Trisse Gejls roman Patriarken handlar om en typisk egoistisk skitgubbe, redaktör Harald Hügler. Han terroriserar sin familj och spottar ur sig rasistiska vidrigheter i parti och minut. Hans dotter Helle vägrar acceptera hans beteende och de har inte längre kontakt. Haralds svärdotter och Helles svägerska Brigitte springer emellan dem och försöker bygga broar, men det leder till en katastrof som knappt avvärjs i sista sekunden.
Gejl belyser vad patriarkat innebär: att omgivningen ser den auktoritäre mannen utan självinsikt, omdöme eller empati som något normalt. Att ingen ställer sig upp och frågar vad tusan han håller på med eftersom det är en accepterad om än inte acceptabel mansroll i ett ojämställt samhälle.
Boken är bra, även om jag blir lite besviken på slutet. Det lutar åt det sentimentala, och Brigittes osannolika plötsliga hjälteinsats får aldrig någon bra förklaring. Det är som att allt börjar gå väldigt snabbt på slutet och trådar knyts ihop utan att texten egentligen byggt fram till dem. Karaktärerna kommer alltför lindrigt undan, tycker jag.
En sådan där bok en vill hoppa in i för att hjälpa till att ge gubbslemmen en rejäl omgång.
Litterärt ofog 