En annan bok jag lånade av den jättestarka vännen var Then we came to the end av Joshua Ferris.
Det här är en roman jag inte blir riktigt klok på. Den säljs nämligen som komedi.
Det är en lite ovanlig bok, den skildrar en typisk reklamfirma i en större US-amerikansk stad. Träffsäkert och i första person plural (!) beskrivs kontorsjobbens små vedermödor. Skvallret vid kaffeautomaterna. Försöken att smita undan arbetet och det ständiga baktalandet av cheferna. De hopplösa romanserna över kopieringsmaskinen. Osäkerheten när företaget går back och en efter en blir avskedad med omedelbar verkan.
Beskrivningen av kontorsmiljön är väldigt pricksäker och jag gillar sättet det berättas på. Däremot är den alldeles för lång. Och jag skulle verkligen inte sätta den i humorfacket – om man inte tycker det är komiskt med folk som beter sig illa mot varandra i diverse mindre lyckade arbetsplatsskämt.
Tvärtom, det här är en mycket deprimerande bok om sorgliga skepnader med tragiska liv och inget hopp. Den starkaste intrigtråden i hela boken är bröstcancer. Inte så humorfyllt, men märkligt nog bra ändå.
Litterärt ofog 