Den nordiska bokklubben läste Gaël Faye, Petit pays (finns på svenska: Litet land). En barndomsskildring från 90-talets Burundi/Rwanda.
Alla som kan sin nittiotalshistoria anar vad som kommer – det är inte en barndom med enbart glasspinnar och rutschkanor, om vi säger så. Huvudpersonen Gaby har det visserligen bra, han lever i de privilegierade och rika kvarteren med sin rwandiska mamma och franska pappa. De första demokratiska valen ska ju hållas snart, och Gaby har fått en ny fin cykel! Men så ändras tonen i nyhetssändningarna gradvis. Tutsiska släkten hemma i Rwanda börjar skicka oroliga meddelanden. Det ryktas om krig och om förberedelser inför en kupp – eller värre. Burundis nyvalde president mördas av militären, strax går Rwandas statschef samma öde till mötes och plötsligt har Gabys barndom övergått till en mardröm och kusinerna på andra sidan gränsen är bara kvar som liklukt och några barnformade fläckar på hallgolvet.
Det är en kort men kärnfull roman, ärligt berättat om dumheter och hemskheter och barnsligheter om vartannat. Språket är rakt på sak och lättläst till och med på franska, vilket behövs eftersom innehållet ibland är mycket tungt.
Jag är så glad att jag växte upp med glasspinnar och rutschkanor istället för med folkmord. Alla har inte haft samma tur. Betänk det inför riksdagsvalet i höst.
Litterärt ofog 