Andorra: Vem är medskyldig till folkmordet?

Jag läste Max Frischs lilla drama Andorra. Så hemsk, så bra, så tänkvärd.

En ung man växer upp som ende jude i en liten by. Han kämpar mot fördomar och med sin identitet. Han behandlas inte direkt illa, men han behandlas annorlunda. Han får ständigt höra att han är si eller så eftersom han är jude och han anpassar sig efter förväntningarna och gliringarna.

Samtidigt byggs det upp en spänning inför att något hemskt håller på att hända. Tolv korta scener varvas med \”vittnesmål\” där olika karaktärer från byn svär sig fria från det som kommer att hända. Det var inte mitt fel att det gick som det gick! Säger de, en efter en.

För kriget är på ingång och en främmande armé tar över byn. De vill ha judarna utlämnade.

Och här kommer kruxet: den unge mannen är egentligen inte alls jude, det är ett missförstånd. Han skulle alltså kunna rädda sig. Men det gör han inte. Han står fast vid sin identitet, det är ju den etiketten byborna har satt på honom hela hans liv. De där grannarna som nu inte lägger två strån i kors för att hjälpa honom, \”han är ju inte som vi\”.

Texten kryper under skinnet på en, det är intressant och väldigt slagkraftigt.

Annons

Biedermann och pyromanerna

Radioteaterarkivet är en guldgruva. Särskilt såhär års när jag förväntas springa långa löprundor* som kräver många poddfiler och sommarpratarna inte har kommit gång ännu.

Häromdagen lyssnade jag igenom Max Frischs teaterpjäs Biedermann och pyromanerna i radioversion från 1968, på en flåsrunda genom belgisk bokskog.

Frisch är fascinerande. Pjäsen handlar om fabrikören Biedermann som för allt i världen inte vill bli kallad tråkig och småborgerlig. Därför låter han sig luras och utnyttjas av två märkliga typer som flyttar in på hans vind tillsammans med ett antal tunnor bensin, en massa träull och en lång stubintråd.

Biedermann förstår innerst inne vad det handlar om men han klarar ändå inte av att säga nej till pyromanerna. Det går så långt att i slutet av pjäsen räcker han dem tändstickorna, om än under svag protest.

Det är ungefär samma känsla som när en ser skräckfilm och blondinen i våt t-shirt är på väg att gå ner ensam i den mörka källaren för att hämta någonting – \”NEJ, GÖR DET INTE, DITT SPÅN!\”.

* Eftersom jag obetänksamt har tackat ja till att vara med i swimrunlaget \”Muscles from Brussels\” och måste kunna springa en halvmara med extra simning i augusti.

Om Homo fabers sociala kompetens

Det som störde min läsning av Max Frischs Homo faber var att baksidestexten sa att han var en rationell människa som drabbades av irrationella öden. Medan jag aldrig såg något rationellt hos honom från första början.

Min geniala bokklubb redde naturligtvis ut begreppen åt mig i torsdags kväll – det baksidestexten syftar på är att huvudpersonen – hippieingenjören – är oerhört socialt inkompetent och därför upplevs som kall och beräknande. Jag tycker inte att känslokyla och rationalitet nödvändigtvis är samma sak, men det är klart att både boken och baksidestexten blev mer begriplig med den här aha-upplevelsen.

Jag uppgraderar min läsupplevelse ett snäpp. Tack, bokklubben!

Homo faber – hippieingenjörens uppgång och fall

Nu är det äntligen dags, bokklubben ska diskutera Homo faber av Max Frisch!

Jag måste erkänna att det tog mig många sidor innan jag begrep den här boken och nu i efterhand är jag fortfarande inte säker på att jag har förstått någonting.

Först en kommentar om språket. Till skillnad från Thomas Mann skriver Frisch korta, enkla meningar. Boken är lättläst. Tack, Frisch.

Sedan något om handlingen. En ingenjör ska flyga ut på ett uppdrag för att montera turbiner i Venezuela, men först försöker han rymma från planet, sedan nödlandar planet och sedan struntar han i sin transfer och åker istället ut i mexikanska djungeln för att leta efter en tobaksodling. Efter diverse om och men åker han hem till New York, upptäcker att han misslyckats med att göra slut med sitt ex, och sätter sig istället på en atlantångare på väg mot Europa. Han träffar en dotter han inte visste att han hade men innan han insett att hon är hans dotter händer diverse opassande saker under en oplanerad roadtrip genom Frankrike och Italien. Sedan dör minst en, sannolikt två av bokens centrala karaktärer.

Men vad tusan betyder då allt detta? Baksidestexten pratar om den rationella människans möte med det irrationella. Men NÄR visar den här velige, menlöse ingenjören något sinne för det rationella från första början? Han är ju en hopplös hippie från sida två och framåt. Han flyter hela tiden bara med dit strömmar och plötsliga infall för honom. Jag skulle istället säga: detta är en bok om veliga och irrationella människor som inte klarar av en enkel reseplanering.

Möjligen är jag förblindad av huvudpersonens usla kvinnosyn och därför ovänligt inställd. Boken återhämtar sig en smula på slutet när ingenjörens dotters mamma dyker upp, en intellektuell kraftkvinna.

Få se om mina tysktalande vänner läste ut något annat ur texten…

Homo faber, del 1

Det var meningen att den europeiska bokklubben skulle träffats igår för att diskutera Max Frisch Homo faber. Tyvärr blev bokklubben uppskjuten en vecka och jag vill ju inte publicera min recension här innan jag diskuterat boken med mina bokklubbsvänner…

Så det blir bara en teaser och en kort kommentar: Max Frisch och Thomas Mann har exakt motsatt skrivstil. Och ändå är deras huvudpersoner på många sätt väldigt lika.