Kanske är det något stort som håller på att hända i Zimbabwe just nu, även om det inte gör särskilt stora svallvågor i europeisk media. Tiden får väl utvisa om det blir åt rätt eller fel eller bara ett annat håll.
I vilket fall: så passande att jag samtidigt har läst Petina Gappahs novellsamling Sorgesång för Easterly.
Gappah beskriver dagens Zimbabwe med storskalig landsflykt, femsiffrig inflationstakt, korruption, HIV och en mansroll långt från den idealt jämställda. Små berättelser om både samhällets toppskikt och bottenskrapet. Jag var glad att jag hade ett hum om bakgrunden, om Mugabe och om konflikten Shona-Ndebele så att jag kunde plocka upp flera av de diskreta kommentarerna mellan raderna.
Det är kärleksfullt berättat men hjärtskärande och ofta mycket upprörande. Som bröllopsskildringen: där alla kan se att brudgummen redan har \”sjukdomen\” och alla dessutom vet att han redan smittat (d.v.s. dödat) sin förra fru och ett antal flickvänner/älskarinnor – men de lämnar ändå över den nya unga bruden till honom.
Eller den naive statstjänstemannen som plötsligt får tillgång till internet och som genast har den enorma turen att bli erbjuden en stor summa pengar i ett fantastiskt lotteri – han måste bara betala en liten, liten administrativ avgift först för att få ut sin vinst…
Det är mänskliga människor i alla slags vardagssituationer och framför allt står det klart: det politiska systemet där det nu kostar 12 miljarder Zimdollars för en limpa bröd och där folk får sin pension i form av tre par för små skor istället för i pengar, det systemet måste bytas ut. Snarast.
Litterärt ofog 