Nordiska bokklubben läste en finlandssvensk polisdeckare: Eva Frantz, Den åttonde tärnan. Jag började lite suckande över det banala berättandet, den enkla intrigen och de ganska ytliga karaktärerna. Märkligt inkastade vardagsdetaljer och språkfloskler i miljöbeskrivningarna. Jag är ju ingen polisdeckarläsare, så är det bara.
Men jag måste säga att den här boken ändå tog en intressant vändning! Den visar sig nämligen vara en feministisk råsop, visserligen av feelgoodtyp trots diverse vanvård, våldtäkt och pornografirelaterade självmord.
En smått överviktig och ovårdad kvinnlig polis (hur många sådana finns egentligen i polisgenren?) ger sig på en utredning av ett märkligt likfynd – en kvinna som hittats död i en isvak och som visar sig ha kopplingar till en närbelägen internatskola som förr i tiden var en illa skött ungdomsvårdsanstalt. Gåtans lösning finns i ett trettio år gammalt luciatåg.
Highlights: polishjälten väljer själv sin partner och låter sig inte smickras av den manliga blicken. Några unga karaktärer gör upp med fulgubbar på internet på kreativa sätt. En inkompetent kollega blir ett lättsamt (men frustrerande i all igenkänning) humorinslag.
Mindre bra: det är banalt, helt i linje med genren. Försöken att skapa mysterium genom att kalla en okänd karaktär \”ljusbärerskan\” i obskyra mellankapitel blir smått löjligt. Karaktärerna är väldigt platta.
Litterärt ofog 