Provokativ gayklassiker om mord och sex

Jean Genets Matrosen och stjärnan kallas numera för modern klassiker. En sak är i alla fall säker – om den lyckas vara provokativ idag så är det ingenting emot vad den måste ha varit när den kom 1947!

Den unge snygge sjömannen Querelle kliver av fartyget i den dimmiga och råa hamnstaden Brest. Han har mördat och rånat sig igenom halva världen och han är fullständigt skrupelfri. Han drar sig inte för att sätta dit eller mörda sina vänner, han har sex med både poliser, bordellägare och andra sjömän och han är inte främmande ens för att sticka kniven i sin egen bror. Det är grafiska beskrivningar av det mest oromantiska bögsex, knapplösa knull i smutsiga miljöer. Hamnarbetarna och sjömännen ligger runt med varandra så det står härliga till. Dessutom med en viss portion humor i all svärtan:

\”För att kunna utföra den mördande handlingen måste han koncentrera sig på en enda sak: han fick inte genom någon brysk rörelse väcka Vics uppmärksamhet ty det kunde ju hända att Vic inte var van vid att bli mördad och att han därför skrek.\”

Det påstås i många äldre recensioner/kommentarer att Genets bok är \”en hyllning till brottet\” men det har jag svårt att se, förutom i det att han beskriver morden och rånen rakt upp och ner utan tydligt avståndstagande från författaren. Och att huvudkaraktären inte får sitt straff. Innebär detta en hyllning? Jag tror att Genet helt enkelt roades av att skriva något provocerande och otidstypiskt. Han experimenterade, som konstnärer och författare har gjort i alla tider.

Texten håller till viss del dåligt idag, det är knepigt att förhålla sig till några av de chockerande nedsättande beskrivningarna av homosexuell kärlek och lust. Samtidigt en oväntat rakryggad skildring av en typ av kärleksrelationer som annars inte hamnade på pränt i perioden innan och kring 1940-talet. Klurigt – men intressant.