Det där med mödomshinnor

Noterar att den där gamla sega myten om mödomshinnor är på tapeten igen. (Tur att de inte finns på riktigt! Mödomshinnor på tapet låter inte fräscht.)

En författare som bör göra avbön på det här området är Ken Follett. I bok efter bok beskriver han hur kvinnor \”blir av med oskulden\” med ett plopp. Kanske har Follett själv inte gjort sexdebut. Han har i alla fall aldrig pratat med en kvinna om hur underliv faktiskt fungerar.

Det är oansvarigt, det är omoraliskt, det är inkorrekt och det är en myt som orsakar enormt lidande och otaliga kränkningar av kvinnor.

Här finns länkar till ett par tidigare kommentarer om detta.

Tack och adjöss, trista Ken Follett

Käre Ken Follett,

Vi har känt varandra länge nu.

Jag minns inte när jag första gången läste något av dig, men jag minns som igår den helg i Heidelberg då jag sträckläste Svärdet och spiran. Det var en läsupplevelse. En äventyrsroman om 1100-talets England, stiligt konstruerad och med mycket action.

Vi har haft våra duster, oftast om att du skriver litteraturhistoriens sämsta sexscener näst harlekinromanerna. Men jag har ändå då och då läst något nytt av dig. Till exempel Fall of giants om fem familjers öden under nittonhundratalets första decennier, som jag tyckte var riktigt intressant.

Men nu har jag läst uppföljaren Winter of the world och jag inser att det dags att vi går skilda vägar.

Vi har utvecklats åt olika håll. Vi vill inte samma saker. Vi har faktiskt ingenting gemensamt du och jag, Ken Follett.

Jag vill ha välskrivna romaner.

Du skriver dåliga TVsåpamanus och ger ut dem i romanform.

Jag vill ha intressanta karaktärsskildringar.

Du skriver repetitiva stereotyper och samtliga dina många huvudpersoner är helt sexgalna. Du tror att detta vägs upp av oändliga beskrivningar av damklänningar och balassessoirer. Det blir som en blandning av tantporren Grottbjörnens folk och de trista reportagen från nobelmiddagen.

Jag vill ha en genomtänkt, spännande och slug intrig.

Du skriver platt, tråkigt, förutsägbart och menlöst. Du behandlar läsaren som en imbecill idiot.

Jag gillar kvalitet.

Du satsar på kvantitet – du är så produktiv att jag ofta misstänkt att du har ett gäng praktikantslavar inlåsta i källaren med varsin skrivmaskin.

Du fattar, vi kan ju inte ha det så här längre.

Det fanns en enda sak jag uppskattade i Winter of the world. Att du istället för att skriva om Auschwitz fokuserade på nazisternas mord på funktionshindrade. Det var smart, och intressant.

Men ändå.

Adjöss, Ken Follett, över min tröskel kommer du aldrig mer.

Tre minnesvärda tegelstenar

Lyrans bokblogg ber denna vecka om tips på tre minnesvärda tegelstenar. Sagan om ringen gills inte, den är inte en tegelsten utan en precis lagom lång nostalgitripp. Här kommer iställer tre helt andra förslag:

Anna Karenina av Lev Tolstoy är en favorit – jag gillar de ryska arton- och nittonhundratalsförfattarna. Jag tycker om språket och de mänskliga människorna som inte alltid är rationella – tvärtom. Jag tyckte Anna Karenina var både rolig och intressant, även om man hade önskat ett annat slut. Det handlar om en olyckligt gift kvinna som skaffar en älskare, och sedan drabbar det konservativa samhället henne med full kraft. Men det handlar också om ett brett persongalleri med olika karaktärer som vandrar ut och in i varandras liv, och med detaljerade och vackra skildringar av vardagslivet i dåtidens Ryssland.

1Q84 av Haruki Murakami har jag nämnt förut och kommer att nämna igen. En magisk bok! Jag var uppriktigt besviken när den tog slut efter bara 900 sidor. Det handlar om en man och en kvinna som av olika skäl möts i en slags parallellvärld. Hon är yrkesmördare, han är lektör och aspirerande författare som dras in i en härva med en mycket speciell sjuttonårig författardebutant. 1Q84 är både en thriller, en kärlekssaga och ett slags modernt fantasyepos. Bör icke missas.

Och sedan är det han den där Ken Follett. Mycket går att säga om Follett, till exempel att någon borde upplysa honom om hur kvinnors underliv inte fungerar. Och om att man faktiskt kan skriva även tjocka böcker utan sexistiska stereotyper. Men ändå – han är bra på komplicerade intriger i historiska romaner, det får man ge honom. Jag började på hans senaste trilogiprojekt som ska täcka hela västvärldens nittonhundratalshistoria (!!!): Fall of Giants kom redan för ett par år sedan, Winter of the World är del två som jag just skaffat i pocket och som väntar i läshögen. Man följer människor i Ryssland, Tyskland, Frankrike, USA och Storbritannien medan krigen avlöser varandra och länders och människors öden länkas samman. Intressant!

Tematrio: tre historiska

Veckans tematrio gäller historiska romaner.
Vad gills egentligen som historisk roman? Jag väljer att inte fundera för mycket kring definitioner – det är ju ändå semester – och drämmer till med följande boktips:
Ken Folletts medeltidsepos Svärdet och spiran om bygget av en katedral under elvahundratalet. Mycket dåligt beskrivna sexscener – Folletts kännetecken – men ett storslaget romanbygge och i högsta grad läsvärt.
Per Anders Fogelströms Stad-serie om Stockholms utveckling och framväxt från fattig kåkstad till industrialiserad och modern tätort. Ett läsmåste!
Alexandre Dumas d ä  De tre musketörerna är högoktanig action när den är som bäst. Ingen kan väl ha missat denna klassiska äventyrsroman om intriger kring den unge Ludvig XIVs hov. Visst – kanske inte helt realistisk, men de slåss, äter kapuner och räddar damer i nöd så att det inte blir en enda tråkig stund. Gör dock dig själv en tjänst och se ingen av alla usla filmatiseringar som plågat världen.

Ken Follett och oskulden

Vi lever en bit in på 2000-talet. Men det finns vissa områden där vi inte tycks ha kommit någon vart sedan hedenhös. Litterära beskrivningar av kvinnlig sexualitet är ett sådant.

Att det ska vara så förbenat svårt! Bara en så enkel sak som att nej, våldtäktsoffer blir vanligen inte kåta av att våldtas. Däremot skadade. Ändå fortsätter både manliga och kvinnliga författare att producera bisarra, orealistiska beskrivningar av våldtäktsoffer med multipla orgasmer. Varför?

Varför ska litteraturen ta över de sämsta av porrindustrins myter? Varför ska man behöva leta upp lesbiska romanförfattare för att få vettiga beskrivningar av kvinnokroppen? Är det kanske så illa ställt att bara flator vet hur kvalitetssex känns nu för tiden? Desto mer anledning att fler författare borde sluta slentrianbeskriva sexscener enligt klassisk James Bond-dramaturgi: in-ut-sprut-slut.

Jag har en alldeles särskild käpphäst på det här området, nämligen Ken Follett.

Missförstå mig rätt, jag gillar att läsa Follett. Han är så imponerande produktiv att man misstänker att han egentligen är en pseudonym för ett helt skrivarkollektiv. Men så är det det där han gör. Hur han i bok efter bok envisas med sin alldeles egna standardbeskrivning av hur det går till när en kvinna \”förlorar oskulden\”.

Ett av de otaliga exemplen: Aliena våldtas i Svärdet och spiran. Med ett plopp spricker oskulden.

FAIL!

Käre Ken Follett: mödomshinnan är en myt. Det finns inget invärtes gummilock som plötsligt går opp med ett plopp. Du som gör så mycket bakgrundsresearch om kyrkoarkitektur, europeisk historia, DNA-teknik… varför inte konsultera någon kvinnlig bekant om den här lilla detaljen?

Att nya generationer läsare riskerar börja tro på mödomshinnor är illa i sig. Men det finns också farligare krafter som envist håller liv i den här myten. Varför fortsätta underblåsa en missuppfattning som bidrar till att unga kvinnor tvingas till så kallade \”oskuldskontroller\”?

Misstänker att det tyvärr blir tillfälle att återkomma i frågan.