Det blev ju tre gamla franska nobelpristagare på bibblan sist, jag började såklart med att läsa den tunnaste: André Gides La symphonie pastoralie (\”Pastoral symfoni\”) från 1919.
Den handlar om en präst som tar sig an en blind och möjligen dövstum flicka, trots fruns protester om ännu en mun att mätta i den redan välfyllda prästgården (en protestantisk präst, alltså). Prästen tar sig an utmaningen att lära flickan kommunicera, vilket i sin tur leder till att han får ett särskilt nära förhållande till henne – lite för nära, faktiskt.
Det började som en småtråkig skildring men utvecklades till något riktigt intressant. Dessutom (plus i kanten): lättläst och lätt att följa med i handlingen. Tack för det, Gide.
Litterärt ofog 