Tematrio: prepositioner

Lyran har nu gått över till prepositioner. Undrar hur många Under det rosa täcket som kommer att dyka upp bland bloggtipsen den här gången?

Mitt första tips är Skära för sten av Abraham Verghese. Om två tvillingbröder i Etiopien – modern en indisk nunna, fadern en brittisk kirurg. De växer ifrån varandra och går skilda vägar men hänger ändå ihop… Ett familjeepos med lite annorlunda bakgrundskuliss! Mycket läsvärt.

En annan titel med preposition är An angel at my table, Janet Frames självbiografi. Frame är en nyzeeländsk variant av vår Moa Martinsson, hon skrev klassisk arbetarlitteratur ur kvinnoperspektiv. Samt gjorde mycket obehaglig bekantskap med femtiotalets inhumana psykvård. En otäck biografi i korthuggen, rakt-på-sak-stil.

Slutligen tänkte jag nämna en bubblare: Agatha Christie, Passenger to Frankfurt. De flesta tänker bara på Christie som författare av pusseldeckare, men hon skrev också en serie mycket skruvade spionromaner med absurd humor och många vändningar. Spännande men framför allt galna. I Passagerare till Frankfurt figurerar både ett bayerskt spökslott, Hitlers hemlige son och en mycket mystisk kvinna som söker skydd hos främlingar på flygplatser – eller?

Ps. Vad jag önskar att jag hade läst Marcel Proust. Då skulle jag ha tagit tillfället i akt och skrutit här.

Annons

Oceanien: En ängel vid mitt bord

Janet Frame var en av Nya Zeelands största författare: född på tjugotalet, hon dog för snart tio år sedan. Hennes självbiografi An angel at my table är ruggigt ledsam men också intressant läsning.

Frame växer upp som en extremt blyg flicka i ett mycket fattigt hem. Under hela högstadietiden är hennes enda klädesplagg en skoluniform som hon bär varje dag, även helgerna, och trots att hon egentligen snart växer ur den. Hon har svårt att umgås med andra människor och efter ett självmordsförsök under studenttiden blir hon intagen på mentalsjukhus. Hon får felaktigt diagnosen schizofreni, blir omyndigförklarad och undgår med nöd och näppe att tvångslobotomeras – hon räddas av att en av hennes novellsamlingar vinner ett nationellt pris, varpå lobotomin avstyrs. Frame klarar sig trots allt ut i världen, tack vare skrivandet. Hon får till slut upprättelse genom en undersökning av kompetenta läkare i London som slår fast att den enda sjukdom eller skada hon har är den som orsakats av elchockterapin på tidigare psyksjukhuset. Jag tänker på Sylvia Plaths Glaskupan med liknande skildringar av psykiatrin på femtiotalet.

Det är en tjock biografi och inte särskilt upplyftande läsning. Bitvis är det lite segt och bitvis blir man frustrerad på denna unga kvinna som låter sig köras med av den ena självgoda mannen efter den andra. Men inställningen till litteratur är fin och inspirerande, liksom skildringen av Nya Zeeland och fattiga kvinnors kamp för liv och värdighet där under trettio- och fyrtiotalet. Det påminner lite om Moa Martinssons böcker med liknande berättelser ur svensk dåtid.

Därmed har jag läst en bok från varje världsdel och klarat Feministbrudens bokbloggsutmaning. Tack för knuffen, utan den hade jag nog varken läst Isabel Allende eller Janet Frame!