Tematrio: parrelationer

Lyrans tematrio denna vecka handlar om parrelationer. Inte så enkelt som det kanske låter!

Det svåra i att leva ihop med någon, särskilt när förväntningarna är för höga och ansvaret för det gemensamma inte delas lika, skildras obarmhärtigt i Jonas Gardells Fru Björks öden och äventyr. En dag har fru Björk fått nog och lämnar sin man. Bittert, vansinnigt och roligt i allt det sorgliga. Vardagsrealism i de små, grymma detaljerna. Mellanmjölk och linoleummattor.

En lyckligare parrelation är den i Tidsresenärens hustru av briljanta Audrey Niffenegger. Fast trots att Clare och Henry verkligen älskar varandra har de det inte enkelt. Henry lider nämligen av en ovanlig kromosomsjukdom som gör att han okontrollerat reser i tiden… En av mina favoritböcker, alla kategorier.

Fru Marianne av Victoria Benedictsson är en mer traditionell klassiker. Om unga naiva Marianne som gifts bort och axlar rollen som bondmora. Gradvis tar hon tillbaka kontrollen över sitt eget liv och går från våpigt flickeflarn till en vuxen och självständig (nåja) kvinna. Den ojämna parrelationen utvecklas över tid. Relevant och giltigt än idag, faktiskt.

Annons

Tematrio: svensk samtid

Dags för tematrio!

Svensk litteratur som beskriver samtiden, det var inte något enkelt tema tycker jag.

Jag läser inte särskilt mycket svenskt, och det svenska jag läser är ofta antingen gamla författare eller böcker som utspelar sig i dåtid/framtid/parallelluniversum.

Av de svenska samtidsskildringar jag faktiskt läst på sistone finns många bottennapp: sockersöta dravlet i Fredrik Backmans böcker, den överpretentiösa orddiarrén i Martina Montelius Främlingsleguanen eller den mycket märkliga fantasyporren för tonåringar av Anders Fager.

Andra är mycket bra men jag skrev om dem redan i förra årets trio på samma tema: Jonas Hassen Khemiri, Sami Said och Johannes Anyuru.

Vad blir det då kvar?

Det finns en lovande författare i Sara Lövestam. Visst finns det saker att fila på i hennes böcker, men hon har ju gott om tid att utvecklas på och det är redan mycket läsvärt. Läs till exempel hemska I havet finns så många stora fiskar om vad som kan hända när vuxenvärlden fegar ur och blundar för det som borde vara uppenbart.

Jonas Gardell är en fantastisk skildrare av vardagsmisär, som i Fru Björks öden och äventyr. Rädde sig den som kan! Det är så träffsäkert och därför så smärtsamt…

Slutligen, Lena Andersson, detta ständigt skarpladdade vapen. Hon siktar alltid in sig på något intressant och dissekerar det med stor precision. Jag gillade Egenmäktigt förfarande, även om jag inte tror att jag kommer att läsa fortsättningen eftersom bokserier sällan blir särskilt bra.

Låter det som att jag har en deppig bild av Sverige? Ta det inte så hårt, jag är bara avundsjuk för att jag måste bo så långt bort just så här i syrénblomningstid.

Tematrio: kalas

Dagens tematriotema är \”kalas\”. Jag har tips på tre födelsedagsfiranden med problem:

Jonas Jonassons debut Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann kan väl ingen ha missat. Den börjar med att Allan Karlsson rymmer från sitt hundraårskalas. Jag gillade den skruvade humorn.

En komikers uppväxt av Jonas Gardell är en hemsk bok på alla sätt, och det hemskaste av allt är kanske mobbningen av den lilla tyska pojken i klassen. Hans mamma bjuder hem alla klasskamraterna på födelsedagskalas och det blir ett enormt fiasko. Efter kalaset eskalerar mobbningen tills pojken tar livet av sig. Aj aj aj. Men en mycket läsvärd bok.

Slutligen, Majgull Axelssons Jag heter inte Miriam, om en dam som på sin åttioårsdag till slut börjar berätta för sin familj vem hon egentligen är – en romsk överlevare från Auschwitz. Mycket intressant och en väldigt välskriven roman!

Tematrio: HBTQ-lästips

Som av en händelse går nu även Lyrans tematrio på tema HBTQ-läsning…

Förutom resten av veckans tips kommer här tre oplanerade bonusar:

1) Karin Boye, Kris. Unga studenten Malin Forst förälskar sig i en väninna. Skolledning och föräldrar icke roade.

2) Jonas Gardell, Ett ufo gör entré. Hemsk, hemsk uppväxtskildring.

3) Sarah Waters, Ficktjuven. Om en ung fattig flicka i London på 1800-talet. Hon blir indragen som medhjälpare i en ondskefull plan för att komma över en stor summa pengar. Men vem lurar egentligen vem?

Den ångestfyllda humorns mästare

Det ska erkännas att jag aldrig läste mer än del ett av Torka aldrig tårar utan handskar – det var lite för mycket av att bli skriven på näsan för mig, även om själva ämnet är oerhört viktigt och intressant. Däremot såg jag hela teveserien och tyckte den var fantastiskt fin.

Men Jonas Gardell har ju skrivit så mycket mer. Han är ohotad svensk mästare i att skildra svenska medelklassrelationers misär. Aldrig har väl någon skrivit så roligt om så förtvivlade och sorgliga existenser som i Fru Björks öden och äventyr, Frestelsernas berg eller Så går en dag i från vårt liv och kommer aldrig åter.

En bok som alla tonåringar borde läsa är Passionsspelet om Johan och Hampus och deras tonårsförälskelse. Torr humor, en hel del ångest och massor med kärlek.
Hatten av för Gardell som kan få en att gapskratta med gråten i halsen.

Sommarpratande skribenter

Sveriges radio presenterade nyss sin lista över årets sommarpratare och till min stora förtjusning är författaren Theodor Kallifatides med. Kallifatides är ungefär som Paulo Coelho hade varit om Paulo Coelho hade varit bra, vilket han till skillnad från Kallifatides inte är. Skyhöga förhoppningar på denna radiostund.

Även författarna Jonas Gardell, Sami Said och Mikael Niemi får radiotid i sommar. Litteraturprat lär det väl också bli med Sara Danius, nyaste ledamoten i Svenska Akademien.

Privata bibliotek

Jag har finbesök i Bryssel – min syster är här för att hjälpa med trollvalpen.

Och vad packar hon upp ur väskan om inte böcker! Vi har ett ständigt pågående bokutbyte så nu fick jag tillbaka ett par titlar som varit på utlån.

Systern delar ut följande kommentarer:

Rita Mae Brown, Wish you were here: perfekt sommarläsning.
Ilya Boyashov, The way of Muri: sträckläste den – bra underhållning.
Doris Lessing, The grass is singing: fin bok, Lessing har väldigt fint språk.
Jonas Gardell, Torka aldrig tårar utan handskar: lite ettrig men bra och viktig berättelse, klart att man blir gripen.