Etikett: författare

Dum-i-huvet-knepet

Apropå Je m’appelle Agneta så är jag lite less på det där ack så vanliga romanupplägget ”huvudkaraktär som är ovanligt korkad så att författaren skojigt får förklara helt vardagliga grejer som en humorersättning”.

Brukar ofta vara oskyldiga små barn som ska få oss att se saker i nytt ljus, höhöhö.

Eller äldre som får nya moderna grejer som twitter förklarat för sig, höhöhö.

Eller utomjordingar/främlingar/tidsresenärer som förundras över vår knasiga vardag, höhöhö.

Eller som i Je m’appelle Agneta: en huvudperson som är så genuint dum i huvudet att nästan allting blir ett omöjligt hinder som måste förklaras och grunnas på.

Blir det inte lite långtråkigt ändå..? Kanske det kunde finnas ett nytt knep för att beskriva vår samtid med ifrågasättande och ny blick? Författarkåren, handsken är kastad, snälla anta utmaningen.

Tisdagstrio: ABC

Vilken knepig tisdagstrio hos Ugglan&Boken! För hur ska en kunna välja bara en favoritförfattare på A och en på B? Jag gör en trio-trio av det hela.

Favoriter på A: Atwood, Austen och Aleksijevitj. Språkligt skärpta damer med läsvärda historier att berätta. Både Atwood och Austen är dessutom väldigt roliga. Läs Heart goes last, Emma och De sista vittnena.

Favoriter på B: Bang, Bouraoui och Bradley. Smarta reportage och roliga kåserier, psykologiskt identitetsfunderande, härlig nörddeckarserie. Läs Sol över torpet, Pojkflickan och The sweetness at the bottom of the pie.

Favoriter på C: Cho, Claudel, Collins. Och då menar jag förstås WILKIE Collins. Halsbrytande extra-allt, lågmält vemod och världens bästa litteraturklassiker. Läs Sorcerer to the crown, Monsieur Linh och den lilla flickan och The woman in white.

Får vi fortsätta resten av alfabetet också? Det här får gärna bli en återkommande följetong…

Kulturfråga: nyupptäckta favoriter

Enligt O frågar efter nya favoritförfattare vi upptäckte under 2021. Jag har ett tydligt svar: Andy Weir! Jag läste Uppdrag Hail Mary och var omedelbart fast och har sedan i rask takt läst båda hans andra romaner, Artemis och Ensam på Mars. Härligt nördig Robinson-Kruse-SciFi. Med irriterande jobbiga jävlar i de mänskliga huvudrollerna men ändå fantastiskt underhållande läsning.

Jonas Karlsson, Andrzej Sapkowski och Daphne du Maurier var tre andra nya bekantskaper som jag genast gick igång på.

Men Weir for President!

Sommar i P1

Även om konceptet börjar bli rätt urvattnat och alltför många sommarprat förpackas i den krystade modell som Sveriges Radio tror är en fiffig dramaturgi, så kommer jag nog ändå försöka lyssna på ett par Sommar i P1 i år igen.

Nämligen Greta Thunberg, Mona Sahlin, David Sundin och Siri Hustvedt. Resten är jag mindre intresserad av, men vem vet – ibland är det ju de oväntade korten som visar sig vara bäst att lyssna på.

Augustnomineringar

Det där andra litteraturpriset har ju lämnat walkover, men Augustpriset finns i alla fall kvar att tala om.

Jag känner inte till någon av årets sex nominerade romaner:

  • Barnet av Olivia Bergdahl
  • Väderfenomen av Anna Fock
  • Osebol av Marit Kapla
  • W av Steve Sem-Sandberg
  • Odenplan av Daniel Gustafsson
  • Testamente av Nina Wähä

Anna Fock har jag läst och gillat, Steve Sem-Sandberg har jag läst och inte gillat. Får se om det blir fler Augustnomineringsläsningar under vintern… Vad tycker du, har du någon av dem att rekommendera?

Sara Danius, dynamitkvinna

Kaboom! Sara Danius sommar i P1, vilken kvinna hon är. Så tydlig, så tuff, så värdig och osvikligt professionell.

Det enda jag blir lite ledsen av när jag lyssnar på det här sommarpratet är att det luktar drottningoffer. Danius är sannolikt fullt medveten om att hon kommer få svårt att kunna komma tillbaka och rädda Akademin (men hurra för att hon håller dörren på glänt från sitt håll!). I vårt fegis-Sverige måste det ju alltid vara en mesig och förment neutral mellanmjölkkandidat som kallas in. Den som har tagit rättfram och öppen ställning blir ju normalt sett omöjlig för viktiga poster.

Vilket är synd! Det som borde göras är ju nämligen att kungen och statsministern omedelbart ringer upp Danius och ber på sina bara knän att hon, den bästa av alla ständiga sekreterare genom tiderna, kommer tillbaka och reder ut gubbsoppan. Med löfte om att Horace och hans vänner förpassas till historiens soptipp naturligtvis.

Och de borde erbjuda mycket, mycket mer. Varför skulle hon egentligen ställa upp och göra en sådan uppoffring? Efter all skit hon fick utstå under våren?

Danius for President!
Avgå Horace!

Ett läsar-/lyssnar-måste

Apropå de två böcker jag lyckade lokalisera på bibblan: jag lyssnade också på gårdagens \”Sommar i P1\” med Katarina Wennstam. Gör det du med!

Wennstam är väldigt, väldigt intressant. Hon talar om saker som borde vara självklarheter men som tyvärr inte är det: att det är dags att rättsväsendet slutar dumförklara män. Att samhället borde sluta stå passivt och låta 13 kvinnor om året bli mördade av sina ex. Att folk borde ha lärt sig av med de puckade ursäkterna för när pojkar beter sig illa mot flickor (\”han är nog bara kär i dig\” istället för att säga åt pojken att sluta bete sig illa). Att gottandet i våldsporr inom både nyhetsrapportering och deckargenren har gått för långt.

Just det där med manligt ansvar och manlig kompetens tycker jag är relevant att prata om. Majoriteten av alla män klarar ju visst av att låta bli att våldta folk, oavsett hur de är klädda eller hur de rör sig. Män är nämligen, precis som andra människor, fullt kapabla att begripa grundläggande moral och etik. Det är därför de får ha rösträtt och kan få bli anställda för viktiga jobb. Så varför skulle offrets beteende vara det allra minsta relevant i ett våldtäktsmål? Det tål att sägas om och om igen tills dess att vi har fått slut på de här dumheterna. Därför är jag så glad och tacksam att människor som Katarina Wennstam orkar fortsätta kämpa.

Boys will be boys held accountable for their actions.