Den som gillar såpopera och kostymdramer blir säkert mycket förtjust i Forsytesagan av John Galsworthy.
Jag läste volym 1 som innehåller de tre första böckerna. Niohundra sidor \”days of our lives\” fast i början av nittonhundratalet i London.
Huvudintrigen i första volymen är det mycket olyckliga äktenskapet mellan Irene och Soames Forsyte. Han har tjatat sig till henne, bland annat med löften som aldrig infriats. Han ser henne som en del av resten av sin egendom och han har därmed rätt att våldta och låsa in henne. Hon ser äktenskapet som ett fängelse som hon har ångrat sedan dag ett. Han tycker att det är obegripligt att hon är så missnöjd. Hon tycket det är obegripligt att han inte förstår att hon är beredd att göra vad som helst för att slippa ur sin horribla situation.
Det jag gillar med hela historien är hur den säger något om den tidens övre medelklass. De där idéerna om ägandeskap, heder, vikten av att hålla skenet uppe. Hur de allihop går och lider i det tysta för att det inte ska synas utåt att allt är åt helvete. Kom inte och säg att det var bättre förr! Jag läser den också som en kritik av dåtidens äktenskapsnorm och kvinnans ojämställda ställning, men kanske tror jag för mycket på Galsworthy här.
Kan verkligen förstå att det blev en omtyckt TV-serie av böckerna – det är ett perfekt tevesåpamanus.
Hundskadeindex: hunden blir gammal och dör.
Litterärt ofog 