Etikett: Fforde

Politiska kaniner

Jasper Fforde har gett sig på ett allvarligt ämne. The constant rabbit är lika galen som Ffordes andra titlar men mycket mer politisk, nattsvart och satirisk.

Den lilla byn Much Hemlock skakas i grunden när en ny familj flyttar in. De är nämligen KANINER. Och Much Hemlock är en mycket konservativ by, här röstar alla på UKARP, brittiska anti-kaninpartiet. Alla vet ju hur kaniner är! Har alldeles för många barn, en konstig religion, klär sig annorlunda och är VEGETARIANER. Men huvudpersonen Peter Knox hamnar ändå i huvudbry för han råkar känna just den här kaninen från universitetet och plötsligt känns det lite pinsamt att han jobbar på den hårdföra kaninkontrollbyrån som genomför razzior, visitationszoner och andra diskriminerande lagar. Han gillar ju nämligen Constance Rabbit.

Det är finurligt men också väldigt våldsamt, grymt och eländigt. Tyvärr inte lika bra som Ffordes tidigare böcker, det politiska budskapet tar över lite väl mycket. Nigel Farage som premiärminister vore en katastrof, det vet vi ju redan. Men kaninerna är härliga och veliga Knox som försöker göra alla till lags samtidigt är en bra huvudkaraktär.

Mittemellanhögt betyg.

Annons

Omläsning: the Jane Eyre affair

Det blev en omläsning: Jasper Ffordes rafflande och unika The Eyre affair.

Den var lika bra nu, men kanske lite mörkare än jag mindes den. Litteraturdetektiven Thursday Next kommer tillbaka till sin hemstad tillsammans med sin genmodifierade dront. Hon måste återfinna ett stulet originalmanuskript till en Dickensroman – och snart måste hon också hitta Jane Eyre som blivit kidnappad ur sin egen story.

Det är genialt, det är nördigt, det är finurligt på så många sätt. En blir så glad i själen av den här boken.

Jasper Fforde säger det bäst, som vanligt

Jasper Ffordes unga novis Charlie upptäcker i fantastiska romanen Early riser att en av kollegorna lever i ett annat kön än hen var född i och frågar naivt:

\’Can I ask why?\’
\’Why what?\’
\’Why you\’re something you\’re not.\’
\’We\’re all something we\’re not,\’ he said. \’Every one of us is stuck between the person we want to be and the person we can be. And there doesn\’t have to be a why. All things have to do is feel right.\’

Svårare än så är det inte! Men det kanske krävs en Fforde för att uttrycka det så självklart.

Mänskligheten går i dvala

Jasper Fforde for President!

Ingen skriver intelligent, subtilt och bisarrt som han. De fantastiska alternativuniversumens mästare. Roligt, klurigt, smart och nördigt.

Early riser är en fristående roman, och den är strålande.

I en värld där klimatförändringarna gått alltför långt är vintern så hård och dödlig att mänskligheten går i dvala flera månader varje år. Många svälter ihjäl under vintersömnen men som tur är så har ett stort medicinföretag tagit fram en drog som gör det lättare att överleva – med den lilla, lilla nackdelen att en på tvåtusen vaknar upp som (visserligen hyfsat välvillig) zombie. Charlie, en ung novis, får i uppdrag att transportera en sådan zombie till den mytomspunna sektor tolv, där folk sägs drömma farliga sanndrömmar. Allt går fel och Charlie är snart fast i en livsfarlig konflikt med spioner, drömhippies och hårdföra byråkrater som inte drar sig för att sälja sina förstfödda barn… Och mitt i alltihop smyger ett förfärligt mardrömsmonster som viker tvätt, mördar oförsiktiga nattvandrare och nynnar på musikallåtar.

Det låter kanske hemskt och läskigt – och visst, det här är en mycket mörkare berättelse än Ffordes andra – men framför allt är det här en rolig, rar och mycket kärleksfull roman. Den har allt! Spänning, ostereotypa (en underdrift!) karaktärer och mycket empati.

Bara en sån här sak: det sägs aldrig rakt ut vilket kön huvudpersonen har. Det är helt enkelt inte viktigt. Och det funkar, för Jasper Ffordes böcker är feministiska på ett så självklart sätt – ingen stinkande gammal machoism här inte.

Eller det här: det förfärliga bovgänget som alla är så rädda för är engelska aristokrater som säger cheerio och har med sin butler när de rånar folk.

Jag fnissar och blir överraskad och fnissar igen. Ffordes böcker går inte att beskriva, de måste upplevas.

Läs Jasper Fforde!

The Eye of Zoltar

Jasper Fforde är en mästerförfattare, så slug och smart och rolig. Den nyaste serien om trolldomsentreprenören Jennifer Strange är underbar och jag har sagt det förr: den har kapacitet att slå på bredare front och är sorgligt undervärderad av de svenska bokförlagen.

\”Homing snails were one of Wizard Moobin\’s recent discoveries. He had found that all snails have the capacity to do over one hundred miles per hour and find a location with pinpoint accuracy, but didn\’t because they were horribly lazy and couldn\’t be bothered. By rewriting a motivating spell commonly used by TV fitness instructors, communication by homing snail was entirely possible – and snails were more reliable than pigeons, which were easily distracted.\”

The Eye of Zoltar är ännu ett svindlande äventyr där varje liten detalj är en genomtänkt ledtråd som på bästa sätt följs upp och återkommer med knorr där det minst anas. Jennifer Strange får ett uppdrag: hitta den magiska rubinen Zoltars öga eller så kommer världens två sista drakar utplånas. Jakten på rubinen tar Jennifer och hennes osannolika team av följeslagare genom ett främmande land fullt av otäcka och läskiga odjur. Som tur är har hon hjälp av den mycket tuffa trettonåriga guiden Addie.

\”-Your grandmother must be very scary, I said.
-She ate a live whippet once, said Addie, which is pretty scary, especially during a wedding.
-What did the bride and groom say?
-She was the bride. I think she wanted to make a statement to her in-laws.\”

Jasper Fforde är en av mina stora författarhjältar. En hjärna som kan tänka ut så här absurda och fantastiska scener måste förr eller senare belönas med Nobelpriset, det tycker jag faktiskt.

\”-An ornithologist? I said.
-It\’s how I managed to negotiate his release so easily, said Addie. -Gareth mistook ornithologist for anthologist. Practitioners skilled in the art of collecting works of poetry are sound, tradable commodities out here, while bird watchers just eat your food and say, \’Ooh, stop the car a minute, I think I see a painted dillbury\’.
-Where? asked Wilson excitedly, before realizing it was simply an example.\”

Det finns en enda nackdel med den här boken och det är att Fforde går i bokseriefällan och slutar boken med en cliffhanger. Ånej! Inte ännu en oändlig serie jag måste följa och fortsätta läsa! Fast å andra sidan… just den här serien tänker jag faktiskt inte ge upp än på ett tag. Inte så länge de fortsätter vara små guldgruvor av visdomsord, färdiga att brodera och sätta upp ovanför öppna spisen.

\”Death cannot be avoided forever, but it can be postponed – it\’s very much like doing the dishes.\”

Fiktiva bokklubben: quarkbestens sång

Hermiones rum är precis som en tänker sig det – med böcker staplade från golv till tak. Underbart!

Den fiktiva bokklubben träffades där för att diskutera ännu en Jasper Fforde-roman: The song of the quarkbeast.
-Jag förstod redan från första sidan att det var något lurt med han den där… sa Miss Marple som alltid lyckas identifiera skurken innan alla andra.
-Den stackars lilla quarkbeasten, sa Muminmamman bekymrat, den skulle nog behöva en kram och en bit sockerkaka. -Jag undrar förresten om det kan vara en quarkbeast som har flyttat in i vår veranda, det låter så underligt därifrån om förmiddagarna?
-Jag tycker Jennifer Strange är en utmärkt stark och feministisk karaktär – men varför läser hon så få böcker? undrade Hermione.
Själv tycker jag bäst om den subtila humorn, de kluriga samhällskommentarerna och de halsbrytande ordlekarna i Ffordes bokserie om det nergångna magikersamfundet i the Ununited Kingdom. 
Som till exempel den ironidrivna ficklampan.
Eller att mobilnätet, magneterna och microvågsugnen naturligtvis bara fungerar om det finns tillräckligt mycket magi i världen.
Eller de gräsligt läskiga trollen som missförstår människorna och försöker locka fram dem med \”here, person person person\”.
Den fiktiva bokklubben rekommenderar: läs Jasper Fforde.

Den siste drakdödaren

Det började med att Lilla My stack in huvudet genom den ganska skeva dörröppningen och meddelade att \”det kommer någon slags skrynklig filifjonka\”. Bakom My skymtade Miss Marple, lätt röd om kinderna. Muminmamman skyndade sig att hjälpa Jane ner i en bekväm fåtölj. Nå, hon är lite oartig men hon menar inte så illa, sa Muminmamman överslätande och kastade en mild blick bort mot Lilla My som nu var halvvägs ner i sockerskålen. Miss Marple fnös.

Den fiktiva bokklubben träffades i Finland för kaffe och litterära samtal om Jasper Ffordes The last dragonslayer.

Boken är den första i en serie och handlar om den kämpande magikeragenturen Kazam, ledd av föräldralösa Jennifer Strange och hennes quarkbest. En av magikerna förutspår att den allra sista draken snart kommer att dödas, vilket leder till stort kaos – lycksökare från hela riket samlas i hopp om att kunna plundra drakens land.

Det är typiskt Ffordeskt men mer lättillgänglig än hans andra bokserier. Målgruppen är snarare ungdomar än vuxna nördar. Faktiskt tycker jag förlagen gjort en stor miss här – den här boken har kvalitet att ta över tomrummet efter Harry Potter! Rolig och klurig.

Ursäkta, vad sa du nu? frågade Hermione strängt och det blev plötsligt lite kylig stämning i muminhuset.

Alltså, jag menar att den är nästan lika bra som Harry Potter-serien, försökte jag igen.

Det är alltid ett jäkla tjat om Harry, muttrade Hermione. Jennifer Strange behöver minsann inte ha någon kille som fixar slutstriderna åt henne, hon går rakt på sak alldeles själv. Det är orättvist.

Muminmamman knuffade försiktigt vinbärsrutorna närmre Hermione och Miss Marple klappade henne vänligt på armen.

Jasper Fforde är en väldigt, väldigt skojig författare och det är hemskt synd att de svenska förlagen missar att översätta honom.

Tematrio: deckare

Lyran frågar efter deckare såhär inför påsk (obegriplig tradition!) så jag nämner tre av helt olika slag:

G. K. Chesterton skrev riktiga gamla klassiker av Sherlock Holmes-typ. Den godmodige Fader Brown löser kluriga pussel genom skarp iakttagelseförmåga. Läs till exempel novellsamlingen The innocence of Father Brown från 1911.

Betydligt nyare och mer fartfyllda är de absurda, totalknasiga och mycket underhållande barnboksdeckarna av Jasper Fforde. Deckargåtorna utspelar sig alltså i en fiktiv barnboksvärld. I första delen i serien får detektiven Jack Spratt i uppdrag att lösa fallet med Humpty Dumpty. Föll han verkligen från muren – eller blev han kanske knuffad? Boken heter The big over easy och bör läsas.

Av de modernare polisdeckarna följde jag ett tag Elizabeth George och serien om Thomas Lynley och Barbara Havers, men de är knappt läsbara längre. De har förfallit till en slags human-drama-såpopera i all evighet, med poliseriet som tunn kuliss. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: både politiker och författare bör sluta i rätt tid.