Metro 2033

Tänk dig att världen har gått under i ett kärnvapenkrig. Allt på jordytan är förstört av strålning och bomber. De enda människor som överlevt är de som hann ta sin tillflykt ner i djupet av tunnelbanorna i de större städerna. Men de är inte säkra där heller. Tjugo år efter katastrofen har radioaktiv strålning skapat horder av mutantvarelser, skrämmande monster, som söker sig neråt i de svala tunnlarna efter något ätbart…

Dmitry Glukhovskys Metro 2033 är en intressant post-apokalyptisk skräckis blandad med en massa samhällskritik. En klassisk ”ung person ger sig ut på ett uppdrag/äventyr” med en gnutta Sofies värld därtill.

Huvudpersonen, unge Artyom, skickas nämligen ut för att slå larm om en ny fara som är på väg ner i Moskvas tunnelbana via den norra linjen. Han irrar runt i metrosystemet där människorna har skapat sig nya mikrosamhällen på de olika stationerna. Där finns Hansan, de kapitalistiska stationerna, och Röda linjen med kommunister. Det finns en fascistisk enklav, en fundamentalistiskt kristen sekt, en ociviliserad grupp ”vildar” och förstås allt däremellan, inklusive en slemblobb med hypnotiska krafter.

Jag gillar den! Förutom att det i hela boken på femhundra tättskrivna sidor förekommer totalt TVÅ, jag säger TVÅ kvinnor, båda omnämnda på ungefär en sida vardera och sedan borta igen. Det här är en bok om män, pojkar och killar. Men upplägget är rysligt och otäckt, precis vad en behöver som lördagsunderhållning emellanåt.