Tematrio: kärlek i litteraturen

En lite försenad alla-hjärtans-dag-trio på tema kärlek:

Den unge Werthers lidanden av Johann Wolfgang von Goethe är en tidstypisk berättelse om stackars unge Werther som är kär. Han är så kär, så kär, men hon har en annan och är inte så värst road av uppvaktningen. Det slutar i katastrof.

William Shakespeare skrev också om kärlek, till exempel i Othello. Othello är så kär, så kär, men så får han för sig att hon har en annan och allt slutar i katastrof.

Eller den här: Döden i Venedig av Thomas Mann!.En äldre man förälskar sig i en ung pojke under en turistresa i Venedig. Så kär han blir! Men en koleraepidemi snedstreck metafor för moraliskt förfall sveper in och allt slutar katastrofalt.

Om jag är romantiskt lagd? Kanske inte så särskilt.

Tematrio: känslor i titeln

Dagens tematrio handlar om känsloord, passar väl bra efter förra veckans känslostormar.

Klassikern Die Leiden des jungen Werthers eller Den unge Werthers lidande av Goethe är så rar i all sin oskuldsfullhet. Stackars lille Werther, han är kärlekskrank i ordets bokstavliga mening. Det är ack och ve och kärleksbiljetter så det står härliga till. Ett mansideal vi inte är vana vid, mycket befriande.

En annan författare som berättar om annorlunda mansroller är marockanske Abdellah Taïa. I Ett arabiskt vemod, (Une melancolie arabe) följer vi en ung homosexuell pojke som får en tuff start på barndomen men som tar revansch senare och lever i både kärlek och lust.

Hundra år av ensamhet av Gabriel García Márquez är en av få böcker från Latinamerika som jag faktiskt gillar. Det är något med latinamerikanska författare, jag går inte ihop med dem. Men García Márquez är ett undantag. Boken är en slags myllrande släktkröna med drag av \”magisk realism\”, påminner i stilen om Salman Rushdies berättelser.

Är vi klara med känslor och kan övergå till förnuft nu? Det är vad jag önskar mig av världen.