig när vi vill kunna köpa och sälja prylar med dem. Det första alternativet är tråkigt, det andra innebär enorma mängder mer byråkrati för att lösa saker som vi just nu kan fixa effektivt genom en välorganiserad och systematisk förhandling med 26 andra länder på en och samma gång.
Det är egentligen mycket enkelt. Varje gång någon säger eller skriver \”EU tycker\” eller \”EU vill\”, ställ motfrågan vem exakt är det som tycker? Är det hela Europaparlamentet? En enskild parlamentariker? Är det både Parlamentet och Rådet? Är det kanske bara ett rykte eller en förenkling? Ställer du den kontrollfrågan kommer det plötsligt visa sig att mycket du tycker är dumt med EU egentligen är dumt någon annanstans.
Jag önskar mig:
1. Fred och coronafritt på jorden,
2. Bättre journalistik så vi får vettig och korrekt information och inte tilltalas som femåringar,
3. Riktigt ansvarsutkrävande av makthavare så att skulden hamnar där den hör hemma.

Fler finurliga fiskar

Om jag var korsordskonstruktör, då skulle jag fylla mina korsord med alla härliga fiskarter.

Asp, ruda, stäm, elritsa

Det är ju ren poesi!

Lodda, lubb, simpa, småfjällig skoläst

Varför pratas det inte mer om att det finns en fisk som heter småfjällig skoläst?

Tångsnälla, rödknot, blåkäft, kungstobis, smörbult

Många av namnen är så målande att en riktigt kan se till exempel blåkäften framför sig [spoiler: den ser dock inte ut som någon blåkäft]. Eller så är de onomatopoetiska; knorrhanen kallas också knot eller gnoding, det måste vara en högljudd rackare med någon slags gnissligt ljud.

Stensnultra, trubbstjärtat långebarn, mulle och gärs 

Jag funderar skarpt på en ny karriär som offentlig fisknamnsutropare. Om det inte är ett yrke så borde det genast bli det. Det är uppenbarligen en servicekategori vi verkligen behöver i samhället, till skillnad från till exempel reklamfigurer på internet, förlåt, influencers.

Klubben

När vi ändå är inne på temat \”män som beter sig svinigt för att de tror de kommer undan med det\” så läste jag också Matilda Gustavssons reportagebok Klubben. Det är en mycket intressant och välskriven bok. Jag faller genast in i den allmänna hyllningskören. Läs den!

Gustavsson är DN-journalisten som kartlade och avslöjade \”Kulturprofilen\” och kopplingarna till Svenska Akademien. Hon gjorde ett fantastiskt arbete, trots att vissa somliga (*host* hårrace) aktivt verkar ha motarbetat henne . I den här boken berättar hon sakligt steg för steg allt hon hittade och hur kartläggningen gått till. Alla får komma till tals och de komplicerande faktorerna göms inte undan.
Det som är viktigt med den här publiceringen och med hela #metoo är just att det satte ljuset på vår mycket snäva bild av hur en \”riktig våldtäkt\” går till och hur ett \”riktigt våldtäktsoffer\” ska bete sig. Men verkligheten funkar ju inte som i våra myter. Manipulativa män kan begå övergrepp på många sätt och de vet precis hur de ska hota, förvirra och skrämma offren så dessa inte törs anmäla – kanske så att de till och med blir osäkra på huruvida det alls var ett övergrepp. Och så fortsätter den onda cirkeln – tills nu, när trollen dragits fram i ljuset.
Och ni som bara tittar på eller tittar bort när någon kladdar, ni kan inte längre göra det och komma undan med hedern.
Slutsats: AVGÅ, HORACE! Skäms, skäms på er, Svenska \”Akademien\”.

Nernördning: hajvokabulär

Ibland får en tag i en liten trådände till idé, börjar nysta i den och vips så sitter en och googlar härliga ord på hajtema. Det visar sig att förutom håkäring finns det både hågäl, håbrand (annat namn för sillhaj) och pigghå eller hålax (gamla namn för pigghajen).

Jag måste genast slå upp etymologin. Enligt SAOB är hå ett gammalt dialektalt västkustsord för haj. 

Häpp! Så har vi lärt oss det.

Kråshajen på min gamla lista över favorithajnamn har för övrigt nu fått skarp konkurrens av havsängeln, blåkäxan och havsmusen (även känd som, just det, håmus).

Grejen med substantiv (och pronomen)

Världens bästa Sara Lövestam skriver bara bra grejer. Till exempel uppföljaren i serien om grammatik: Grejen med substantiv och pronomen

En kort, kärnfull och oerhört rolig genomgång av grundläggande information om substantiv och pronomen. Med högst oväntade jämförelser, exempel och inlärningstips, till exempel \”han fick en sej kastad på sig och duckade på ren reflex\” samt \”allt är kvantitativt\”.

Jag älskar den här boken! Alla som tror att grammatik är tråkigt måste omedelbart få chansen att ompröva sin ståndpunkt med hjälp av Lövestams böcker. Hon är fantastisk.

En reportagebok i poesiform

Marit Kapla fick Augustpriset för Osebol, som beskrevs som en reportagebok i poesiform. What? Det låter helknäppt, det måste jag ju läsa.

Kapla har intervjuat alla invånarna i en liten nordvärmländsk by mitt i ingenstans, och återger väl valda delar av samtalen i något som ser ut som diktverser.

Men det är klart
allt
ser väl ut
som poesi

om en bara
använder radbrytning
tillräckligt
ofta.

Tänker jag först, och känner mig lite oimponerad av upplägget.

Men måste ändå erkänna: jag dras in i det hela och läser alla intervjuerna i ett enda flöde och med stort intresse. Det är mycket om vargen, om invandrarna och om nedläggning av skola och vård, förstås. Vissa saker provocerande på ena sättet, andra på andra sättet.

Den här boken är något av en ögonöppnare, och den är välgjord, trots det lite irriterande formatet.

Efter Aednan och Osebol vore det nog ändå skönt om nästa Augustpris kunde gå till någon som skriver i hela meningar, om jag får vara så fräck och önska något.

Öppna gränser

Funkar det att skriva en debattbok om migration i serieboksformat? Ja, förvånansvärt bra. I alla fall i versionen av Bryan Caplan och Zach Weinersmith: Open borders, the science and ethics of immigration.

Det är en bok som går igenom ekonomiska fakta kring migration – vad kostar det egentligen för ett samhälle att ta emot invandrare, vilka invandrare kostar vad och vad kostar det att inte ta emot invandrare? Etiska och känslomässiga aspekter tas också upp och plockas isär på ett systematiskt sätt. Vad har egentligen migration för effekter på kriminalitet, utveckling, jämlikhet… om en bara tittar på belagda fakta och inte går på magkänslan?

Slutsatsen är nog svårsmält för många: invandring ger bara ekonomiska fördelar för ett land. Kanske inte alltid på individnivå för samtliga landets medborgare, men sett till det stora hela är det en enorm vinstaffär.

Det vet vi ju för övrigt här i Europa, där avskaffandet av de inre gränserna gav ett rejält uppsving för handel och utbyten inom EU. Det har vi alla vunnit stort på, även britterna fram tills nu.

Att presentera torra ekonomiska fakta i form av serieteckningar gör det hela mer lättsmält och underhållande, möjligen tappar det lite i tyngd och känslan av att det är på allvar. Men, handen på hjärtat, hade det varit i bara text hade jag sannolikt inte läst boken…

Tassahunden passerar tysk-danska gränsen med färja. Lätt som en plätt, eftersom EU inte har inre gränser, och eftersom Tassa är en särskilt cool och erfaren resenär.