Tematrio: deckare

Lyran frågar efter deckare såhär inför påsk (obegriplig tradition!) så jag nämner tre av helt olika slag:

G. K. Chesterton skrev riktiga gamla klassiker av Sherlock Holmes-typ. Den godmodige Fader Brown löser kluriga pussel genom skarp iakttagelseförmåga. Läs till exempel novellsamlingen The innocence of Father Brown från 1911.

Betydligt nyare och mer fartfyllda är de absurda, totalknasiga och mycket underhållande barnboksdeckarna av Jasper Fforde. Deckargåtorna utspelar sig alltså i en fiktiv barnboksvärld. I första delen i serien får detektiven Jack Spratt i uppdrag att lösa fallet med Humpty Dumpty. Föll han verkligen från muren – eller blev han kanske knuffad? Boken heter The big over easy och bör läsas.

Av de modernare polisdeckarna följde jag ett tag Elizabeth George och serien om Thomas Lynley och Barbara Havers, men de är knappt läsbara längre. De har förfallit till en slags human-drama-såpopera i all evighet, med poliseriet som tunn kuliss. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: både politiker och författare bör sluta i rätt tid.

Annons

Mord på brittisk privatskola

De sex böcker jag lämnade på jobbets bokbytarbord var allihop försvunna inom två dagar. Hoppas att någon blev glad av dem!

Boken jag tog i utbyte, Elizabeth Georges Well-schooled in murder var väl ingen höjdare. möjligen lite underhållande för stunden. Thomas Lynley och Barbara Havers utreder ett mord på en skolpojke och alla spåren leder till en dyr privatskola. Det blir en orgie av fördomar om rika unga britter på internat.

Det var länge sedan jag läste Georges äldre titlar. Debbie och Simon St James är ju tack och lov utfasade i de senaste böckerna – här blev jag plötsligt och tydligt påmind om varför jag har varit så glad för det. I Well-schooled in murder går den ena sidoplotten ut på att Debbie inte kan få barn eftersom hon gjorde en abort som ung och nu \”straffas för sin synd\”. Suck. Otillbörlig moralism när den är som sämst.

Fredagsfråga: Långa bokserier

Annika fredagsfrågar om långa bokserier vi läst och om huruvida det märks att författare byter stil under en lång bokseries utveckling.

Elizabeth George har jag följt under lång tid, sedan jag började med deckare för länge sedan. Hennes polisromaner om Sir Thomas Lynley och hans rufsiga assistent Barbara Havers har förändrats en hel del.

Eller så är det jag som förändrats och som läser dem annorlunda?

Jag upplevde de tidigare böckerna i serien som mer typiska deckare, mer fokus på mysteriet och själva detektivarbetet. Visst var polisernas privatliv också med, men jag tänkte på de böckerna mer som \”deckare\”.

Nu för tiden är Georges serie en lång relationssåpa med polisbakgrund, mysterierna tonar bort och polisernas privatbekymmer tar mer och mer plats.

Det är i alla fall det jag har fått för mig – kanske måste jag läsa om ett par tidiga George för att göra en schysst jämförelse.

Barbara Havers rider igen

Jag läser lite tvångsmässigt deckarserien om polisinspektör Thomas Lynley av Elizabeth George. Mest för att jag började följa dem för mycket länge sedan och för att de brukade vara rätt bra. Nu för tiden går kvaliten både upp och ner.

Problemet (?) är att böckerna inte längre är deckare i vanlig mening utan har blivit en romanserie om privatpersonerna Lynley och Havers, en mycket vanlig utveckling i polisromangenren. Ibland funkar det, ibland funkar det inte.

I senaste boken, Just one evil act, funkar det inte särskilt bra. Det handlar om polisen Barbara Havers, hennes granne Taymullah Azhar och hans dotter Hadiyyah. Hadiyyah blir kidnappad och Havers släpper allt för att hjälpa till i utredningen, på tvärs mot chefens stränga order.

För det första är den här boken på tok för lång. Efter halva boken borde den vara över. Då är mysteriet löst. Men den fortsätter ändå i fyrahundra sidor till. Det knyts ihop hyfsat snyggt på slutet, men utan överraskningar eftersom läsaren då för länge sen har gissat svaret på varenda gåta.

För det andra är det tydligt att George var på Italiensemester medan hon skrev boken. Och hon vill så gärna visa att hon snappade upp lite av språket. Snudd på vartannat ord är en kursiverad italiensk glosa. Fruktansvärt irriterande och störande. Det kanske är menat att ge lokalfärg men en god redaktör borde ha plockat bort minst hälften av alla italienska ord, de står i vägen för berättelsen.

Karaktärer jag känner igen mig i

På fredagar ställer Annikas bokblogg kluriga frågor och veckans undring är: vad finns det för bokkaraktärer jag känner igen mig i?

Nå, jag lever mig in i de allra flesta karaktärer jag läser, mer eller mindre och lite beroende på hur välskrivna de är. Och det finns massor med karaktärer en gärna skulle vilja vara som. Men det var ju inte frågan.

Det finns ingen som skrivit en bok om precis just mig, men det finns mycket jag identifierar mig i hos Barbara Havers i Elizabeth Georges deckare med Thomas Lynley i den andra huvudrollen.

Barbara har ett stökigt hem, äter mycket kakor och hon har svårt att få tiden att räcka till. Men framför allt har hon inget som helst till övers för femininitetskrav och allt utseenderelaterat trams som kvinnor förväntas underordna sig och slösa tid på. När Barbara står handfallen inför nya hemska chefens krav på fin frisyr och snygg kjol, då är jag till hundra procent i henne.