Förhandlaren

Frederick Forsyths böcker är (var) oftast underhållande – de senare titlarna undantagna. Förhandlaren är från en mellanperiod och funkar fortfarande.

Det är nittiotal, peak oil har just blivit ett begrepp och både USA och Sovjetunionen (på sista versen) oroar sig över framtida oljeförsörjning och de skenande kallakrigsrelaterade försvarsutgifterna. Det finns två läger i båda stormakterna: de som vill gå den fredliga vägen och rusta ner och de som istället vill rusta upp och säkra oljan med militära medel. Några skrupelfria ondingar sätter ihop en elak plan för att skifta folkopinionen i en viss riktning… Presidenten son kidnappas som en bricka i spelet och den geniale förhandlaren Quinn kallas in. Om han misslyckas kommer inte bara presidenten bli ledsen – det kommer sannolikt också innebära kärnvapenkrig och blodbad i Mellanöstern.

Jag gillar nittiotalskulissen med Thatcher och Gorbatjov. Det är action och spionthriller i hög hastighet, med en typisk Forsythsk Lone Rider i huvudrollen. Quinn kan planera mästerligt och är förstås en hejare på allt från svetsning till bergsklättring och talar dessutom världens alla språk flytande. Vilken man.*

Forsyth borde inte få skriva om hur kvinnor upplever sex – han borde faktiskt inte skriva om sex över huvud taget för han gör det så dåligt. Men han är rolig och fängslande när han skriver kluriga spionplaner!

*Obs: ironi.

Tematrio: böcker vi inte läst ut

Lyrans tematrio i veckan handlar om böcker vi aldrig läste klart. Förra året nämnde jag Grossman (curse him!), Joyce och McCann,

Jag tragglar mig faktiskt igenom det mesta, till och med Saint-John Perse (guldmedalj till mig) men ibland går det bara inte att ta sig hela vägen.

Tyvärr hamnade Steve Sem Sandbergs De utvalda i den högen. Den var helt enkelt för jobbig, och för mycket freakshow.

Jag gav också upp Leon Uris, Hadji. Fast det är så länge sedan att jag inte ens minns varför.

Och Frederick Forsyths Dubbelgångaren la jag ner redan efter ungefär tio sidor – det var för många tråkiga stereotyper om arabiska terrorister och jag var less på sånt. Fast lite tråkigt när en av ens favoritförfattare droppar så från Sjakalens höjder.

Forsyth – en spion på riktigt?

Liksom tidigare spionromanförfattare kommer alltså Frederick Forsyth nu ut med \”nyheten\” att han jobbade för brittiska underrättelsetjänsten under kalla kriget. 

Eller rättare sagt, att han ett par gånger fick skicka in rapporter om huruvida han sett svältande barn i Nigeria under Biafrakriget, där han var på plats som journalist. Tankarna går till babiandemokraternas representant i Europaparlamentet, Kristina Winberg, som på ungefär samma sätt \”jobbade\” för Sida (antingen en grov medveten lögn eller en ofattlig dumhet som i sig borde diskvalificerat från ett jobb som beslutsfattare).
I Forsyths fall tror jag inte det är en lögn, det är bara en sån där nyhet som inte egentligen är någon nyhet, hur den än vänds och vrids.

Dödslistan: mesig spionthriller om jihadister

En av mina favoritböcker är Frederick Forsyths Sjakalen – så spännande och smart. Forsyth har skrivit flera väldigt bra spionthrillers, men också någon väldigt dålig bok strax efter elfte september.

Det var därför med blandade förväntningar jag gav mig på hans senaste roman Dödslistan.

Det handlar om jakten på en terrorist, en extrem-jihadist som predikar hatbudskap på internet. Storyn är inte orimlig, däremot blir det inte så spännande eftersom det går vansinnigt enkelt för de goda krafterna. De har tillgång till fantastisk teknik, drönare och elitfallskärmsjägare, så terroristen har egentligen ingen chans. Och då blir det hela ganska mesigt.

Lättläst och lättsmält och det jag framför allt fick ut av läsningen var att jag blev väldigt sugen på att prova fallskärmshoppning.

Litterära påskägg, del 1: Vart är vi på väg?

Det är påskfredag och vi har fyllt vår lilla bil med följande: en Tassahund, två gudmattar, en jättestark extratant, den gula huliganens pappa, en gnutta packning. Och jag är också med. Trångt, jo, det är bara förnamnet.

Vi är på väg till landet vars nationalepos heter Renert oder de Fuuß am Frack an a Ma\’nsgrëßt (Michel Rodange, 1872).

En av landets något yngre författare, Tullio Forgiarini, tog hem ett av Europeiska Unionens litteraturpris 2013. Priset delades ut under bokmässan i Göteborg förra året, som belöning för kortromanen Amok. Eng Lëtzebuerger Liebeschronik.

Men först ska vi passera genom bergsområdet där Schakalen provsköt sitt specialformade supergevär. Om jag ser en trasig melon i skogen lovar jag att akta mig.

Schakalen

Ibland är gränsen mellan fiktion och verklighet suddig. Jag ser rubriken i SvD: \”Schakalen överklagar livstidsstraff\” och tänker: vilken tidningsanka, han fick inget livstidsstraff, han blev ju skjuten i sista kapitlet.

Men det handlar förstås inte om den geniala och mycket spännande thrillern Schakalen av Frederick Forsyth. Utan om den verklige lönnmördaren Ilich Ramirez Sanchez som för övrigt fick sitt namn efter boken och inte tvärtom. Han ska ha hittats med Forsyths roman i ett hotellrum under en polisrazzia.