Tematrio: böcker som fått pris

Idag kom Augustnomineringarna ut – det har jag inte följt. Det räcker så bra för mig att få veta vem som faktiskt vann till slut och det får vi ju inte veta förrän i november. Lyran passar ändå på att ha triotemat prisvinnare och jag tar en fransk, en tysk och en britt som exempel.

Romain Gary har som enda författare någonsin vunnit Prix Goncourt två gånger. Enligt reglerna ska samma författare inte kunna få priset igen, men Gary skrev en bok under pseudonym… Romanen La vie devant soi (\”Livet framför sig\”) handlar om en ung muslimsk pojke som bor hos sin gamla judiska fostermor, eller vad en ska kalla henne. De tar hand om varandra så det är alldeles hjärtevärmande. Fast ändå så sorgligt.

Ungerskfödda Terézia Mora fick Deutscher Buchpreis 2013 för romanen Das Ungeheuer som jag inte har läst. Jag läste däremot den första delen i samma romansvit: Der einzige Mann auf dem Kontinent (\”Den enda mannen på kontinenten\”). En något för lång bok om en förskräcklig \”pojkman\”, ni vet av den där ansvarslösa typen som liksom aldrig växer upp. Skriven på ett mycket slugt sätt. Läs den! Och hata Darius Kopp.

Och så slutligen Kate Atkinson som vann Costa Novel Award 2013 för romanen Life after life där huvudrollsinnehavaren liksom testar alla sina möjliga parallelluniversum: berättelsen består av massor av varianter på samma berättelse, i vissa fall dör hon redan som barn, i andra möjliga liv dör hon inte förrän senare, under bombningarna av London under andra världskriget… Mycket intressant, framför allt eftersom det finns en liten tvist i det hela.

Med livet framför sig

Franske författaren Romain Gary är den enda som fått prestigefulla Prix Goncourt två gånger – det är nämligen mot reglerna. Gary lurade systemet med en bok under pseudonym: La vie devant soi (\”Livet framför sig\”) av den fiktive författaren Emile Ajar.

La vie devant soi förtjänade sitt pris! Det är en rätt hemsk liten berättelse ur en tioårig (?) pojkes perspektiv. Han är son till en prostituerad, dumpad i en gammal judisk kvinnas vård. Han umgås med hallickar och kriminella men han har ett hjärta av guld. Pojken heter Mohammed och är muslim, men han tycker inte att det är något skäl att inte älska Madame Rosa, den gamla kvinnan.

Madame Rosa är inte bara väldigt gammal, hon är också väldigt sjuk och det är inte alltid klart vem det är som tar hand om vem i den udda relationen mellan gumman och pojken.

Ett par reflektioner:

  • Baksidestexten bestod av en dum spoiler. Om du tänker läsa den här boken i franska pocketupplagan, strunta i att kolla baksidan först.
  • Så befriande med en bok om en helt okomplicerad relation över religionsgränser, särskilt i just de här dagarna.
  • Barnperspektivet är ett enkelt sätt att göra roliga men allvarliga poänger. Det \”naiva barnet\” används för att se på världen med nya ögon, som utifrån. Smart och effektivt.

En bra bok, läs den.