Apropå Je m’appelle Agneta så är jag lite less på det där ack så vanliga romanupplägget ”huvudkaraktär som är ovanligt korkad så att författaren skojigt får förklara helt vardagliga grejer som en humorersättning”.
Brukar ofta vara oskyldiga små barn som ska få oss att se saker i nytt ljus, höhöhö.
Eller äldre som får nya moderna grejer som twitter förklarat för sig, höhöhö.
Eller utomjordingar/främlingar/tidsresenärer som förundras över vår knasiga vardag, höhöhö.
Eller som i Je m’appelle Agneta: en huvudperson som är så genuint dum i huvudet att nästan allting blir ett omöjligt hinder som måste förklaras och grunnas på.
Blir det inte lite långtråkigt ändå..? Kanske det kunde finnas ett nytt knep för att beskriva vår samtid med ifrågasättande och ny blick? Författarkåren, handsken är kastad, snälla anta utmaningen.