Vi tänkte häromdagen att vi nog behövde en enkel komedi att hänga framför en kväll efter en lång dag med hårt jobb. Det blev Mrs Doubtfire från 1993 med Robin Williams. Jag har varit arg sedan dess, med start ca 1 minut in i filmen.
En typisk bebisman som inte klarar att vara seriös, som inte har något konsekvenstänk och som genom sin allmänna drullighet saboterar sin frus karriär för att inte tala om hur utbränd hon måste bli av att ha fyra barn istället för tre barn och en man som fungerar som likvärdig partner. Bebismannens ursäkt är 1) att han är rolig och 2) att han menar väl, och därför borde den illa behandlade kvinnan ständigt förlåta honom och gå med på att dubbeljobba så att han kan fortsätta leka som en treåring. SUCK och DUBBELSUCK!
Att bebismannen sen begår hemfridsbrott genom att klä ut sig till tant och snoka i exfruns privatliv gör ju inte saken bättre, det är INTE KONSTIGT att han inte får vårdnaden om barnen. Han ska ju UPPENBARLIGEN inte anförtros sådant ansvar. Och den stackars mamman i familjen, hon får inte bara genomlida allt det här, hon blir förstås också utpekad som det humorlösa monstret eftersom hon måste axla hela rollen som vuxen, när nu han inte gör det. #kvinnofälla. #dålighumor.
Jag blir så trött.
Det är precis samma dynamik i så många ”komedier”: Marge Simpson, Sunes mamma, alla nittiotals-sitcoms… ”Rolig” och gränslös pappa som vi förväntas skratta åt och ständigt förlåta – han är ju en ”loveable bastard”. Vuxen och utbränd mamma som får ta alla smällar, vara tråkig och se sur ut.
Tacka fan för att hon är sur.
Hon har ju blivit pålurad en bebisman.
Litterärt ofog 